Under 90-talet har jag även undervisat vuxen- och gymnasieelever med liknande problem. Jag är författare och medlem i Sveriges Författarförbund. Mina böcker är s.k. lättlästa och riktar sig till ungdomar som är läsovilliga. Att jag började skriva, var en naturlig följd av mitt yrke. Under tidigt 80-tal träffade jag vår främste inom läsforskningen, Ingvar Lundberg. Över en kopp kaffe sade han till mig de enkla orden ”vill du bli en bättre läsare, måste du läsa”. I min desperation att hitta något som passade mina läsovilliga tonåringar, mest pojkar, försökte jag själv och på den vägen är det.
Erfarenheten som lärare och därvid oändliga pratstunder med ungdomar, gjorde att jag fastnade för tre viktiga teman:
1. Spänning/äventyr
2. Ett socialt engagemang, t.ex.mobbning..
3. Kärlek Vi hade verkligen kul tillsammans
Jag skrev och lät mina läsovilliga ”kompisar” läsa och kritisera, och som de kritiserade! Vi hade verkligen kul tillsammans och jag lärde mig mycket. Jag undrar om mina nu vuxna elever/kamrater kom ihåg så stolta vi var, när Stormbyar kom ut. Skrivandet fortsatte och två år senare föddes Höststorm. Den tredje boken blev mitt mandomsprov, eftersom jag inte kunde låta mina elever provläsa. Boken fick namnet Maria! Jane? och är en hyllning till alla elever jag mött, som hamnat snett, men som med mod och kraft ordnat upp sin situation.
Eld i berget, som kom sen, är i sanning en bok skapad av alltför aktiva elever. När det hände i verkligheten var det inte roligt att vara klassföreståndare, men jag fick en underbar story. Mer törs jag inte säga…
Fyra på fjället är min senaste och delvis annorlunda.
Flera läsare har sagt åt mig, skriv en längre bok, men nästan lika lättläst. Mina läsare tycker alltså att böckerna är lättlästa och de är trots allt ganska många vid det här laget. Lätt att läsa?
Frågan är, vad är det som gör en text lätt att läsa?
Egentligen vet jag inte. Jag tror inte att någon annan vet det heller. Vi kan förstås börja med att tala om tekniken att läsa. En mening med många ord bör vara svårare, än en med få ord, eller hur? Njaa… det beror på vilka ord jag använder och hur meningen är uppbyggd. Men om ordvalet och uppbyggnaden är i stort sett lika, är väl en kort mening lättare att läsa än en lång? OK, då säger vi det.
Jag försöker i böckerna hålla mig till max. sju ord i mina meningar. Det finns en tanke bakom det. I långa meningar måste du använda ord som sammanbinder satser ex. och, om, som, såsom, då, ty, för, ju m.m. Dessa till synes enkla ord är inte alls så enkla och det är ganska lätt att blanda ihop dem. Är korta ord alltid lättare att läsa än långa? Definitivt inte. Skomakare är lättare att läsa än dusch. Jag försöker i möjligaste mån använda ord som jag tycker är lättlästa. De kan vara ljudenliga, vanliga ord som läsaren känner igen. Journalist är svårt, men reporter är lättare.
Synonymer då? Flicka känner alla igen. Alltså borde jag bara använda flicka, för att det ska bli riktigt lätt. Det gör jag inte, texten skulle bli tråkig, utslätad. Dessutom vill jag, även om det är en LL-bok, utöka läsarens ordförråd. För övrigt blir det fel om tex. den trånande pojken i boken ser en ”skitsnygg brud” och säger: – Oh, vilken fin flicka! (Det passar bättre, när hans mamma får se henne, eventuellt).
Jag minns, när jag blev tvungen att undervisa i engelska och snabbt ville fräscha upp det lilla jag tidigare lärt mig. Eftersom jag gillar att läsa deckare, lånade jag sådana på engelska och satte igång. I början slog jag upp alla ord som jag ej förstod och skrev upp dem. Så småningom blev boken så spännande, att jag bara måste läsa vidare. Det intressanta var att jag ändå förstod innehållet och även till slut förstod vad ordet/orden i fråga betydde. Slutsats för mig: smyg gärna in något svårt ord, men inte för många. Nu säger flera ”det beror på vad du läser”. Det är alldeles riktigt. Att läsa skönlitteratur är något helt annat, än att studera in en faktatext. Låt oss i mitt fall hålla oss till en berättelse, där målet är att få den läsovillige att börja läsa. Sedan får nästa steg i läsutvecklingen komma.
