Logoped Bodil Andersson resonerar i denna film om läsbarhet. Tankarna bygger bland annat på docent Lars Melins forskning.
(Språka loss 2003)
Läsbarhet, teckensnitt med mer…
Lättläst – varning för förenklade regler
Logoped Bodil Andersson resonerar i denna film om faran med att mekaniskt följa regler för hur man skriver Lättläst. Med exempel belägger hon att språket är mer finurligt än att det enkelt går att mäta och sedan bygga upp strikta regler för.
(Språka loss 2003)
Lättläst – inte alltid begripligt
Logoped Bodil Andersson resonerar i denna film om vad som är lättläst. Hon gör det bland annat utifrån Monica Reichenbergs forskning om tilltal och kausalitet.
(Språka loss 2003)
Vikten av text i Daisy text och ljud
Dyslexiförbundet FMLS och andra har i många år drivit kravet på en bok en cd. Förbundet har också, i skriften Framtidens läromedel, tagit fram en kravspecifikation. Där preciseras hur text bör tillhandahållas. Tidigt var man också engagerade för att praktiskt skapa ett läsverktyg som följde kravspecifikationen. Verktyget hette LexiLäser. En fortsättning på det arbetet var ”Läsaren” som finns mer om på denna portal.
Språka loss (2003)
Att förstå en text
När man kommunicerar med hjälp av text använder man en mängd olika redskap. Det är metaforer, liknelser, synonymer och inte minst utelämnar man delar av resonemanget så att läsaren kan lyfta in sina egna erfarenheter i resonemanget.
Att förstå en text är alltså inte detsamma som att få allt serverat. Var och en måste tolka budskapet, vilket författaren Torbjörn Lundgren resonerar om i denna film.
Språka loss (2003).
Läsvanor skapar man sig
Orsaken till lässvårigheter kan variera och det finns ingen självklar koppling mellan graden av de grundläggande svårigheterna och hur mycket man läser. Anledningen är att vanorna spelar in. Många som har dyslexi läser mer än vad en del som inte har några lässvårigheter över huvud taget gör. Det är därför viktigt att tidigt obserevera ungdomars läsbeteende, menar Torbjörn Lundgren som i denna film tar upp ämnet.
Språka loss (2003)
Om samhällets krav på läsfärdighet
I dagens samhälle ställs det höga krav på läsförmåga. Man ska förstå och kunna omsätta instruktioner och beskrivningar i vardagen. Man ska kunna tillgodogöra sig information på arbetet och man ska på fritiden följa händelseutvecklingen via tidningar och böcker. Detta resonerar författaren Torbjörn Lundgren om i denna film.
(Språka loss (2003)
Begrips
En bra text ska intressera mig, den ska servera informationen i lagom doser och gå från det enkla till det svåra. Så enkelt är det, säger Lars Melin, docent i nordiska språk. Det var på sextiotalet det hände. Över hela världen utarbetades metoder för läsbarhetsmätningar, och på lingvistiska och psykologiska institutioner började man omvandla Chomskys generativa grammatik till modeller för hur språk förstås. Sedan dess har oändliga mängder text LIXats och tiotusentals läsbarhetstest genomförts på försökspersoner. Vi vet alltså en hel del, men vi vet mer om vuxna collegestudenter än om skolbarn, och vi vet mer om facktext än om skönlitteratur.
Ett par handfasta teorier
Allt psykolingvistiskt råslit med tester kan föras tillbaka på ett litet antal teorier om vad själva texten kan göra för att öka respektive minska begripligheten. Här bortser vi alltså från alla sådana självklarheten som att vissa saker i sig själva är ytterst svårbegripliga och att kunskapsluckor kan blockera förståelsen för det mesta. Den första, och i särklass viktigaste, av dessa teorier rör perspektivet.
Jämför följande texter:
1. Beslut om rökförbud inom Stockholms universitets lokaler
Efter ett tidigare beslut i skyddskommittén, där det fastställdes att i alla nya och nyrenoverade lokaler skall råda rökförbud har universitetsdirektören med stöd av lag om ändring i tobakslagen (1993:581) SFS 1994:98 beslutat att totalt rökförbud inom Stockholms universitets lokaler skall råda fr.o.m. 1999-01-01.
Undantag från rökförbudet gäller delar av lokaler eller andra utrymmen om dessa delar särskilt avsatts och godkänts av universitetsledningen för rökning, t ex rökrum och kafédelar. Bilaga SFS 1994:98.
2. Rökförbud inom Stockholms universitet
Från 1 jan 1999 råder totalt rökförbud inom Stockholms universitet. Rökning är således bara tillåten i vissa utrymmen som särskilt avsatts och godkänts av universitetsledningen för rökning, t ex rökrum och kafédelar.
Tidigare har rökförbudet endast omfattat nya och nyrenoverade lokaler, men nu har universitetsdirektören med stöd tobakslagen (1993:581) SFS 1994:98 av beslutat att förbudet skall vara generellt.
Den första texten har ett rent universitetsdirektörsperspektiv. Vi får veta om hur papper passerar skrivbordet, hur förslag mognar till beslut och beslut ändras. Den andra riktar sig direkt till den som står med den otända cigaretten i handen, och texten väntar med teknikaliteterna till slutet. Perspektivet kan förbättras ytterligare med du-tilltal, frågor, grafisk uppskyltning av intressanta delar och s k hakar d v s detaljer av extra stort intresse för den aktuella läsargruppen.
Den äldsta teorin rör korttidsminnet. Vi kan inte hålla hur mycket information som helst i huvudet innan vi förstått den, så det är lätt att överlasta. Försök bara:
Musen som katten som hunden som myggan stack jagade fångat var ett litet djur.
Det kanske går lite lättare om vi sätter parenteser kring de allt djupare inbäddade satserna:
Musen (som katten (som hunden (som myggan stack) jagade) fångat) ar ett litet djur.
