Kategori: Okategoriserade

Publicerat

Vad är svårt med svåra ord?

Författaren till examensarbetet är Lena Furberg som har undersökt vad som inkluderas i uttrycket ”svåra ord”.

Är det ord som är svåra att förklara, ord som är problematiska att placera i rätt sammanhang, eller kanske ord som man som läsare möter för första gången? Och hur är det med facktermer, är de alltid svåra? ”Jag försöker i denna uppsats bringa klarhet i vad uttrycket ’svåra ord’ egentligen innebär, eftersom det inom språkvetenskapen är ett välanvänt uttryck i exempelvis klarspråksarbete, handböcker och rekommendationer”, skriver Lena i inledningen.

Lena Furberg har analyserat Bolagsverkets webbtexter för att se vad användarna upplever som svårt, och hon ger förslag till hur man kan öka användaranpassningen.

Hela uppsatsen finns i filen till höger. Här nedanför följer hennes:

Problematisering

I användarundersökningen testade jag ordförståelse i webbtext utskrivet på papper. Jag är väl medveten om att det påverkar läsningen att ta texten ur sin originalkontext och dessutom från sitt ursprungliga medium, men i och med att jag ville testa den lexikala nivån (textens facktermer) anser jag att den ursprungliga kontexten är av mindre betydelse. Det är skillnad på att testa strukturen på en webbplats, som måste genomföras på webben, och på att testa språket på en webbplats. Jag ville analysera språket i sig, utan att behöva ta hänsyn till strukturen.

Det är krångligt att navigera på Bolagsverkets webbplats, vilket framkommit i förstudien som Bolagsverket låtit ett externt företag göra (se avsnitt 3.2.4). Strukturen på webbplatsen är till nackdel för det språkliga intrycket, det har jag själv upplevt, så jag bestämde att mina informanter skulle genomföra användartestet utan att behöva klicka sig runt på webben. Personligen anser jag att det är lättare överblicka texter och kunna fokusera på språket när man läser en text på papper. Därmed tycker jag att denna metod gynnade mitt undersökningssyfte.

Problematisering av frågorna och omfånget

Jag försökte ta hänsyn till informanternas förkunskaper när jag formulerade användarundersökningens instruktioner samt frågorna i del 2, och ville därför använda ett lättillgängligt språk som var anpassat till min målgrupp (blivande företagare). Detta gjorde att jag ställde frågorna på ett relativt allmänspråkligt sätt, vilket kan ha medfört attinformanterna har tolkat det som att jag var ute efter den allmänspråkliga betydelsen av orden. Kanske hade jag fått andra, mer fackspråkliga definitioner av informanterna om jag formulerat frågorna mer fackspråkligt.

Jag anser även att omfånget i användarundersökningens texthäfte är lite för stort (fem A4sidor). Detta märktes framförallt på att antalet understrukna ord minskade ju längre fram jag bläddrade i texthäftets fem sidor. Hade jag gjort om användarundersökningen idag hade jag enbart valt webbtext från en bolagsform (istället för två olika) för att minska omfånget.

Problematisering av testsituationen

Det faktum att jag presenterade mig som student vid Stockholms universitet, och bad informanterna att fokusera på språket kan också ha påverkat resultatet. Observationen i sig, då jag deltog när informanterna fyllde i båda delarna av testet, kan ha medfört att de kände sig övervakade. Detta kan i sin tur ha bidragit till stress vilket kan ha gjort att informanterna inte kunnat koncentrera sig så bra vid genomläsningen eller lagt tillräckligt mycket eftertanke på sina svar. Jag förmodar dock att det inte varit en särskilt pressad situation, med tanke på hur långa och utförliga de flesta svar var.

Den konstlade testsituationen har däremot garanterat påverkat svaren. Informanterna läste igenom texthäftet och svarade på frågorna med vetskap om att jag sedan skulle gå igenom och analysera allt de strukit under och skrivit – precis som när man som elev vet att läraren ska gå igenom provet man skriver. Detta märkte jag i en del svar när jag gick igenom min användarundersökning, kanske främst i de fall där informanterna inte strukit under ordet i texthäftet och skrev långa och utförliga men fackspråkligt felaktiga definitioner på varje fråga. Det är dessvärre svårt (förmodligen omöjligt) att som forskare undvika fallgropar som dessa. Det kanske till och med kan klassas som personlighetsdrag hos informanterna – ibland tar helt enkelt människans tävlingsinstinkt över det allmänna intresset att bidra till vetenskapen.

Problematisering av resultat

Det finns en mängd faktorer som kan ha påverkat informanterna och därmed resultatet. Till exempel kan skillnaden mellan informanternas kunskaper om vad en revisor är och vad en prokurist är förklaras med att det framgår tydligt i användarundersökningens texthäfte vad en prokurist är och gör, men inte var revisor är och gör.

De två auktoriserade revisorerna uttryckte dessutom att de misstänker att många av informanterna blandar ihop arbetsuppgifterna mellan revisorer, redovisningsassistenter (eller -konsulter) samt ekonomiansvariga och därför har skrivit en felaktig definition av facktermen.

En möjlig förklaring till att nio av tio informanter skriver en fackspråkligt korrekt definition av näringsförbud trots att det inte framgår av kontexten, är att det syns på ordetssammansättning vad det innebär (närings + förbud tolkas intuitivt som ”förbud till näringsverksamhet” i sammanhanget). Betydelsen är så att säga genomskinlig och går att gissa sig fram till även om man är osäker.

Faktum att det endast var en informant som markerade konkurs som ett svårt ord, men att sedan en enda informant (inte samma) lyckades skriva en korrekt fackspråklig definition, kan tolkas som att konkurs verkar ha en starkt allmänspråklig betydelse av att ”pengarna är slut” vilket blir helt felaktigt i sammanhanget. En aspekt är att informanterna helt enkelt inte upptäckte ordet vid första genomläsningen för att de kände igen ordets uttryckssida (jag diskuterar detta mer i avsnitt 6.2.2 nedan).

Rätt eller fel – vad innebär det egentligen att förstå ett uttryck?

Frick skriver i Mera begriplig svenska (1965) att han stötte på svårigheter vid bedömningen av vad det innebär att ”förstå” ett uttryck, och därmed vad som i undersökningen skulle bedömas som ”rätta” svar (1965B:71). ”Ska ’förstå’ betyda att man förstår ett ord helt, alla dess nyanser? Eller ’förstår’ man om man fattar det till 75, 50, 30 %” skriver han, och menar att dessa frågor i sig skulle behöva en ingående analys grundad på speciella undersökningar (1965B:71).

