Dokumentet är framtaget inom Världshälsoorganisationern WHO. Man nöjer sig där inte med att ställa en diagnos, utan går vidare och ser på hur individens olika kognitiva förmågor. Detta ledde år 2000 till propositionen Från patient till medborgare, ett synsätt som också finns i FN:s olika dokument där man säger Ingenting om oss utan oss.
Klassifikationen ICF finns i två versioner. En fullständig och en som inte går på djupet i detaljnivå.
Klassifikationens övergripande mål är att erbjuda en struktur och ett standardiserat språk för att beskriva funktionsförmåga och funktionshinder i relation till hälsa. Eller som Socialstyrelsen uttrycker det på sin sida:
Syftet med ICF är att
-
- ge en vetenskaplig grund för att förstå och studera hälsa och hälsorelaterade tillstånd, dess konsekvenser och bestämningsfaktorer
- skapa ett gemensamt språk för att beskriva hälsa och hälsorelaterade tillstånd i syfte att förbättra kommunikation mellan olika användare såsom hälso- och sjukvårdspersonal, personal inom socialtjänst, forskare, politiker och allmänhet inklusive människor med funktionshinder
- möjliggöra jämförelser av data mellan länder, mellan olika delar av hälso- och sjukvården, service- och tjänsteverksamheter över tid
- skapa ett systematiskt kodschema för hälsoinformationssystem.
Dyslexiförbundet och här på fungerandemedier.se håller vi oss till detta synsätt. Vi ser alltså ordet funktionsnedsättning som väsentligt i det samhälleliga samtalet och avvisar ordet funktionsvariationer som en del föredrar.
Du hittar de två versionerna av ICF och Socialstyrelsens beskrivning här
Här en lite längre text om ICF:
Funktioner i stället för diagnoser
Av tradition grupperas personer, som har speciella svårigheter i förhållande till omgivningen in i olika diagnoser. Så utvecklades IQ-tester för att kunna förutsäga vilka barn som inte skulle klara skolans krav. Indelningen i diagnoser utgår alltså från samhällets behov av underlag, för att kunna besluta om resurser.
Att mäta en individ utifrån det som anses ”normalt” blev i praktiken ett sätt att exkludera dem som hade specifika förutsättningar. De var inte normala!?
Vi alla fungerar sinsemellan lite olika. Det varken kan eller vill vi förändra. Man är den man är. Tankefelet när man utvecklade IQ-testerna var att man inte ifrågasatte skolans arbetsformer.
Om man istället lägger ”normalitetsbegreppet” åt sidan och säger att vi alla är unika, att vi alla har olika uppsättningar av kognitiva funktionsner – att en del av oss blir konstnärer, medan andra blir språkvetare, uppfinnare eller byggnadsarbetare. Då måste vi veta mer om var och ens kognitiva förutsättningar och anpassa omgivningen därefter.
Diagnoser bygger alltså på kluster av funktionella nedsättningar. Men genom att gå djupare och se till individens funktionella förmågor och oförmågor – till styrkor och svagheter – då får vi en bättre förståelse av hela problemet.
Lösningen på en persons nedsatta förmåga visar sig då ofta inte ligga i att förändra individen, utan att förändra omgivningen. Ofta blir resultatet bättre även för dem som inte har specifika nedsättningar.
Alla människor har en uppsättning funktioner som påverkar vår förmåga att manövrera i tillvaron. Våra förmågor är inte statiska. Vi har fallenhet för det ena eller det andra, men vi kan också träna upp enskilda funktioner. Det mest praktiska är att ha en stark funktionell förmåga på ett område och att få total uppbackning från omgivningen för att ytterligare utvecklas.
Världshälsoorganisationen (WHO) har utifrån detta sätt att se på frågan arbetat fram ett system (ICF) som erbjuder “en struktur och ett standardiserat språk för att beskriva funktionsförmåga och funktionshinder i relation till hälsa”. Det arbetet började redan på 1980-talet och resulterade på 2003 i Internationell klassifikation av funktionstillstånd, funktionshinder och hälsa (ICF). Ordet “handikapp” utrangerades ur vårt språkbruk, genom ett formellt beslut på Socialstyrelsen.
I ICF beskrivs människan funktionstillstånd utifrån att alla människor har funktionella förmågor. En nedsättning i en förmåga kan saknas, vara lätt, måttlig, svår eller total. Individens möjligheter bedöms sedan utifrån följande fem kriterier:
Positiva termer Negativa termer
-
- Kroppsfunktioner Funktionsnedsättningar
- Kroppstrukturer Strukturavvikelser
- Aktivitet Aktivitesbegränsningar
- Delaktighet Delaktighetsinskänkningar
- Omgivning som underlättar Omgivning som hindrar
Kroppsfunktioner är våra fysiologiska funktioner, inklusive vårt sätt att tänka (våra psykologiska funktioner)
Kroppsstrukturer är vår kropps anatomiska delar – organ, lemmar och vår hjärnas olika delar
Aktivitet är den uppgift, eller handling, som en person förväntas utföra här och nu.
Delaktighet är personens möjlighet att själv påverka sin livssituation
Funktionsnedsättningar respektive strukturavvikelser är betydande avvikelser, eller förlust, i kroppens funktion eller struktur
Aktivitetsbegränsningar är svårigheter som en person kan ha vid genom- förande av aktiviteter (ofta orsakad av att omgivningen inte anpassats efter individens förutsättningar)
Delaktighetsinskränkningar är när en person inte själv ges möjlighet att påverka sin situation
Omgivningsfaktorer är den fysiska, sociala och attitydmässiga omgivning, i vilken människor lever och verkar (här ingår också den pedagogik personen erbjuds.)
Man kan se detta som en helhetssyn på människan. Vi omsätter våra färdigheter när vi förflyttar oss i tid och rum. Problem löser vi med våra exekutiva funktioner, alltså med våra förmågor att planera tid, ta initiativ, övervaka våra handlingar, planera och organisera. Att förstå antal, siffror, språk och att kunna läsa text hör också till de kognitiva förmågorna.
Svårigheter med någon av dessa funktioner kan bero på kognitiva funktionsnedsättningar. Personer med kognitiva funktionsnedsättningar kan till exempel ha ADHD, afasi, autism, demens, dyslexi, förvärvad hjärnskada, psykisk sjukdom eller utvecklingsstörning.
Under studieavsnittet talade vi om att kognition är en tankeprocess, att vi tar emot information, bearbetar den och bestämmer hur informationen ska användas. Vi använder sedan vårt minne för att lagra, hämta och bearbeta upplevelser, erfarenheter och färdigheter. Under de följande studieavsnitten har vi talat om olika diagnoser.
I detta sista studieavsnitt ska vi diskutera vad som kan vara gemensamma svårigheter. Hur vi kan undanröja och underlätta för den som har svårt att:
-
- förstå abstrakta saker
- minnas
- planera
- lösa problem
- förstå språk
- läsa
- skriva
- organisera saker
- orientera sig
- koncentrera sig
- komma igång med saker
- avsluta något
Om man på förhand löser bedömer och åtgärdar rätt område, så kommer deltagarna troligen att fungera bättre. Det kommer förhoppningsvis att vara till hjälp även för deltagare som inte har några egentliga funktionsnedsättningar, men där någon funktion inte tillhör deras ”starka sidor”.