Så fort en mening blir så invecklad att vi måste hålla informationsblock i minnet i väntan på att få dem analyserade störa korttidsminnet, men även fraser och t o m enstaka ord kan blir prövande för vårt analysarbete:
Musfångningsstrategier
Den av katten under mystiska omständigheter fångade musen
Och den tredje teorin rör informationspackningen. Man kan rita upp en enkel principskiss som visar hur vi reagerar på för mycket eller för lite information.
**Se bilden överst**
Ju mindre det står i texten desto tristare tycker vi att den är, men allt för informationspackad text blir obegriplig. Detta beror på att läsning alltid är ett möte mellan det vi får veta och den kunskapsram vi sätter in det nya i.
Men det är mer än så. Läsning innebär förväntningar på alla språkliga nivåer. Vi vet i vilken ordning ändelserna kommer i ett ord – ändelse-r-na-s, inte ändelse-s-na-r – vi kan de svenska ordföljdsreglerna och vi vet vad som är den normala dispositionsmodellen för de flesta texttyper. En känd läsforskare har menat att läsning kan sammanfattas i formeln
läsning = (synlig information) x (osynlig information)
Observera att det rör sig om multiplikation, inte addition. Är någon av faktorerna 0 blir också blir produkten 0.
Informationspackningen kan göras smidigare genom disposition, textbindning, illustrationer, dubblering av information i illustration och s k paratexter (=ingresser, bildtexter etc). Men framför allt handlar det om välbalanserade meningar. Och det handlar om tydlighet: all nödvändig information ska vara med. Är den inte det, glider man över, antyder, underförstår, ja då har informationspackningen slagit över åt vänster i stället för åt höger, och det är inte någon fördel.
Nu frågar sig vän av ordning om inte också dubbeltydigheter hör hit. Nej, dubbeltydigheter är ett helt naturligt inslag i språket, och de stör inte alls om de inte kommer i konflikt med våra förväntningar.
Den oformligt fete slaktaren vägde 143 …
De flesta läsare förväntar sig att vägde har betydelsen ”hade kroppsvikten”, och de förväntar sig ordet kilo som nästa ord. Om meningen i stället fortsätter så här uppstår en stunds förvirring:
… säckar grytbilar åt Dagab
Vi måste omorientera till betydelsen ”utföra vägning” för att det ska gå ihop. I 999 fall av 1000 tänker man inte ens på att väga har flera betydelser.
Garanterat lättläst
Lättläst är lika lätt i teorin som det är problematiskt i praktiken. Allt vi skriver själva är ju så självklart lätt, och det är svårt att omvandla de tre teorier vi just mött till goda mätmetoder för andras usla texter. Å andra sidan finns det enkla mätmetoder, men de är inte särskilt väl förankrade i teoriernas värld.
Det finns alltså dels symptommätare dels orsaksanalyser. Det har t ex visats gång på gång att LIX-mätningar, d v s en sammanvägning av meningslängd och ordlängd, är en synnerligen pålitlig symptommätare. Texter som har högt LIX är med största sannolikhet svåra. Men regeln upphör om vi skriver eller skriver om texter så att de ska få lägre LIX. Det finns många sätt att medvetet eller omedvetet lura LIX. Följande exempel är lätt parodiskt, men visar ändå tekniken.
Om man tar en text som har ganska långa meningar och inte så få långa ord och sedan bearbetar den, så att varje något så när lång mening delas på två korta och flera av de långa orden slås samman till ännu längre, så ökar man textens lixvärde. Men man ska inte tro att läsbarheten blir bättre för det, det är självklart bara symptomen man lindrat, inte alls textens verkliga svårighet. = LIX 52.
Man tar en långmeningstext med långord. Man hugger av meningarna. Man sätter samman långord till superlångord. Lixvärdet blir mindre. Läsbarheten blir inte större. Symtomlindringen gör inte texten lättare. = LIX 36.
Tyvärr gäller detta i viss mån också mer orsaksorienterade analyser av svårigheter. Det räcker inte med att ta bort svårigheter – t ex de som paraderar i nästa avsnitt – för att en text ska bli lätt, lika lite som det räcker med att ta bort ogräs för att en trädgård ska bli vacker. Det behövs faktiskt en del svårigheter i en lättläst text.
Men låt oss i alla fall sammanfatta något om svårlästhet för att därefter göra ett par kvalificerade gissningar om lättlästhet.
Svårläst text
Det vore lätt att illustrera svår text med tydliga exempel. Men här ska vi göra precis tvärt om. Vi utgår ifrån ett innehåll som är så enkelt att det kan fångas i fem tecken: A < B < C, eller åtta ord: A är stor, B större och C störst. Och vi ska titta på sju recept för en näst intill obegriplig text. Helt obegripligt blir det först när recepten blandas. Man kan vara obegriplig på ett pompöst eller diskret sätt. Egentligen är det farligast med den omärkliga obegripligheten. Vi följer recept 1 och höjer oss över alla besvärliga – men för tanken gripbara detaljer. Vi blir abstrakta:
A, B och C är inte lika stora.
Abstraktionerna går ner som saftkräm. Inget motstånd, ngen smak, ingen näring. Vi förstår inte ens att vi inte förstår. Inte förrän någon frågar: Vem var störst? Det är förstås principen med informationspackning vi manipulerat med och vridit ner mot noll.
Om vi vill gå den andra vägen och åstadkomma svårigheter som märks och märks rejält, så är svåra ord det första man kommer att tänka på. Vårt recept nr 2 ger följande resultat:
I volymparametern hade C ett försteg framför B och B framför A.
Visst blir en recept 2-text avskräckande, men sammanhanget kan ofta lysa upp även det dunklaste ordförråd. Här har vi i själva verket inte rört vid någon av våra tre principer utan i stället gått på något så banalt som att utnyttja förmodade kunskapsluckor hos läsaren. Därför är det bäst att kombinera med avskräckande syntax.
En ganska normal mening kunde lyda så här:
A var en ganska liten kille i jämförelse med B och framför allt med C.
Recept 3 (ändrad ordföljd) räcker inte för att göra meningen obegriplig, men vi kan göra den rejält mycket tyngre och stelare. Vi börjar med att placera så många ord som möjligt i början av meningen:
I jämförelse med B och framför allt med C var A en ganska liten kille.