Det finns således ingen svartvit skillnad mellan vad som rätt och fel i undersökningen, utan det är en tolkningsfråga som man som forskare måste ta ställning till i varje enskilt fall: Ett enda ord kan skilja en korrekt definition från en felaktig. Frick och Malmström skriver i Språkklyftan (1976) att förståelsen av enskilda ord bara är en liten del av språkförståelsen. De poängterar att det finns annat i språket som kan hämma eller gynna förståelsen – till exempel krånglig ellerogenomskinlig meningsbyggnad samt ”kanslispråkligt tunga eller talspråkligt lätta grammatiska konstruktioner” (1984:7). De menar att textens svårighetsgrad i hög grad beror på författarens förmåga att forma sin framställning åskådligt och pedagogiskt, med lagom tätt informationsflöde (1984:7). Palm skriver, i stil med Frick, att det är enkelt (”men inte alltid klokt”) att använda uttryck som ser enkla ut på ytan när det handlar om komplicerade resonemang, då enkla uttryck kan dölja att det finns något komplicerat att begripa (2008:79). Dessa maskerade uttryck kan nämligen leda till att läsarna känner sig kunniga inom området, när de i själva verket har missförstått alltihop. Min användarundersökning påvisar att Bolagsverkets webbskribenter förutsätter att läsarna känner till ordens fackspråkliga betydelse i de fall orden saknar förklaring i texten. Jag anser att det är nödvändigt att Bolagsverkets webbskribenter inser och tar till sig detta för att kunna tillämpa språkvård på olika nivåer.

Vad är svårt och vad är lätt?

Så vad omfattar då uttrycket ”svåra ord”? Högskoleprovets ordkunskapsdel figurerar i folkmun som en måttstock för vad som är ett typiskt svårt ord. Den allmänna uppfattningen verkar vara att om ett ord kvalificerar sig där är det svårt. I verkligheten är det dock inte så enkelt. Det som är svårt för en läsare är inte svårt för en annan, och vice versa. Allt är beroende av läsarnas egenskaper och förkunskaper (bland annat erfarenheter, läsvanor och attityder). Till och med hur pass ”ovanligt” ett ord är, är en individuell bedömning som varierar beroende på vilka sorts texter läsarna är vana vid.

Precis som för Josephson (1982), så visade min användarundersökning att ord kan vara svåra på ett flertal olika sätt, bland annat gällande stavning, frekvens och betydelse. De svåraste orden innehåller en kombination av olika faktorer. Undersökningen bakom Fricks uppföljare Mera begriplig svenska (1965) visar dock tydligt på att ett ords frekvens, alltså om ett ord som förekommer oftare än ett annat, inte nödvändigtvis behöver innebära att det vanligare ordet är lättare att förstå – det kan nämligen misstolkas gång på gång (1965B:9). Mårtensson (200526) skriver i stil med detta att det som skribent är viktigt att veta vilka ordsom behöver förklaras direkt i texten för att minska risken för missförstånd. ”Det mest bekymmersamma i ordförståelsetester är nämligen inte de ord som framstår som obegripliga. Dem kan folk slå upp” skriver hon och menar att det som är mest oroväckande är när att informanter i användarundersökningar (som denna) så ofta anger att de är säkra på att de vet vad ordet betyder, men sedan ger en annan och ibland helt motsatt förklaring.

De flesta av informanterna i min undersökning strök under färre ord än de sedan lyckades definiera, vilket jag tolkar som att de överskattar sin ordförståelseförmåga. Jag tror att det kan bero på att informanternas aktiva ordförråd (ord som de använder ofta, förstår och kan förklara) skiljer sig från deras passiva ordförråd (ord som de använder sällan, missuppfattat eller som ligger ”långt bak i huvudet”). Vid genomläsningen ser informanterna facktermerna, noterar dem, men de reflekterar inte mer över de ord vars uttryckssida de känner igen – de tror helt enkelt att de kan dessa ord. Sedan när jag ber dem att definiera eller förklara ordet så upptäcker de att facktermens betydelse var svår att sammanfatta. Däremot var informanterna noga med att stryka under ord som de sedan anger att de aldrig stött på tidigare. Dessa facktermer verkar de ha reagerat på vid första ankomsten i texthäftet, och därmed har dessa varit lättare att markera.

Skillnaden mellan fackspråklig och allmänspråklig kompetens

Så är det då någon skillnad mellan ”facktermer” och ”svåra ord”? Och är alla facktermer svåra ord eller är det tvärtom? Jag har med min undersökning konstaterat att många facktermer är svåra ord, men att alla svåra ord inte är facktermer. På så sätt är det relativt enkelt att rekommendera Bolagsverkets webbskribenter att helt sluta använda svåra ord i den allmänspråkliga bemärkelsen, då det till skillnad från att avgöra vad som är svårt kan vara relativt lätt att veta vad som är enkla och begripliga (så att säga ”vanliga”) ord, medan att man som språkvårdare inte kan rekommendera skribenter att undvika facktermer. Dessa behövs i facktexterna för att kunna specificera innehållet. Däremot är det nödvändigt att understryka hur grundläggande det är för läsförståelsen att ha en lättillgänglig och lättåtkomlig definition av facktermerna att dessa inte vållar något som helst problem för läsarna. Därmed är verktyget tooltip min främsta rekommendation (läs mer om detta i avsnitt 7.1.3). Dessutom är det viktigt att samma definition alltid används för en och samma fackterm, samt att denna fackterm i sin tur alltid används för en och samma begrepp.

