År 1904 konstruerade den franske psykologen Alfred Binet ett IQ-test. Orsaken var att man ville veta vilka barn som inte skulle klara skolan. Själv ansåg han det som självklart att IQ kunde tränas upp. Han varnade för att den insikten kunde försvinna och att hans test skulle kunna ge argument för att inte ge barn med svårigheter det stöd de behövde, med motiveringen att de just var lågbegåvade.
Hur intelligens och begåvning senare definierats, har berott på syftet med mätningarna. Det kan ha varit:
-
- att dra slutsatser om hur olika områden i hjärnan bearbetar information
- att bedöma hur stor avvikelsen är från det normala i begåvningsfunktionerna,
- att beskriva hur personen gör för att lösa problem,
- att avgöra vilka problem personen har att självständigt påverka sin omvärld
- att kunna fördela resurser och ansvar inom organisationer som har till uppgift att ge stöd till personer med utvecklingsstörning
Länge betraktades intelligens som en färdighet, men mot slutet av 1980-talet tog Robert Stenberg, professor i Psykologi, upp tre förmågor: den medfödda neurologiska förmågan, den erfarenhetsbaserade förmågan och den reflexiva förmågan, som vi använder för att påverka vårt eget beteende. Kognitionsforskaren Howard Gardner tog i sin syn – de multippla intelligenserna – upp sju stycken: lingvistisk, musikalisk, logiskt/matematisk, spatial, kroppslig/kinestetisk, samt två personliga intelligenser. En som riktar sig mot andra människor och en som riktar sig inåt mot det egna jaget. J B Carroll identifierade i början av 1990-talet 70 mätbara intelligenser och tio år senare kom ICF där de mänskliga förmågorna delas in än mer detaljerat.
Övergången från en intelligens till flera revolutionerar vårt tänkande. Den som svarar rätt på frågesporter – som Postkodsmiljonären – behöver en stark förmåga att minnas namn och benämningar. Det behöver inte betyda att de är bra på att använda sin kunskap, mer än just i utfrågningar. Så kan man fortsätta och konstatera att en matematisk begåvning inte behöver vara socialt begåvad. Inte heller att en duktig språkvetare med nödvändighet skulle vara en god skönlitterär författare, eftersom berättande är något annat än lingvistik.
Människor med utvecklingsstörning är i de flesta avseenden lika alla andra människor. Precis som alla andra människor har de olika personlighet, olika intressen och olika utseende. De lever också sina liv med olika förutsättningar beroende på vilken familj de växer upp i och var någonstans i Sverige de bor. Det personer med utvecklingsstörning har gemensamt och som skiljer dem från andra människor är att de har svårt att bearbeta information, samt utveckla ny kunskap och att tillämpa ny kunskap i vissa situationer.
Begreppen intelligens och begåvning kan inordnas under paraplybegreppet kognition som står för: ”det system som bearbetar föreställningar och varseblivningar”. (Psykologisk Ordbok)
Även begreppet intelligens har en övergripande karaktär i förhållande till olika former av problemlösning, men är mer kopplat till användning av delar av det kognitiva systemet än till systemet i sin helhet. Det är i den meningen ett begrepp underordnat kognition.
Forskare ser olika på vad intelligens är. Till stor del beror det på att forskarna är intresserade av olika saker. Begreppet intelligens har också i viss mån förändrats över tid från att ha koncentreras på ett psykometriskt innehåll, dvs hur människor löser problem i IQ-testt, till att också se till intelligens i sitt naturliga sammanhang. Därmed har man intresserat sig mer för tankeprocessen, kunskap och lärande, samt relationen mellan dessa begrepp.
De forskare som ser intelligensen som en process är överens om att den är ett komplext dynamiskt system. Våra tankar och handlingar är organiserade och sammanhängande. De drivs av egna, samt omgivningens, behov. Motivation är också en viktig drivkraft, och med stigande ålder ökar intelligensen, även hos personer med utvecklingsstörning.
Vardagsproblem kan hos dem analyseras utifrån fem verklighetsaspekter:
-
- rumsproblem,
- tidsproblem
- kvalitetsproblem,
- kvantitetsproblem
- orsaksproblem.
Detta får konsekvenser för tänkandet och därmed också för vardagsgöromål. Att förstå pengars värde är, med ICF:s betraktelsesätt, ett kvantitetsproblem relaterat till delaktighetsinskränkningar i ”hemliv”. Att kunna planera sin fritid är ett tidsproblem relaterat till delaktighetsinskränkningar i ”samhällsgemenskap, socialt och medborgerligt liv”.
Samma typ av svårigheter kan återkomma i ett flertal vardagssituationer. Exempelvis kan svårigheter att hantera kvantitetsinformation ge svårigheter såväl när man ska baka, som när man ska tvätta.
Vanligt är också att personer med utvecklingsstörning ofta har svårt att förstå steglösa, så kallat analoga, förändringar. Dessa svårigheter hänger samman med hur de redskap man använder (våg, tidur, mm) är konstruerade. De förutsätter oftast att personen förstår abstrakt analog information, t ex skalan i en termometer. Redskapen ger alltså information på ett sätt som användaren inte kan tillgodogöra sig om han/hon har en begåvningsnedsättning.
En översättning av analog information till digital information (stegvis förändring) kan många gånger lösa sådana problem. Även sättet att berätta och förklara påverkas naturligtvis av mottagarens förutsättningar.
Det räcker inte heller att man förser individen med bra beskrivningar och ändamålsenliga verktyg. Han eller hon måste också vilja använda dem och själv engagera sig i situationen. Det gäller alla människor, vilket sätter fokus på att insatser ska till tidigt, innan individen tappar sugen och väljer undvikande strategier.
Utvecklingsstörning innebär alltså svårigheter att orientera sig i, och tillgodogöra sig, den information som finns i omvärlden. Den som vill bli framgångsrik med att förmedla budskap måste därför vara bra på att analysera vilken information man erbjuder och hur den är utformad i förhållande till mottagarens förmågor. Men också hur verktyg och informationsplattformar fungerar i förhållande till dessa personers kognitiva förutsättningar.
Vilka personer som räknas som utvecklingsstörda, kommer att variera över tid, i takt med samhällets förändrade krav. Men personer med grava nedsättningar i kroppens intelligensfunktioner kommer troligen alltid att räknas som utvecklingsstörda.