Vi får alltså ta oss igenom nio ord innan vi kommer till huvudverbet var som ger lite orientering i meningen. Här – liksom i några följande exempel är det korttidsminnet vi lekt med.
Vi kan också använda samma ordmassa för att skilja viktiga satsdelar från varandra:
A var i jämförelse med B och framför allt med C en ganska liten kille.
A skulle i jämförelse med B och framför allt med C anses vara en ganska liten kille.
Dessa exempel ger bara ett frestande smakprov på vad man skulle kunna göra med ordrikare meningar. Och kan man få till några bisatser med lämplig inflätning (recept 4) kan mörkret lägra sig tätt över texten:
A som var mindre än B var ännu mindre än C.
C som B var mindre än var större än både A och B.
Men oftast räcker det ofta med att omvandla så mycket av meningen som möjligt till substantiv, helst sammansatta (recept 5):
A:s storlek….
Storleksrelationen mellan A och B ….
Vid en storleksrelationsbedömning mellan A och B…
OK, läsarna förstår fortfarande, men de får jobba för det. Det fiffiga med substantiven är att de utplånar subjekten (vem var stor?) och tempus (när gäller detta?), och läsaren får ta ut satsdelar bland substantivdelar i stället för bland ord. Det har alltså visst tycke med recept 1, abstraktion. Samtidigt verkar de informationspackande i andra avseenden. Vi lyckas alltså få med mycket data i orden men få ledtrådar om hur data ska sättas samman.
Mer dimma tätnar över texten om meningarna inte riktigt hakar i varandra, d v s om textbindningen inte fungerar. En idealmening lyser upp något ur föregående mening samtidigt som den väcker nyfikenhet på nästa mening. Bryts denna kedja får läsaren en olustig känsla av sjögång. Däcket finns inte där han sätter ner foten. Så här naturligt kan meningar haka i varandra:
1. Jag blev förvånad över de tre bröderna. A var stor, men B var större och störst var C.
2. Jag hade hört att A var en riktig bjässe. Ok, han var stor, men B var större och allra störst var C.
3. Man hade sagt att bröderna var ganska små. A var mycket riktigt liten, men B var större och C ännu större.
Om vi kastar om enl. recept 6 blir det så här:
1. Jag blev förvånad över de tre bröderna. Ok, A var stor, men B var större och allra störst var C.
2. Jag hade hört att A var en riktig bjässe. A var mycket riktigt liten, men B var större och C ännu större.
3. Man hade sagt att bröderna var ganska små. A var stor, men B större och C allra störst.
Men varför skulle någon knåpa ihop sådana onaturliga texter som byter mot allt vad vi tror på i fråga om informationspackning och informationsdistribution? Jo, det finns två skäl. Det ena är att vi ofta låter datorn flytta om meningar och stycken utan att göra följdändringar. Logisk ordning, syftningar bakåt och förväntningar framåt upplöses i intet. Det andra skälet är att skribenten inte kommer vidare. Efter långa, inaktiva tankepauser får texten ta en delvis ny riktning. Och det blir inte tid att knyta ihop. Men om vi inte nöjer oss med att göra texten tung och motig, och om vi tycker att det är fegt att gömma innehållet i abstraktioner, hur ska vi rikta det slutgiltiga dråpslaget mot begripligheten? Jo, vi kan byta eller växla perspektiv, d v s se saken från olika och oväntade håll (recept 7).
C är större än B som A är mindre än.
Få klarar detta utan penna och papper. Det är perspektivförskjutningar som gör det möjligt för finansministrar att beskriva skattehöjningar som inkomstförstärkningar, och det är perspektivet som är fel när datorhandboken talar om hur datorn lagrar filer när jag vill veta hur jag ska hitta en viss fil.
Har du nu förstått?
Knep för lätthet
Som sagt, vi vet mycket mer om svårigheter än om vad som underlättar förståelse. Men vi kan tryggt vända på ett par resultat från genomgången av svårigheter. Konkretion är lika positivt som abstraktion är negativt, och rätt perspektiv är lika bra som fel perspektiv är dåligt. Men när det gäller svåra ord, svår syntax etc är det rent kontraproduktivt att vända på resonemanget. En norsk läromedelsforskare, Anne Hvenekilde, har visat att ett mekaniskt undvikande av svårigheter kan bli som att ge stenar i stället för bröd. Korta ord ger färre nyanser än längre, kortare meningar kan inte uttrycka logiska samband, verb i stället för substantiv ger få möjligheter att etablera och hålla fast vid begrepp, o s v. Det behövs – som sagt – vissa svårigheter om man ska vara tydlig. Och det behövs genomgripande strategier, inte plotter, för att en svår text ska bli lättläst.
För att gör enkelhet enkelt så ska vi göra ett experiment åt andra hållet. Vi börjar med en av de svåraste texter jag någonsin sett, denna:
I övergångsbestämmelse till förord¬ningen (1975:387) om turordning vid uppsägning av tjänst som lärare vid universitet och vissa högskolor m m, vilken förord¬ning upphörde att gälla vid utgången av juni 1977, föreskrevs att innehav av långtidsvikariat på ordinarie tjänst som uni¬ver¬sitetslektor meddelat före den 30 juni 1975 skulle i en övertalighetssituation, som uppkom genom att innehavaren av tjänsten återgick till denna, behandlas som inne¬¬hav av extra tjänst med förord¬nande tills vidare.
I beslut den 12 juni 1975 föreskrev regeringen att nämnda övergångs¬bestämmelse skulle äga tillämpning jämväl i det fall innehavaren av den ordinarie tjänsten som universitetslek¬tor lämnade tjänsten.
Vår första åtgärd blir att vinkla om den, d v s se den ur ett lektorsperspektiv snarare än ur ett byråkratperspektiv. Egentligen en enkel omdisponering: Om ett långtidsvikariat som universi¬tets¬¬lektor upphör därför att den ordi¬narie lektorn återgår i tjänst eller läm¬nar sin tjänst ska vikarien inte auto¬matiskt sägas upp. Om vikariats¬för¬ordnandet meddelats före 30 juni 1975 ska vikariatet i stället betraktas som en extra tjänst med förordnande tills vidare.