Bolagsverkets texter är inte skönlitterära texter där läsarna kräver omväxling med hjälp av synonymer och så vidare, snarare tvärtom. Texterna är förankrade i en viss verksamhet, en fackspråklig sådan, och när dessa flyttas till en annan, mer allmänspråklig verksamhet så får de en annan innebörd. Samma sak händer med texternas ord och uttryck. Uppsatsens användarundersökning påvisar att det är därför läsarna bör ha tillgång till en förklaring, så att de kan förstå ordet i dess fackspråkliga mening. Det är här Bolagsverket förutsätter den fackspråkliga kunskapen hos läsarna, trots att de flesta läsare bara har en allmänspråklig kompetens. Hur stor roll spelar då egentligen ordvalet för begripligheten, i jämförelse med andra egenskaper i språket? Frick och Malmström (1976) menar att det är svårt att säga, men att många av de ord de valt ut för sin undersökning har ett innehåll som är såpass centralt i de sammanhang där de förekommer, så att om läsarna feltolkar ordet i det aktuella sammanhanget så klarar de sig dåligt i den aktuella situationen. Vidare skriver de att det däremot finns andra svåra ord som är helt ofarliga att missförstå – till exempel att det inte är lika viktigt ur praktisk synpunkt att alla läsare vet att ”absurt” betyder ”orimligt”, som att de vet vad ”amortering” betyder (1984:8)

Tänkbara insatser på BolagsverketKunskap och medvetenhet ger goda förutsättningar

Den här uppsatsen har visat att den lexikala nivån är grundläggande för förståelsen. Med min undersökning och tidigare forskning som grund kan jag konstatera att flera facktermer som används på Bolagsverkets webbplats missförstås av en stor grupp människor. Bolagsverket verkar vara medvetna om detta, vilket både förstudien och deras enkät om facktermerna visar (se avsnitt 3.2.4), men de kan rikta in sig mer på läsarna för att lyckas ännu bättre. Likt Frick och Malmström (1984) vill jag påpeka att tanken är att mina resultat ska tjänstgöra som en pedagogisk väckarklocka för Bolagsverket, där Bolagsverkets webbskribenter bör bli mer varsamma i och uppmärksamma på sitt ordval – särskilt då jag har språkvetenskapliga belägg på hur pass få av deras termer som faktiskt förstås i sin rätta, fackspråkliga mening och varför så ärfallet. Frick och Malmström poängterar att det inte är fråga om att svartlista facktermerna i sin användarundersökning, eller på något annat sätt rekommendera skribenter i allmänhet att minska sitt ordförråd till det minsta möjliga och lättast begripliga (1984:8). Och precis som de, anser jag att det svenska språket behöver sina många uttrycksmöjligheter och nyanser oavsett om dessa är lättare eller svårare att uppfatta.

Forskningen handlar snarare om att göra fler skribenter medvetna om de risker som det innebär att välja det svårare uttrycket, och att framhäva att man som skribent av denna anledning bör vara uppmärksam på skillnaderna i begriplighet och därför ha olika ordvalsmöjligheter till hands (1984:8). Genom att bli mer medveten om vårt ordförråds för- och nackdelar har man ju som skribent möjlighet att utnyttja språkets betydelsenyanser. Sammanfattningsvis vill jag säga att det finns en stor samlad kunskap på Bolagsverket, och med så höga krav som de har på sig själva har de goda förutsättningar att följa språklagen.

Förslag på praktiska lösningar

Så vilka ska då Bolagsverkets webbskribenter utgå ifrån när de skriver definitioner av sina facktermer? Som jag ser det, så är det största problemet att det i varje enskilt fall är upp till skribenten att avgöra vad läsarna kan och vet sedan tidigare. För hur ska skribenterna, som är fackmän, kunna generalisera när de själva inte saknar nödvändig fackkunskap? Och på vilken svårighetsnivå ska de lägga ribban för sina webbtexter?

Val av lösning är givetvis ett strategiskt beslut, och de flesta mål går att nå på fler än ett sätt. Maria Sundin (2001) skriver i sin internetartikel ”Mäta begriplighet – går det?”27 att språkkonsulter inte ensamma kan driva kampen om ”de goda texterna”, utan att varje skrivande människa i arbetslivet själv måste ta ansvar för sina texter och göra dem begripliga. Men hur ska man då som skribent få reda på vad läsarna tycker är för svårt eller för lätt? Jag kan rekommendera en enda, till synes ganska enkel, lösning på detta problem: fråga läsarna. Bachtin menar att människor inte lär sig språket som system, utan via kommunikation i verkliga situationer. Genom dialog. Bolagsverket kan låta sina läsare fylla i enkäter om vad de tycker och tänker om webbplatsen och ordlistans definitioner. Vidare språklig analys av befintliga texter är också tänkbart. Bolagsverket behöver vända sig till sina autentiska läsare i större utsträckning för att få veta ifall dessa anser att något ord saknas i ordlistan, och om de definitioner som finns är tillräckliga. Detta är inte något som samverkansgruppen, som endast består av fackmän med specialkunskaper, själva kan avgöra. Därför är det extra viktigt att Bolagsverket fortsätter att göra enkätundersökningar som syftar till att förbättra ordlistan. De kan också ta hjälp av objektiva terminologer för att skriva tillfredsställande definitioner.

Förslag på tekniska lösningar

Om jag bara skulle få ge Bolagsverket ett enda råd skulle det vara att göra ordlistan mer lättillgänglig – både tekniskt och språkligt. Det finns en lämplig teknisk lösning, ett verktyg som kallas för tooltip, där facktermer och andra svåra ord är färgmarkerade i texten. När en läsare är osäker på ett ord är det bara att föra muspekaren över det för att se definitionen poppa upp i en ”pratbubbla”. Så här skriver Wikipedia28 om verktyget: Tooltip är ett vanligt grafiskt användargränssnitt. Det utgörs av en liten ruta, oftast ljusgul, med en förklarande text som visas när läsaren håller pekaren över ett objekt, till exempel en hyperlänk eller en bild.

Att det finns tekniska lösningar som gör det enkelt att märka ut och förklara svåra ord är en av fördelarna med att skriva webbtext. Tooltip sammanfattar hela Funkas tillgänglighetstriangel (se figur 1 i avsnitt 2.2.3), där tekniken är den grundläggande byggstenen för all sorts tillgänglighet på internet. Dessutom är tooltip intuitivt och pedagogiskt, eftersom det är en teknik som funnits en längre tid. Språket är i toppen av tillgänglighetstriangel, och ett språkligt verktyg är just vad tooltip är. Enlösning som denna skapar en webbplats som är lätt att använda för alla läsare – oavsett förkunskaper. Viktigt att poängtera är att tooltip inte ska ersätta ordlistan, snarare komplettera den.