Vi lämnar det lästekniska och ser på texten allmänt.
Storlek 12 (Times New Roman), i tryckt text på gränsen till för litet. Storlek 14 är kanske bäst, men det skapar problem om man skall trycka en bok. Flera sidor blir dyrare m.m. Skall man skriva en kort information av något slag, som många skall läsa, kan man gott använda storlek 14. Hur vet du det? Jag vet inte, men mångårigt prövande gör att jag tror det.
Däremot är jag helt säker på att dubbla radavstånd (att hoppa över en rad mellan styckena) underlättar. Många läsare vittnar om detta: ”Det blir luftigare och man får liksom vila en stund”.
Avstavningar
Helst vill jag inte avstava ord vid radbyte, men det kan faktiskt göra det lättare också. Exv. hund-koja, hand-duk. Det är intressant är läsa vad Svenska Språknämnden säger om avstavning: ”Man bör sträva efter att avstava i ordgränserna – även om andra avstavningar ibland är möjliga enligt reglerna för enkla ord. Ex. Ubåts-kapten, inte ubåtskap-ten”.
Min åsikt är, att man måste avstava i ordgränserna, om det skall bli lättläst. Likaså vid vanliga förstavelser (an – in – be – för m.fl.), avledningsändelser (are – eri – ing – else m.fl.) och böjningsändelser (en – ar – ast – ande m.fl.). Jag vill alltså ha ordleds-principen (ta hänsyn till hur ordet är uppbyggt), ex. stol-ar, surr-ar. Enkonsonants-principen gör texten svårare, ex. sto-lar, sur-rar. Det finns några få undantag ex. stam-men (stamm..), vän-nen (vänn…). Bindestreck I samband med avstavning kan man också fundera lite över bindestreck. I mitt första manus delade jag upp långa ord, som jag genom elevtest visste var svåra. Mitt förlag tyckte inte om detta, fast de både förstod och erkände att det blev mera lättläst. Trots allt tycker jag de har rätt.
Det är lätt att tro att en sådan bok är en variant av lärobok eller avvikande på något annat sätt. Däremot bör man använda bindestreck i långa svåra ord, i läroböcker och övrig information till allmänheten, där målet är att alla skall läsa och förstå budskapet. Ord som kan missförstås bör också delas upp med bindestreck glasskål, vindelverk, kanske även bildrulle, svindel osv.
Med tanke på ovan sagda, kommer man in på jämn högermarginal eller ej. Här är jag mera osäker. Det skapar definitivt problem om man bara klipper av ordet, som man gjorde förr i tidningarna. Nya datorprogram gör att avstavning med jämn högermarginal fungerar hyfsat, men det förekommer dumheter.
Det vore intressant om någon undersökte detta. Underlättas läsningen av jämn högermarginal?
Ju mer jag funderar…
Ju mer jag funderar, desto mer kluven blir jag till frågan ”vad gör en text lätt att läsa?”. Detta för att det finns så många och varierande aspekter. Mitt mål är hela tiden att få den med läsproblem och/eller läsovillige att börja läsa och sedan fortsätta. Oavsett synen på läsproblem och hur det skall lösas, tror jag alla är överens om tesen, vill du bli en bättre läsare, måste du läsa. För min del innebär detta att jag måste undvika långa inledningar. Det bör hända något snabbt, redan på första sidan, som gör att läsaren vill se vad som sedan händer. Detta håller kanske inte alls för en tjänsteman, som skall skriva en lättläst information om nya pensions-systemet, eller…? Bara att använda ordet pension, kan göra det svårt.
Det absolut viktigaste
Till sist. Det absolut viktigaste är läsarens intresse för innehållet. Låt mig ge ett exempel.
Pelle är dyslektiker; förmodligen har han DAMP och lite till. En begåvad och humoristisk kille. Motståndet mot att läsa, skriva, ja allt teoretiskt arbete har varit kompakt. Ett genuint intresse för natur och jakt gjorde att han ville ta jägarexamen. För dem som inte vet, vill jag bara säga att den teoretiska delen är mycket svår och mängden text är omfattande. Pelle slet fruktansvärt med detta, men gav inte upp. Han ”utnyttjade” mig på lektioner och fritid, som lärare kände jag mig privilegierad. Det här är en gammal sanning, men hur når vi detta optimala intresse hos varje människa? Om vi kunde det, skulle alla människor läsa och läsa mycket. Anders Trense, författare/Speciallärare PS: Pelle tog sin jägarexamen. DS.
(Språka loss)