Denna bestämmelse har ….
Vår andra åtgärd blir att manipulera informationspackningen, eller snarare informationsdistributionen. Det är en dödssynd att antyda, ta för givet, glida förbli och förtiga viktiga samband.
Om ett långtidsvikariat som universi¬tets¬¬lektor upphör därför att den ordi¬narie lektorn återgår i tjänst eller läm¬nar sin tjänst ska vikarien inte auto¬matiskt sägas upp. Om vikariats¬för¬ordnandet meddelats före 30 juni 1975 ska vikariatet i stället betraktas som en extra tjänst utan tidsbegränsning. Om någon lektor måste sägas upp drabbas den som varit kortast tid på institutionen, och det kan ju vara någon annan än vikarien.
Till tydligheten hör också att inte lämna alltför koncentrerad information. Dessutom ska läsaren inte behöva klura ut vad författaren vill, han ska säga det rent ut. Varje sak ska kallas vid sitt namn, och samma namn varje gång. Variation är bra, men tydlighet är bättre. Introducera, sammanfatta, exemplifiera, kommentera så att läsaren förstår att det är just det du gör. Använd språkets konjunktioner och konjunktionella adverb för logisk uppskyltning av orsak, följd, villkor, tid etc.
Om detta inte hjälper måste vi arbeta vidare med perspektivet och ta till metod 3, human touch. Kvällstidningarna skriver aldrig om 123 familjer som blivit hemlösa p g a översvämning. De skriver om Emma, 73, som just får hjälp att bära ut några få minnessaker från sin vattenfyllda stuga.
Lektor Hektor har varit vikarie på Personaladministrativa institutionen sedan maj 1975. Lektor Sektor som han vikarierar för ska nu återgå i tjänst. – – –
Det är inte bara beprövad erfarenhet utan också kontrollerade experiment som visar att human touch är framgångsrikt. Grepp 4 innebär att vi försöker öka spänningen. Måste lektor Hektor sluta?
Lektor Sektor som han vikarierat för så länge ska ju komma tillbaka. – – –
All erfarenhet säger att det är bra mycket lättare att locka en läsare till en text än att hålla honom kvar. Därför skapar alla framgångsrika författare ett pärlband av sådana spänningar mellan hot och lösning. Fördröjningar och cliff hangers tvingar läsaren kvar vid texten. Hur ska det gå?
Om vi hanterar texter med dessa tämligen enkla tumregler visar det sig inte bara att det blir lättare så där allmänt utan att alla de strukturella svårigheterna verkar upplösas i intet, ungefär som troll som får se ljuset.
Rätt åtgärd är alltså inte att röja i strukturella svårigheter utan att titta upp i taket och tänka: hur kan jag säga detta på något annat sätt. There are always ways, som maffiabossen brukar säga.
Strategi lättläst
Det finns hierarkier bland svårighetsskaparna. Perspektivet är värstingen, och korttidsminnesblockerarna kommer därnäst, men de är lyckligtvis mer sällsynta numera. Det säger oss att det knappast lönar sig att avlusa svåra texter i syfte att göra dem lättlästa. Svåra texter ska skriva om eller i västa fall nyskrivas.
Regel 1 A säger att man ska skriva för läsaren (perspektivet), men regel 1 B säger att man ska veta vad man vill (informationspackningen).
Vi har tidigare sagt att det är väsentligt lättare att fånga en läsare än att hålla honom kvar. Den störste mästaren av alla, Charles Dickens, har myntat regeln: Let them cry, let them laugh, let them wait. Roa och beröra är den innehållsliga sidan, och väntandet är den tekniska. Det handlar om att bygga upp spänning, att göra berättelsen till ett pärlband av cliff hangers. Vi har inte några experimentella data som stöder Dickens metod, men jag tror att vi kan lita på honom.
Och den som tror att receptet bara gäller fiktionslitteratur, tar fel. Även den som läser facktext behöver viss stimulans, det är bara en fråga om att dosera denna stimulans så att förtroendet för författarens inte devalveras.
Lars Melin (Språka loss 2003)
Litteraturtips:
Fortfarande är den fullständigaste genomgången av begriplighetsforskningen
Gunnarsson, Britt-Louise, 1982, Lagtexters begriplighet. En språkfunktionell studie av medbestämmandelagen. Liber. Senare forskning har berört textlingvistiska perspektiv samt stöd av illustration och grafisk form. För dessa aspekter, se min artikel Textbindning och läsbarhet i Språkvård 1992:1, boken Språk som syns, 2000, och artikeln Gör illustrationen vad vi tror? i Nordicom 1-2:1999. För senare mätningar av läsbarhet se också Melin, Lars & Lange, Sven, Att analysera text, 3:e upplagan 2000. Studentlitteratur.
I Melin, Lars & Delberger, Maud, 1996, Lisa lär läsa. Studentlitteratur görs en genomgång av vad en läsare kan och hur han lär sig detta. Boken ger både didaktiska och psykolingvistiska perspektiv på läsinlärningen. Begreppen symtom och orsak i begriplighetssammanhang lanserades i Platzack, Christer, 1974, Om läsbarhet. I: Språket i bruk. Red Ulf Teleman & Tor G Hultman. Liber. Hvenekilde, Anne diskuterar hur lättläst i själva verket lätt kan bli svårläst i sin artikel Vad gör lättlästa böcker svårlästa? i: Språk och bild i läroböcker. The state of the art. Dokumentation från en konferens den 17 jan 1992.
Den som vill ha en datoriserad LIX-mätare kan få det som ett tillägg till Skribent – ett skrivstödsprogram från Norstedts ordbok. Där heter lix i stället KIX.
Lättlästa bokhörnan
Det finns många aspekter på lättlästhet, säger docent Lars Melin.