Eftersökt framtida forskning om begriplighet

Det är givetvis även önskvärt med en större undersökning med ett omfång i stil med Fricks och Malmströms (1976) eller Josephsons (1982), där myndigheter kan testa ett större antal facktermer på en mängd läsare. Revisorer och andra fackmän kan i detta fall sammanfatta och bedöma resultaten som språkvårdare sedan tolkar, precis som jag har gjort i denna uppsats. Ett uppföljningsarbete där språkvårdare tillsammans med fackmän tar fram nya definitioner som testas på läsarna är önskvärt i en sådan studie. Ett ständigt problem med så omfattande projekt är att det kan vara mycket kostsamt, men då det likväl är lönsamt i längden så det torde finnas ett statligt intresse för en sådan viktig undersökning. Jag anser att det talar för sig själv att min huvudsakliga referenslitteratur är från 1960-, 1970- och 1980-talen. Vad hände sedan, undrar jag? Varför har debatten stannat av? Det är bara att konstatera att det behövs fler kvalitativa undersökningar, som utspelar sig över en längre tid för att det ska gå att se aktuella tendenser. Som Mårtensson (2005) uttrycker sig i den nätkrönika jag nämnde inledningsvis:

varför ord och texter uppfattas som svåra. Dessutom behöver vi fåveta, och inte bara ha på känn, hur begripliga mediernas språkbrukoch texter faktiskt är. Det behövs mer forskning för att vi ska kunnaförstå vad som blir förstått eller missförstått och varför.

Slutord

Svåra ord har ingen generell definition. Anna-Lena Bucher29 på Terminologicentrum (TNC) kallar det till och med för ”ett omöjligt begrepp”. Jag tycker dock att man kan sammanfatta det som att det är förhållningssättet till fackspråket som spelar roll i detta fall. Om Bolagsverket fortsätter sitt språkvårdsarbete med en större vetskap om hur fackterminologin påverkar läsarna så kan de försäkra sig om bibehållen auktoritet och ökat förtroende.

Om nu vägen till demokratin ligger beströdd med tillkrånglade uttryck, som Nils Frick uttrycker sig, så tycker jag att det är dags att ta fram sopkvasten. Tillgängliga texter underlättar läsningen och främjar demokratin – så våga ifrågasätta självklarheter! Om jag ska försöka mig på att ge en kort beskrivning av vad uttrycket innebär, så vill jag citera Frick och Malmström (1976) en sista gång. De skriver nämligen att varje svårförståeligt ord kan bidra till att göra en framställning tung, och skriver att om man som skribent vill bli läst av många, så måste man vara medveten om vad som kan tynga texten och vilka ord som kan försvåra läsningen (1984:8). Ord som försvårar läsningen.

Det tycker jag fungerar utmärkt som definition på svåra ord.Helt enkelt.

Till Lena Furubergs examensarbete.

Publicerat

KTH – institutionen Människa datorinteraktion

På Begripsams initiativ sökte vi, tillsammans medel till Johan Borgs inventering av den forskning som finns om ”Kognitiv tillgänglighet till elektronisk kommunikation”. Den finansierades av PTS och har resulterat i en vetenskaplig artikel och en populärvetenskaplig skrift.

Resultatet presenterades på konferensen Kan man mäta begriplighet? (Mer om det här.) Där väcktes frågan om man inte skulle kunna göra en motsvarande inventering av den ”grå forskningen”. Sådan erfarenhetsbaserad kunskap som tangerar forskning. Det ledde till att Begripsam i samverkan med KTH och Funka Nu sökte och fick medel även för en sådan studie från PTS.

En bärande del i Begripsam är också inventering av mätverktyg och utveckling av ändamålsenliga sådana för målgrupperna med kognitiva nedsättningar. Det arbetet har rullat på med medel från Arvsfonden, men för att gå vidare och testa förutsättningarna för att bygga ett färdigt verktyg har Begripsam, KTH och FunkaNu lämnat in en gemensam ansökan till Vinnova.

Publicerat

Unicum – Grundfilosofin är i Design för Alla

Unicum är en ideell förening som jobbar för att utveckla och sprida kunskap om Design för Alla. Genom att utgå från att alla människor är unika och ta hjälp av de som har störst behov skapar de högre livskvalitet för fler.

Medlemmar i Unicum är Sveriges konsumenter, Stiftelsen Svensk industridesign (SVID), Reumatikerförbundet, Handikappförbunden (fd HSO), Svenskt utvecklingscentrum för handikappidrott (SUH), Pensionärernas riksorganisation (PRO), Träslottet (Erik och Marta Perssons minnesstiftelse), Nordic Gym, TCC (Transport Competence Center)

Företrädare för Begripsam och Unicum har träffats vid några tillfällen och har nu ingått samarbete om att involvera Design för Alla testet i den studie om olika sätt att samla uppgifter om brukares behov som pågår i projektet Begripsam.

Bilden: Från vänster Kjell Järnkrok, Niklas Törnblom, Semra Sahin, Lena Lorentzen, från Unicum, sedan Stefan Johansson, Anita Hildén, Torbjörn Lundgren, Kerstin Ivarson Ahlstrand från Begripsam och Lars Gudtavsson från Unicum.

Publicerat

8-Sidor – kommentarsfält för alla

Malin Crona, som är chefredaktör för tidnignen 8-Sidor visade en prototyp på Begripsams utbildning i november 2013 och deltagarna fick testa och kommentera. På utbildnignen i februari 2014 kommer hon tillbaks och fortsätter. Denna gång tittar vi också på portalen Alla väljare. Hur vill du kunna göra en kommentar? frågar sig tidngen 8-Sidor och fortsätter:

Vi på 8 Sidor vill veta vad du som läser nyheterna tycker. Blir du arg eller glad? Nyfiken eller ledsen?

Det kan vara svårt att veta hur och var man ska skriva vad man tycker.

Vi vill göra det lättare.

Efter artiklarna på 8sidor.se kommer det att finnas plats att skriva vad du vill.

Du kan också klicka på bilder för att tala om vilken känsla du får när du läser artikeln.

 

 

Publicerat

Kvalitetsvinster med filmad feedback

uppslaget

Karin Nygård tycker att detta arbetssätt inneburit stora kvalitetsvinster och metoden har uppskattats av eleverna.

60 minuters lektion och många elever att hjälpa och ge feedback. Läraren Karin Nygårds på Sjöstadsskolan i Stockholm har utnyttjat teknikens möjligheter för att komma åt problemet. När eleverna i årskurs 4 arbetade med ett skrivprojekt testade hon att filma sina kommentarer så att eleverna kunde ta del av dem via datorn.

Läs mer på Skolvärldens portal

Publicerat

Koncentration

Typiska symptom vid mental trötthet

    • Onormalt snabb förlust av mental energi vid tankearbete
    • Onormalt lång återhämtning av mental energi efter uttröttning
    • Sämre koncentrationsförmåga över tid
    • Hjärntröttheten varierar – ofta bättre på förmiddagen och sämre senare under dagen, även variation mellan dagar

Sämre koncentrationsförmåga

Koncentration och uppmärksamhet handlar om att kunna behålla fokus på det som görs över tid, kunna fokusera på det som är viktigt och sortera bort brus och att kunna växla uppmärksamhet mellan olika saker och inte tappa bort den röda tråden.

När uppmärksamheten brister, blir det mer ansträngande att följa med i allt som sker runt omkring. Det kan bli ansträngande att delta i samtal, läsa tidningen och titta på TV. Ju mer detaljer att hålla reda på desto svårare blir det att behålla fokus på det som händer. Simultankapaciteten fungerar sämre.

Långsamhet i tankearbete och bearbetning av information

Det är vanligt att bearbetning av information går långsammare. Det kan t ex ta längre tid att läsa och för en del kan det vara svårt att hinna med att läsa textremsan på TV. Mycket information ska snabbt bearbetas i dagens samhälle. Trafiken blir allt mer intensiv och i folksamlingar och köpcentra vimlar intryck förbi och på TV är tempot och bildväxlingar snabba. Arbetslivet kräver också en god förmåga att utföra mycket snabbt och effektivt och att kunna hålla många bollar i luften samtidigt. Få arbeten är idag lugna och ger utrymme till vila och återhämtning under arbetspassen. Därför blir det tufft att komma tillbaka i arbete där förväntningarna är stora på effektivitet, både från arbetsgivare och arbetskamrater, men även från individen själv. Viljan att kunna klara av sitt arbete precis som före insjuknandet eller skallskadan är stor och det är svårt att inse och acceptera att det inte fungerar. Tanketröghet, som att det tar längre tid att komma till slutet av tanken och att tänkandet i sig går långsammare, är också ett vanligt symptom.

Minnesproblem

Minnet upplevs ofta vara försämrat, men minnet fungerar för det mesta bra. Däremot är det vanligare att händelser och vad som sägs, inte uppmärksammas tillräckligt bra för att det ska kunna lagras in som ett minne. Starka upplevelser av glädje och ilska är lättare att minnas, medan det diffusa, som snabbt flimrar förbi, lättare missas. Inlagring av information blir sämre ju mer uttröttad personen är.

Stresskänslighet

En ökad känslighet för stress är mycket vanligt. Krav och saker som ska göras på tid blir stressande, även det som tidigare inte upplevts som stressigt. Det är ofta en stor skillnad från hur det var innan insjuknandet eller skallskadan.

Känslosamhet och irritabilitet

Det är vanligt att lättare än tidigare bli berörd och falla i gråt, även för saker som inte är så engagerande. Många blir också lätt irriterade, även på småsaker. Men irritationen går snabbt över. Det är inte så kul, varken för personen själv eller för omgivningen, men viktigt att förstå att detta ofta hör ihop med den mentala tröttheten.

Sömnproblem

Både ökad och minskad sömn kan förekomma. En del sover mer än normalt och kan även sova på dagen. För andra blir sömnen kortare och de sover ofta mer oroligt och vaknar oftare. Sömnen kan bli sämre och mer orolig om aktivitetsnivån varit för hög under dagen. Genom att ta det lugnare och ge plats för återhämtning och mental vila kan sömnen bli bättre. Medicinering för att förbättra sömnen kan också behövas.

Ljud- och ljuskänslighet

En ökad känslighet för ljud och ljus kan förekomma. Ljud och/eller ljus upplevs starkare och kan vara obehagligt. I vissa situationer kan det vara skönt att skärma av både ljud och ljus med hörselskydd/hörselproppar eller solglasögon, så att energin kan sparas till det som är viktigt.

Försämrad förmåga att komma igång och ta initiativ

Det är vanligt att det är svårare att komma igång med aktiviteter, även om viljan finns. Det gäller både det som är krävande, men även det vardagliga och enkla kan vara svårt.

Dygnsvariation

Den mentala tröttheten varierar oftast under dagen. För de flesta fungerar det bäst på morgonen och sämst på eftermiddagen och kvällen. Vila under dagen ger ofta en förbättring. Variation mellan dagar kan också förekomma och kan oftast kopplas samman med aktivitetsnivån.

Huvudvärk

Många har problem med huvudvärk och huvudvärken blir ofta mer besvärande efter aktiviteter som kräver mycket koncentration.

Källa: Ovanstående texter är, med tillståd från upphovsmännen, hämtats från Göteborgs Univeritet – Sahlgrenska akademin

Publicerat

Konsumentverket – Att beställa något användbart är inte uppenbart

I förra veckan mötte vi projektet Begripsam för att se på gemensamma beröringsytor mellan våra respektive projekt, konstaterar Konsumentverket och fortsätter: Projektet Begripsam syftar till att ge röst åt personer med kognitiva och språkliga funktionsnedsättningar. Projektet finansieras av medel från Post och telestyrelsen, Allmänna arvsfonden och Konsumentverket.

Tre konkreta punkter för samarbete blev resultatet av mötet.

    • Stöd i kravställandet av den tjänst som ska utvecklas.
    • Planering för fokusgrupp och användbarhetstesttestgrupp med personer med kognitiva funktionsnedsättningar inom ramen för vår förstudie
    • Vi planerar för utvecklandet av personas i projektet. Vår idé är att göra samma läxa som SVT Play gjort och lägga ett filter av kognitiva funktionsnedsättningar på de personas vi utvecklar. Det innebar i SVT:s fall en annorlunda paketering av den slutliga tjänsten än vad som annars hade blivit fallet.

Vi ser fram emot ett spännande samarbete tillsammans med Begripsam….

Publicerat

Inkludering en chans att lyckas

En blandad grupp av människor från olika delar av landet ska arbeta fram utbildningen genom Arvsfondsprojektet Begripsam. Alla har de på ett eller annat sätt erfarenheter av funktionshinder, hos personer i sin närhet eller att de själva lever med ett.

– Det här är verkligen något jag brinner för; allas rättigheter. Här får vi som lever med ett funktionshinder bygga någonting och det är jättebra, säger Malin Lucchesi.

Malin Lucchesi har autism. Det finns olika former av diagnosen och Malin har autism med synetesi som innebär att hon ser i färger.

– Jag har svårt att uttrycka vad jag känner men med färger översätter jag mina känslor.

Hon är ljud- och ljuskänslig och har svårt att sortera intryck, vilket till exempel gör det svårt att ta till sig hemsidor fyllda med information.