En aspekt är strategisk. Hur väljer man litteratur åt en läsovillig elev, eller hur bör ett förlag planera sin utgivning, eller hur väljer ungdomar själva sin litteratur? Den bokterräng som man måste orientera sig i är alldels för komplex att beskriva, så vi tänker oss den som en area mellan två axlar: Bild 1.
Status innebär den kulturella prestige som en text har, och svårtläst innebär just det motstånd texten erbjuder. Då blir det lätt att tänka sig fyra fält: lätt och högstatus = vänster uppe, svårt och högstatus = höger uppe, lätt och lågstatus = vänster nere samt svårt och lågstatus höger nere. I figuren har en streckad linje lagts in för att markera en idealiserad läsutveckling. I början läser man den enstaviga gallimatias som läslärorna erbjuder i åk 1, men vips sitter man och läser Finnigans Wake.
Man får naturligtvis inte tro att status och läsmotstånd följs åt precis som elevens sköna utveckling. Det finns lättläst högstatuslitteratur som Steinbeck och Lagerkvist, och det finns tungläst lågstatuslitteratur. Många f d unga män kommer ihåg hur de med möda stavat sig igenom anatomi- och metaforpäckade porrskildringar eller hur de tappat tråden bland alla maffiahantlangarna i 25-öresdeckarna. Även dagens monster-, agent- och sf-litteratur visar ibland prov på tungt läsmotstånd.
Det är axeln Svårläst som har störst faktisk betydelse för elever med lässvårigheter – oavsett om de beror på byte av skolspråk, dyslexi, sen språkutveckling eller, låg intelligens, låg motivation eller … Av naturliga skäl är det inte möjligt att söka sig till fältets högra sida, utan det är vänster uppe och vänster nere som är en möjlighet. Det är ju därför vi har utgivning av lättläst litteratur.
Vänster uppe
Här finns det förstås olika strategier. Många argumenterar för att den läsning man erbjuder eleverna måste hålla en viss kvalitetsstandard. Eftersom ingen vet vad kvalitet innebär i fråga om skönlitteratur antar jag att de avser kulturell prestige (som ligger högt upp till vänster). Denna åsikt har viss spridning bland lärare, bland bibliotekarier, bland lärarutbildare och t o m i den akademiska världen. Därmed har inte bara tre fjärdedelar av det litterära utbudet försvunnit, utan väsentligt mer. Det är nämligen ett fåtal skribenter ur det litterära etablissemanget som skriver tillräckligt enkelt, och tillskottet av bearbetade texter är heller inte stort. Materialbristen leder nästan alltid till att statusvärnarna tenderar att flytta toleransgränsen längre och längre högerut, vilket konsumenterna brukar reagera på med viss vånda.
Men även om högstatuslitteraturen är lättläst i verklig mening finns en möjlighet att begräsningen slår fel. Det kan vara innehållsligt motbjudande eller likgiltigt. Elevernas och statusvärnarnas världsbild är helt enkelt inte densamma. Den vanligaste orsaken till svag läsning är ju just låg intelligens och motivation, vilket kan innebära att förmågan att mentalt gå in i vissa främmande eller likgiltiga världar är begränsad. Dessa elever behöver höga faktorer av igenkännbara mönster och starka effekter. Är dessa faktorer för låga bekräftas elevens bild av att skolans textvärld som en annan än den egna.
Vänster nere
Man kan förstås lika gärna argumentera för att hela vänsterfältet ska stå öppet, inte bara för dem som har svårigheter att läsa utan för alla. Läsutvecklingen är så viktig att inga vägar fram får blockeras av lättviktiga skäl, t ex status. För de allra flesta elever är det brist på läsning som skapar läsproblemen.
Det går nämligen an för den entusiastiske nybörjaren att läsa närmast meningslösa texter ur nybörjarböckerna, men för den lite äldre elev som en gång misslyckats är det bara riktiga – och riktigt stimulerande texter – som kan ge draghjälp fram mot en automatiserad läsfärdighet. Här är det alltså knappast status som gäller utan elevens faktiska utbyte av texten.
Vi kan lätt rita om vår fyrfältare så att den beskriver den idealiska utvecklingen av den svage läsare som har turen att hitta rätt texter: Bild 2.
Ja, eleven klarar helt enkelt av svårare och svårare texter ju mer läserfarenhet han får, och läsfärdigheten får han genom att det lönar sig att läsa. Ett härligt mål. Men det är ändå bara ett etappmål. Med ökad läsförmåga och mindre mentalt läsmotstånd kan eleven nu ge sig i kast även med texter som ger väsentligt mindre utbyte, t ex vissa högstatustexter. Eleven kan pliktläsa, något som är helt nödvändigt för framgång i skolan och i livet. Vi kan t o m rita en fyrfältare som visar hur det omedelbara utbytet av texten blir mindre och mindre nödvändigt: Bild 3.
Vänsterbotten
Hur ser då livet ut i fältet vänster nere? Vågar vi fina och bildade människor oss in i denna miljö? Jo då, här finns storsäljare som femböckerna. Och här finns serietidningarna från det barnsligaste barnsliga till den mest osannolika monstervärld. Och här finns diverse sjaskigheter. Vi tål nog att se det, även om vi givetvis inte kommer att gilla allt. Men vad är alternativet? Jo, att eleven tar till sig exakt samma innehåll genom något audiovisuellt medium. Och hur blir det då med läsautomatiseringen?
Marknaden har alltid rätt, och här är det de svaga läsarna som är marknaden.
Lars Melin melin@nordiska.su.se (Språka loss 2002) fungernademedier.se
Lättläst – ett svårt begrepp
Elisabeth Eliasson resonerar om begreppet och behovet av lättläst. ”Nu har det förbannade Läsa Lätt-förlaget givit ut en ny dumbok för förståndshandikappade.
(—) Det är småslirigt och slafsigt och man inser att det goda syftet bakom LL-böckerna mer är att göda inkompetenta författare än att bereda förståndshandikappade bra läsning”, kunde man så sent som 1995 läsa i en anonym insändare i Aftonbladet.