– En människa är en människa och alla har väl rätt att leva ett bra liv? Men eftersom allt är anpassat efter normen måste jag leva upp till den för att få ett bra liv.

Malins strävan är att alla med någon form av funktionsnedsättning ska få det bättre i samhället och få uppleva att han eller hon har lyckats.

– Vi med funktionshinder kan minst lika mycket som alla andra men på andra sätt. Med inkludering har vi en skolform där du kan lyckas oavsett om du har ett funktionshinder.

Utbildningen kopplas till Runö folkhögskola i Stockholm. I mitten av november hölls ett första utbildningstillfälle för gruppen och det blev en hektisk helg.

– Det var väldigt intressant och roligt. Jag höll en föreläsning om autism och Aspergers syndrom som blev mycket uppmärksammad.

Vid en närmare titt på lagstiftningen om tillgänglighet för funktionsnedsatta reagerade de också på den inte reglerar den kognitiva miljön.

– Nästa steg för mig är att kontakta riksdagen och ställa motfrågor kring det här, varför lagen inte tillgodoser de kognitiva behoven för människor som har svårt att se sociala mönstren.

Eva Persson

0278-275 78

 

Denna artikel Är publicerad i tidnignen Hälsingebyggden, Vi har fått upphovsmännens tillåtelse att publicera den här så att man också ska kunna lyssna till den.

Vill man läsa den i original så finns länken här intill.

 

 

Publicerat

E-delegationen diskuterar lättläst och Begripsam

E-delegationens hemsida

Rikard Domeij, från Språkrådet, säger i diskussionen: ”Ett stort problem med många så kallade lättlästtexter tycks vara att de görs rutinmässigt efter mall, snarare än med målgruppstänkande, användaranpassning och utnyttjande av teknikens möjligheter. Vi tar tacksamt emot förslag på hur riktlinjerna kan formuleras tydligare på den punkten. Bristen på begriplighetsforskning är ett problem, förhoppningsvis kan det nystartade projektet Begripsam bidra till att ändra på det,”

Publicerat

Dramaturgins betydelse

Pelle Berglund är en av manusförfattarna till ”Mitt liv som hund”, som vann två guldbaggar1986. Filmen fick en Golden Globeför bästa utländska film 1988, och nominerades samma år för två Oscari kategorierna bästa regi och bästa manus efter förlaga.

Han har bland annat regisserat ”Täcknamn Coq Rouge”, ”Profitörerna” och ”Hundarna i Riga”. Filmerna baseras i tur och ordning på romaner av Jan Guillou, Leif GW Persson och Henning Mankell. 1990 fick han Prix Italia – det största europeiska tv-priset – för regin till Guillous ”Förhöret”. Han har också regisserat Wallanders ”Mördare utan ansikte” och de tre komedideckarna ”Dubbelstötarna”, ”Dubbelsvindlarna” och ”Studierektorns sista strid”. De två senare skrev han även manus till. Han har utbildat i dramaturgi och utbildar nu i storytelling. Här kommer Tomas Dalströms samtal med honom:

– En av mina lärare på Filmskolan hade klippt alla Bergmans 60-tals filmer. Hon sa att Bergman stjäl som en korp. Därför brukar jag uppmana eleverna att stjäla. Plagiera inte – men bli inspirerade.

– När jag ser film numera, ser jag dem huvudsakligen för att se om det är det något jag kan använda, något grepp jag kan ta. Det lärde jag mig av Bergman, när jag jobbade med honom. Han jobbade så, även om han inte sa det rakt ut. Jag vet att manuset till hans film ”Persona” dök upp ur en enda bild. Den visar en krossad glasskärva och nakna fötter som går förbi den, och en person som sitter och tittar utan att säga något. Bergman berättade att det var där han började bygga ”Persona”. Han visste inte vad bilden uttryckte och det behöver man inte veta. Det räcker att du känner att det är laddat på något sätt. Tio-tjugo år senare sitter jag och ser just den situationen i en amerikansk western från 1943. Och jag tänkte att det är här han sett bilden – och det är inte stöld.

Du är en av dem som varit med och skapat den svenska dramaturgin. Hur började det?

– Jag är naturvetenskapare i botten. Jag gick reallinjen och kompletterade med latin och studier i litteraturvetenskap och teaterhistoria. Jag inbillar mig att det finns en förklaring till allting; vissa saker får vi inte en förklaring till idag, men man ska inte tro att det inte finns förklaringar. Så när jag började på Filmskolan 1966, undrade jag hur en film ser ut inuti. Det var ingen som kunde svara på det, utan det var den här gamla borgliga genimyten som gällde. Men det fungerar inte så inom konsten, musiken eller filmen. I alla konstarter finns det hantverkskunskap i botten.

Talade man inte om dramaturgi då?

– Nej, vi fick lära oss det som var basen i filmproduktion: hur kameran fungerar, ljudet och ljuset, hur ett team ser ut, hur en inspelning planeras och hur man gör en budget. Men när det gäller den kreativa biten var det väldigt vagt.

Hur gjorde du för att få svar på din fråga

– Genom att använda Bo Widerbergs metod. Jag hade tur för han klippte Elvira Madigan vid ett av Filmskolans klippbord och jag lärde känna honom. Jag blev hans regiassistent ett sommarlov. Han skulle göra en film om Clark Olofsson, som blev nedlagd.

– Bo Widerberg var en lysande författare, men han hade ingen som helst kunskap om film och hans ambition var att göra verkligt bra film, som den amerikanska filmen var då och i viss mån är idag. När han fick idén om att börja filma gick filmen Storstadshamn, med Marlon Brando i huvudrollen. Han såg den arton gånger; sju- och nioföreställningen, nio dagar i sträck. Varför? För att se hur den såg ut inuti. De tre första gångerna fick han inte ut så mycket, han blev helt fångad av storyn. När han kunde storyn utantill, började han titta på olika detaljer. En gång tittade han bara på fotot; han försökte räkna ut var kameran stod och varför. Nästa gång lyssnade han bara på dialogen, ljudet, ljudeffekter och musik. En annan gång tittade han på strukturen; hur lång är en filmscenen och så vidare?

Hur lång är en filmscen?

– Idag säger amerikanska professionella manusförfattare att en scen ska vara en och en halv sida. En viktig scen ska vara längre; det är så en publik upptäcker att en scen är viktig. Och kan man inte skriva innehållet i en scen på en och en halv sida, då ska man inte skriva filmmanus, utan romaner.