Idag känns det självklart att det finns böcker för alla sorters läsare, men det är inte mer än 30 år sedan begreppet ”lättläst” myntades. Det var då man från statligt håll initierade en utgivning av särskilt tillrättalagda böcker som främst skulle rikta sig till begåvningshandikappade läsare.
Under årens lopp har många litteraturkritiker frynt på sina litterära näsor åt vad de tyckt vara undermåliga produkter och med jämna mellanrum har det blossat upp en diskussion om de lättlästa böckernas litterära ”behörighet”.
Den föraktfulla attityd som under årens lopp visats mot de böcker som rubricerats som lättlästa; ”skelettböcker”, ”välmenta idiotismer” och allt vad de nu har kallats, speglas rätt väl i ovanstående arroganta insändare. Men innan vi fördjupar oss i de så kallade lättlästa böckernas vara eller inte vara, låt oss diskutera läsningens stora betydelse i allmänhet.
Läsning en klassfråga?
Allt tydligare framstår bokläsandet som en klassfråga. Mer än någonsin är ett rikt språk en maktfaktor och en självklar förutsättning för demokratin. Den som inte läser är lättare att manipulera. De som har makt i en demokrati är de som har ett språk och mellan språk och läsning finns vattentäta skott, för det är ju genom läsning man utvecklar sitt språk.
Att läsa är alltså viktigt, det kan vi väl alla vara överens om, men vad är det egentligen vi ska läsa? Med ett utvidgat textbegrepp, där olika sorters texter tillmäts samma betydelse, har skönlitteraturen blivit styvmoderligt behandlat, åtminstone i skolan. Bakom detta ligger skolans aningslösa teknikfixering, där datorer prioriteras på bekostnad av böcker.
Men för att effektivt kunna använda sig av Internet krävs rejäla kunskaper i läsning och skrivning. ”Ingen kunskapsinhämtning utan böcker”, skriver Göran Hägg i en artikel i Moderna Tider och han avslutar sin artikel med följande ord: ”Det är inget fel att använda maskiner. Denna text har när du läser den varit igenom cirka fem datorer och mejlats ett par gånger. Men den har skrivits med hjälp av kunskaper som bara går att skaffa med hjälp av bokstäver, språk och en gnutta mänsklig hjärna.”
Som tur är har historien visat att en teknisk uppfinning ofta främjar det den var tänkt att ersätta. I samma tidning, under artikelrubriken ”Det tredje miraklet” (där förstås läsningen åsyftas), bekräftar Björn Ranelid Häggs slutsats: ”Det krävs alltid en människa och en själ för att tänka, skriva och skapa texterna som ska bli böcker.”
Bäst i världen?
Vuxna svenskar läser bäst i världen har undersökningar visat, men liksom bland barnen finns det en hel del som inte läser så bra.. Mats Myrberg, som undersökt läsförmågan hos vuxna svenskar, visar att två miljoner svenskar inte klarar av att läsa en dagstidning. Mer än en halv miljon av dessa kan bara läsa enstaka ord och formuleringar och förstår inte innehållet i längre texter.
Ytterligare en och en halv miljon vuxna svenskar läser så dåligt att de inte kan tillgodogöra sig innehållet i de artiklar som står i en dagstidning. Med andra ord; en fjärdedel av Sveriges befolkning klarar inte av att läsa en dagstidning! I dagens informationssamhälle krävs en läsförmåga som motsvarar kraven i år 6. Två miljoner svenskar når inte den nivån.
Nya perspektiv
”Vi lever bara ett liv, men genom att läsa böcker lever vi många liv”, skrev en gång författaren Kaj Söderhjelm. Och visst är det sant. I kampen mot läshinder som exv dyslexi, är läsandet en självklarhet, för det finns bara en väg till god läsförmåga – nämligen att läsa och att läsa mycket! Det handlar om att spränga sin egen språkliga gräns, att öppna dörren för äventyret och låta författarens ord dansa rakt in i hjärtat. Lyftet från de torra bokstäverna till en text som lever känns varje gång lika märkvärdigt och underbart.
”Bokstäfr äre teckn
som mäd mångeledes
hijt ok dijt dragne streck,
prickar ok linier l
iksom afcopiera tanckan
ok dess tolk, språket.”
Så skrev Samuel Columbus i En svensk ordskötsel 1678. Att denna geniala definition skrevs innan några regler fanns för stavning, märkte ni förstås, men budskapet är glasklart; vitsen med bokstäver är att de avbildar, dvs tolkar, något. Läsning är nödvändig för att ordförråd och språk ska utvecklas och just skönlitteratur är en aldrig sinande känsla till kunskap och personlig utveckling. I sökandet efter en egen identitet erbjuder skönlitteraturen många olika mönster. Läsning utvecklar vårt tänkande, vårt känsloliv och gör oss medvetna om vårt kulturarv. Skönlitteraturen kan, förutom att ge kraft och livsinspiration, också hjälpa oss att hitta nya lösningar.
Läshinder
Hur gör man då med dem som har läshinder av olika slag? Som faktiskt inte, av olika skäl, klarar av att läsa en helt ”vanlig” roman? Som trasslar in sig i alla ordgirlanger?
En lätt förvirring tycks råda kring vilka former av läshinder som de lättlästa böckerna riktar sig till. De lättlästa böckernas läsare är ju ingen homogen grupp med likartade problem. Det handlar inte bara om läsovilliga, vars läslust kan stimuleras genom intresseväckande böcker, utan det finns ju även människor med sådana funktionshinder vilka rent bokstavligt hindrar dem från att läsa en ”vanlig” bok.
Fem huvudgrupper som har stort behov av särskilt anpassade böcker kan urskiljas:
- begåvningshandikappade
- nybörjarläsare
- invandrare
- personer med specifika läs- och skrivsvårigheter/dyslexi
- läsovana/läsovilliga personer
Naturligtvis är denna indelning ytterst schematisk; de olika hindren griper tag i varandra och samverkar till svårigheterna. När det gäller de två sistnämnda grupperna; personer med specifika läs- och skrivsvårigheter/dyslexi samt läsovilliga som saknar motivation, krävs inte språkligt och innehållsmässigt tillrättalagda böcker i samma grad som för de övriga grupperna, men läslusten är kanske lättare att locka fram genom de lättlästa böckernas läsvänliga fodral.