Så du började titta på massor av filmer?

– Ja, vi hade fri tillgång till all film och rekvirerade dem från filmbolagen. Vi satt vid klippborden och tittade på dem och genom att tillämpa Widerbergs metod lärde jag mig hur de filmerna såg ut inuti.

– Men jag hade inte en aning om hur ett manus var konstruerat. Den frågan intresserade en kille, som började två år efter mig. Han hette Ola Olsson och hade ungefär samma bakgrund som jag. Vi har samarbetat under många år med både utbildning och filmproduktioner.

– Ola började läsa böcker av olika amerikanska gurus i dramaturgi och han upptäckte att deras teorier stämmer. Det stämde bland annat på amerikanska ”Storstadshamn, franska ”Slaget om Alger” och japanska ”De sju samurajerna”. Vi förstod att med perfekt dramaturgi kan man göra både skitfilm och fantastiskt film. Det är där det kreativa kommer in, men en grundförutsättning är att man kan hantverket. De stora konstnärerna under renässansen i Italien, var alla hantverkare. Att de gjorde konst hade de ingen aning om. De smyckade kyrkor och målade beställningar av fruar till potentater och så vidare. Konstbegreppet uppfanns på 1800-talet av någon idiot.

Jag gick en dramaturgikurs i mitten på 80-talet, som utgick från Ola Olssons och dina teorier.

Kul! Men det började inte så bra. Han började undervisa i början på 70-talet och han hade det oerhört svårt. Amerikansk film betraktades inte som film. Europa stod för kultur och Amerika för McDonalds, så han blev inte profet i sitt eget hemland, men i Danmark trodde de på vad han sa. De skrev av allt och vi såg vad som hände; det var början på den danska vågen. Alla de här filmerna har en perfekt fungerande dramaturgi.

Vad är din definition av dramaturgi?

– Det är läran om berättarstruktur – utifrån åskådarens point of view. Film är linjär; man tittar från början och tittar i en och en halv timme om det är en långfilm. Den dramaturgiska strukturen fanns långt innan någon europé satt sin fot på den amerikanska kontinenten.

– Vi ska komma ihåg att redan på ett tidigt stadium skiljer sig åskådarens och författarens syn på vad man upplever. Författaren blir lätt hemmablind. När han har skrivit om manuset tjugo gånger kan han allting utantill, så därför tycker han att den här scenen som han har lagt i början, är fullkomligt lysande. I hans huvud speglar det något som kommer senare i filmen, men för åskådaren speglar det inte något och scenen betyder ingenting.

Och här kommer dramaturgen in?

Ja, en dramaturg förstår att de måste lägga något av det scenen ska spegla före, så att åskådarna associativt kan förstå det. Det är här man har glädje av dramaturgins strukturella modell. Den är nämligen anpassad så att man inte ska gå i de där fallgroparna och inte tro att man emotionellt och intellektuellt meddelar någonting, när det visar sig att åskådaren inte fattar ett dugg.

Du har skrivit manus. Kan du vara din egen dramaturg?

Som manusförfattare måste jag ha en dramaturg. Det är som en läkare, han kan inte ställa diagnos på sig själv.

Anders Sigrell, professor i retorik, vid Lunds universitet sa att vi inte får någon undervisning i hur vi ska lyssna – och att vi kan lyssna på olika sätt, exempelvis förstående, empatiskt och kritiskt. Tycker du att det vore bra med utbildning i hur vi tittar på film eller är det något människan kan?

– Vi kan det. Jag menar att det är en organisk form. Vi kan konstatera att det krävs en apparat för sändning och mottagning. Och en sådan apparat är något vi alla lyckligtvis förfogar över. Den består av två hjärnhalvor, synorgan, hörselorgan och talorgan samt smak- känsel och luktorgan. Lägg till det att alla apparater är kompatibla, det vill säga kalibrerade med varandra för att ge och ta emot signaler från maskiner av samma slag.

– Jag talar alltså om den äldsta mellanmänskliga apparaten för kommunikation som finns och den är sisådär 50 000 år gammal. Cromagnonmänniskan såg ut som vi, hörde som vi och deras hjärnor bearbetade intryck på samma sätt som vi. Själva apparaten är, som alla yngre generationer ständigt tvingats konstatera, pinsamt likadan.

– Formspråken förändras och nya modenycker avlöser varandra – eller uttryckt på ett annat sätt, förpackningen ändrar tack och lov utseende – men när det gäller det explicit innehållsliga, är det samma berättartekniska struktur som gäller. Och det beror förstås på apparatens oföränderliga konstruktion. Det betyder att när vi tar emot ett meddelande under tio minuter, en halvtimme eller en och en halvtimme, vill vi ha viss information – före vi får annan information. Ett exempel: Om jag skulle komma till dig, när du sitter här, och säga: Det börjar klockan 18! Vilket då, skulle du svara, och då är jag redan på väg ut genom dörren. Tycker du det känns tillfredsställande..?

Vilka är huvudkomponenterna i dramaturgin?

– Anslag – presentation – fördjupning – gestaltning/upptrappning – konfliktupplösning – avtoning.Det är en förenklad modell, den innehåller förstås mer.

– Anslaget består av den första eller de första scenerna. Här gör vi en överenskommelse med publiken. Är det ett drama eller en komedi? Vilken är huvudkonflikten och mellan vilka står den. I presentationen ger vi information om karaktärer, konflikter, miljöer, relationer etcetera. I fördjupningen ska vi få publiken att exempelvis älska eller hata de personer vi berättar om. Konfliken trappas upp och får sin upplösning. Och till sist avtoningen. Publiken måste hinna smälta det som har hänt. De måste få tid att varva ner och hylla eller sörja den de sympatiserar med.

Kan du ge något exempel på när en film inte kommunicerar som den borde utifrån publikens synvinkel?

– Det finns ett klassiskt exempel, där man har glömt att presentera relationerna mellan två personer, så den ena får säga till den andre: ”Som du känner till är du min bror”. Vilken idiotreplik.

– Det kan du jämföra med inledningen av Ibsens ”Johan Gabriel Borkman”.  I de första fem replikerna klargör han relationen mellan fru Borkman och hennes man, mellan fru Borkman och en student, mellan fru Borkman och fru Wilton, mellan fru Borkman och hennes tvillingsyster. Och förutom fru Borkman är det bara hennes tvillingssyster som uppenbarat sig på scenen. Han visar toppen av isberget. Om fragmenten är de rätta drar åskådaren de rätta slutsatserna. Ibsen har i dessa fem repliker presenterat konflikten, viktiga karaktärer och relationen mellan dem.