Svårt att skriva lätt
Att skriva kort och begripligt kan väl inte vara särskilt svårt hävdar kanske någon. Då kan man ju hoppa över alla litterära finesser och undvika alla språkliga krusiduller som tar så lång tid att formulera. Att skriva ihop lättlästa böcker är väl något som man kan göra med vänstran, medan man samtidigt försöka bestiga Helikon med ett mera odödligt alster. Lättlästa böcker är väl ingen konst att skriva, eller hur?
Att skriva lättlästa och samtidigt konstnärligt värdefulla böcker är svårt, intygar många författare:
”Att skriva lätt är svårt.
Det kanske låter konstigt, men så är det.
Att skriva lätt är också roligt.
Och spännande.
Det är viktigt att alla förstår
det man skriver.”
Så skriver författaren Dag Öhrlund i LL-förlagets lilla bok Vi gör lättlästa böcker, där 29 författare och illustratörer berättar om sig själva och om hur det är att skriva lättlästa böcker. En fråga som genast infinner sig är; var på den litterära skalan ska de lättlästa böckerna egentligen placeras, för inte kan väl litteratur reduceras till ett hjälpmedel?
Kritik
Kanske oroar sig litteraturälskaren för att kravet på lättlästhet ska kontaminera den ”riktiga” litteraturen och skapa lata läsare, som pustar vid ord längre än sju bokstäver eller trappar tråden när en bisats dyker upp.
För drygt 15 år sedan gav exv en bearbetning av Prinsessan på ärten författaren Stefan Mählqvist anledning att kritisera de lättlästa böckerna: ”Eftersom de flesta är överens om att några eller kanske till och med ganska många läsare behöver lättlästa böcker, förefaller det som idealet vore att alla alltid borde skriva lättläst för att ingen ska riskera att känna sig mer obegåvad än andra. (—) Vi lever nära gränsen där svåra ord och långa meningar knappt tolereras utan kritiska förebråenden. Har några svårt att läsa, skall alla böcker vara rysligt lättlästa.”
Böckernas påstådda lättlästhet har också ifrågasatts. Särskilt har man reagerat mot det fraserade radfallet som inte alltid tycks ha fungerat naturligt. Anmärkningar har även riktats mot det som man ansett vara en innehållsmässig eftersläpning av sjuttitalsgrå socialrealism.
Somliga har tyckt att man ska sluta dadda med de lässvaga: ”vill de så kan de!”, utropar någon triumferande och pekar på läsretarderade personer som lyckats klara av teoriböckernas knaggliga innehåll när de velat ta körkort. Andra har betraktat tillgången till lättlästa böcker som en demokratisk rättighet, vilken understryker allvaret i påståendet att litteratur är till för alla. Ytterligare några hoppas på att lättlästa böcker kan ge litterär mersmak och fungera som en uvertyr till mer avancerad diktning.
Tydligt är att begreppet ”lättläst” har fått en dualistisk innebörd; för några har de en negativ klang i betydelsen medioker, intelligensbefriad, slätstruken, torftig etc., medan andra använder det som ett välvilligt omdöme i bemärkelsen konkret, lättfattlig, populär och tydlig. Skällsord eller positiv värdering, det är bara att välja.
Förlag för lättläst
Det är framför allt tre förlag som formsytt sin utgivning efter läsare med någon form av funktionshinder: LL-förlaget som främst har förståndshandikappade som målgrupp, Opal som försöker förföra de läsovilliga och Hegas som framförallt vänder sig till personer med dyslexi och läs- och skrivsvårigheter. Sedan finns det naturligtvis en rad andra förlag som, vid sidan av sin ordinarie utgivning, ger ut särskilt lättlästa böcker, men dessa är huvudsakligen adresserade till nybörjarläsarna.
Form
Hur ska då den text som gör anspråk på att vara lättläst se ut? Förlagens, dvs de förlag som gör anspråk på att vända sig till den svage läsaren, mångåriga erfarenhet har resulterat i en nästan standardiserad design vad gäller de lättlästa böckernas yttre skal.
Den yttre utformningen är naturligtvis viktig: layouten ska ge ett luftigt intryck med breda marginaler och ordentligt mellanrum mellan ord och rader.
Typografin bör vara stor och tydlig; osynlig, men genomskinlig som ett nydiskat kristallglas för att göra rätt åt innehållet.
Textmassan ska vara uppdelad i korta kapitel och boken ska var rikligt illustrerad, åtminstone om den riktar sig till barn.
Bilderna bör förstärka texten både innehålls- och känslomässigt och bör därför inte vara symboliska eller framställda ur konstiga vinklar. Som ett slags isdubbar bör illustrationerna fungera; de ska ge läsaren ordentligt fäste när denne kavar sig igenom texten.
Formatet är betydelsefullt – boken får inte kännas tung i handen – vilket leder till ett begränsat sidomfång. Textmassan är ibland inte större än ett kapitel i vanlig bok.
Lix
Med olika metoder har forskare försökt mäta hur svårt det är att läsa olika texter. Genom att mäta en texts menings- och ordlängd har man försökt komma fram till textens genomsnittliga nivå i språkligt avseende. Läsbarhetsindex, Lix, är alltså ett mått på en texts svårighetsgrad. Rent matematiskt räknar man ut en texts Lixtal genom att addera det genomsnittliga antalet ord i varje mening med procenten ord som är långa (som innehåller fler än 6 bokstäver). Lixtalen varierar mellan 15 (lätt) och 60 (svår). Pippi Långstrump beräknas ligga på Lix 25, medan en genomsnittlig kultursida har Lix 50.