Hur får man publiken att bli medskapande i processen?

– När det gäller film arbetar vi bara med två ordklasser: substantiv och verb. Någon går omkring och gör något med något. Adjektiven skapas i salongen. Min uppgift är att se till att personen som går där och gör något uppfattas som exempelvis blyg. Rollen måste göra något så att åskådaren uppfattar honom/henne som blyg. Publiken är i högsta grad medskapande.

Här är väl vår också vår förmåga att se delar av helheten viktig. Kan du utveckla det.

– Vi är oerhört skickliga på att uppfatta en del av någonting som det hela.  Jag brukar använda det i undervisning och låta halsen på en CocaCola flaska sticka upp bakom några böcker. Sen säger jag till klassen: var ställde jag CocaColan någonstans? Där säger de. Nej det är bara toppen. Jag hade en hel, svarar jag. Då garvar de och de blir inte förvånade när det är en hel flaska. Det är så vi tänker.

– Det räcker att vi visar vissa fragment av ett händelseförlopp. Åskådarna lägger till resten av bitarna. Det är först när vi redovisar för stora delar av förloppet som åskådaren får tråkigt och börjar tänka på något annat.

Idag talar man om dramaturgi i många sammanhang, bland annat inom mötesindustrin. Tycker du att det är korrekt att göra det?

Ja, det tycker jag. Det handlar om en berättarstruktur och den kan man använda, när man ska hålla ett tal vid ett bröllop eller på arbetet. På en dramaturgikurs som jag höll i, deltog en man från ett stort företag. Han berättade senare att han hade fått massor av applåder efter ett tal han hållit i ett större sammanhang.

Jag har använt det här tänket från anslag till avtoning vid förhandlingar.

– Det är också ett användningsområde.

Vi återvänder till filmens värld. Kan man avvika från dramaturgin – om man kan den – och vet vad man avviker från?

Egentligen inte. Manusförfattaren Charlie Kaufman, har skrivit ”I huvudet på John Malkovich” och ”Adaptation”, med Meryl Streep i huvudrollen. Båda är fullständigt absurda, jämfört med traditionell amerikansk film, och i båda visar han att han totalt behärskar dramaturgin. Båda följer den dramaturgiska kurvan exakt. Berättarstrukturen finns där – sen gäller det för manusförfattaren att fylla på det utifrån strukturen. Kaufman är manusförfattarnas Mozart. Som en jämförelse: alla kunde de klassiska reglerna för hur musik skulle vara på den tiden. Mozart följer exakt reglerna, men han är mycket mer begåvad. Det är skillnaden.

Hur tror du YouTube påverkar filmberättandet och hur tror du att det kan påverkas längre fram?

– Om du talar om de korta filmer som ungdomar gör idag, så är det sketcher. En sketch är kortare än en kortfilm och de byggs också efter en viss struktur. Man kan ofta se samma gamla dramaturgi i miniformat. Jag har gjort en 15 sekunders reklamfilm som innehåller tre akter och två vändpunkter. Det går alltså.

Men det är säkert någon som säger att internet kommer att utveckla en ny dramaturgi.

Det är nonsens och det är jag beredd att ta gift på. De som säger så vet inte vad dramaturgi är. Ofta används ordet dramaturgi felaktigt i pressen, man menar något annat, något man är irriterad på. Det är i hög grad så.

Har medvetenhet om dramaturgi förändrats under de år som du har arbetat med film?

Ja, definitivt i och med att det växte fram en slags massproducerad scenvara, som såpoperor. De har inga andra kvaliteter än att de möjligen är lite spännande, emotionellt och så där. Och funkar inte dramaturgin där, då är det totalkollaps. För många år sedan blev jag kontaktad för att titta på en flera timmar lång TV-serie som inte fungerade. Det var helt felgjort och totalt ointressant. ”Det är så konstigt för boken var så bra”, sa chefen. Men hela storyn var felkonstruerad, efter en timma visste man inte vilka karaktärerna var och vilka relationer de hade. Allt det som måste göras inledningsvis, utan att man som tittare märker det. Det är som att bygga ett hus utan bärande element – helt plötsligt rasar det.

Aristoteles insåg redan år 300 före vår tideräkning potentialen i att använda hjärnans ständiga letande efter välkända mönster. Håller du med om att dramaturgi bygger på att våra reaktioner är förutsägbara?

Ja, det gör jag i viss mån, men du kan reagera på ett sätt som du inte själv känner igen. Det är möjligt att författaren och regissören till de bästa filmerna har extra bra kunskap om hur vi fungerar, när man trycker på en viss knapp. I såpoperor är det väldigt tydliga knappar man trycker på. De är så tydliga så för en dramaturg blir det bara tråkigt att titta.

Har du något exempel på en bra film?Jag såg en absolut lysande film nyligen. Polanskis ”Carnage”. Hela handlingen utspelas i en trapphall, runt en hiss och i ett vardagsrum. Det var, får man svära, djävligt bra och plötsligt var den slut. Jag trodde det hade gått tjugo minuter, men det hade gått en timme och tjugo minuter. Det är en teaterpjäs; och den är oerhört välbyggd.

Vilka vanliga misstag gör de som gör filmer för event?

– Vi ska ha klart för oss att jag talar om drama. Jag använder mig av Aristoteles gamla indelning: lyrik, epik, dramatik och retorik.

– När du talar om den typen av filmer är de ofta episka, som en redogörelse från ax till limpa. Och det är väldigt svårt. Det finns hundra filmer om Mozart och ingen av dem kommer vi ihåg. Det finns en bra film om Mozart och det är Amadeus, som är en teaterpjäs från början. Den innehåller en konflikt som driver hela handlingen framåt.

Bröderna Lumière, som visade den första filmen 1895, kom underfund med att hjärnan ser bilder som en kontinuerlig rörelse, när de spelas upp med en hastighet som är snabbare än 14 bilder per sekund.Idag vet vi att det är en tröghet i hjärnan, som gör att vi ser en rörelse – fastän ingen rörelse finns. Utan denna tröghet inget Hollywood. Vad tror du att du hade arbetat med då?

– Jag var intresserad av litteratur och teater, så jag hade nog arbetat med det. Filmen kom som en tillfällighet och jag fortsatte med det.

Tomas Dalström

Artikeln i annat format