Hegas (numera uppköpta av förlaget Kommunlitteratur i Höganäs) är exv ett förlag som alltid uppger Lixtalet för sina böcker. Andra förlag anser däremot att uträkning av Lix är ett förlegat förfaringssätt, som inte tillförlitligt kan avgöra om en text är lättläst eller ej. En text kan ju som bekant vara svårfattlig också vad det gäller innehåll och struktur, men Lix mäter bara den språkliga svårighetsnivån och tar inte hänsyn till vare sig textens stoff eller dess disposition. Dock är metoden enkel att tillämpa, även om den alltså inte är en garanti för att en text verkligen är lättläst.
Innehåll
Innehållsmässigt strävar man efter en direkt kick-off effekt: helst ska texten fånga in läsaren redan på tionde raden och ha en gripande eller spännande intrig, där läsaren kan känna igen sig. Det betyder en story som serveras ”on the rocks”. Alla långa beskrivningar som inte är nödvändiga för storyn skippas.
Handlingen bör ha en rak kronologi, relatera till få personer och vara klart avgränsad i tid och rum. Den kronologiska koncentrationen innebär att berättelserna mestadels är framåtriktade, tillbaka och tvära kast i tid och rum är sällsynta. Språket ska vara lättbegripligt och bestå av ett konkret och enkelt ordval. Onödiga småord, förkortningar av alla slag, språkliga mångtydigheter har filtrerats bort. Korta ord, dvs. ord som består av mindre än sju bokstäver, underlättar läsningen.
Språket bör med andra ord ha skrubbats rent från abstraktioner och inte grumlas av liknelser och metaforer som av den svage ofta tolkas rent bokstavligt. Korta meningar med i huvudsak rak ordföljd bidrar också till lättlästheten.
Några förlag använder sig av ett fraserat radfall där ny rad påbörjas efter avslutad tanke eller efter punkt.
Överlag har de olika förlagens lättlästa böcker en läsvänlig polish; de är tunna och greppvänliga, har hårda blanka pärmar och en enkel och ren formgivning som ger ett läsarmässigt skonsamt intryck.
Lagom är bäst
Men det ska vara lagom av allting. Överdrivet tillrättalagda böcker kan ibland få motsatt verkan och mynna ut i berättelser som inte alls känns särskilt lätta att läsa. Alltför korta meningar kan bli ett hinder i läsningen och resultera i ett stackatospråk som hackar sönder innehållet. Actionkravet kan leda till att person- och miljöskildring helt kommer i skymundan och endast blir ansatser. Läsningen kan bromsas av för många kapitel och för stor stil kan få en avskräckande effekt och kännas stigmatiserande.
Det gäller att hitta rätt nivå så att kravet på lättlästhet kan synkoperas med litterär kvalitet. En bok som är lätt att läsa ska också ge en litterär upplevelse. Att lyckas med detta är naturligtvis både tidsödande och svårt, för författaren gäller det att finna exaktheten och att kunna traktera sitt instrument med precision. Såhär formulerar LL-förlaget det: ”När man skriver lättläst går det inte att gömma sig bakom mängder av ord och luddiga tankar. Att skriva lättläst är att skriva rakt på sak.”
”Yppighet kan lätt beskäras, men för torftighet finns ingen bot”, sa den romerske vältalighetsläraren Quintilianus en gång för förfärligt länge sedan. Just de lättlästa böckernas förmenta torftighet, både vad det gäller form och innehåll, har många gånger kritiserats. Någon har rentav sett det som ett attentat mot litteraturen att tvinga författarna att uttrycka sig så lättfattligt som möjligt.
Andra har tyckt att denna typen av förenklade böcker gör mer skada än nytta.. Kritikerna har blivit irriterade när de lättlästa böckernas författare har dristat sig till att försöka skildra komplicerade skeenden på ett allt för enkelt sätt. De stora livsfrågorna anses tydligen kräva en konstnärlig gestaltning som lättläsningsböckernas begränsade omfång inte ger utrymme för. Och kan man nu inte skildra existentiella frågor på ett tillräckligt estetiskt sätt får man hålla sig till att beskriva små konkreta vardagsföreteelser, vilket i sin tur ibland resulterar i torftighet. Man kan ju undra om detta klander riktar sig mot de lässvaga, vilka man kanske tror är känslomässigt och ideologiskt impotenta, eller om det är LL-författarnas djärvhet att trampa in på de stora mästarnas område som känns så provocerande.
Att många lättlästa böcker under årens lopp har skrivits på rutin kan inte förnekas, men när lättläsningsboken är som bäst innehåller den ett förtätat språk, destillerat från alla konstigheter, en koncentrerad och engagerande handling samt en sympatisk diktion som varsamt lotsar läsaren framåt.
LL-förlaget
Just när det gäller LL-förlagets produktion tycker jag att man kan se en tydligt kvalitetsutveckling; idag vilar det ofta en stillsam exklusivitet över förlagets utgivning. Några av våra bästa deckarförfattare skriver kortdeckare i miniformat, aktuella ämnen som exv berättelsen om Nelsons Mandelas liv, där utrymme ges för ett detaljerat och engagerat berättande tillsammans med mängder av bra fotografier stannar kvar i läsarens sinne. Eller varför inte deras utgivning av kärlekslyrik, där dikterna utan någon irriterande adaption finns att läsa samtidigt som de går att höra upplästa eller tonsatta på den tillhörande cd:n.
Statligt produktionsstöd gör att bokpriserna kan hållas låga, trots den goda papperskvalitén och de många illustrationerna. Utgivningen omfattar dels nyskrivna texter inom olika genrer som exv romaner, noveller, deckare, fackböcker och lyriksamlingar, dels bearbetade klassiker. Att bearbeta klassiker har blivit starkt ifrågasatt och många tycker att bearbetningar stympar originalen till oigenkännlighet. Andra ser fördelarna med en klassikerutgivning som ger den lässvage möjlighet att läsa böcker som ingår i vårt kulturarv och som är välbekanta för de flesta andra. LL-böckernas genomsnittliga svårighetsgrad anses motsvara den som finns i ett ordinärt läromedel som är avsett för barn i åldern 10-13 år.
Till skillnad från de flesta andra förlag som ger ut lättlästa böcker, använder LL-förlaget genomgående fraserat radfall i sina böcker vilket gör att högermarginalerna är ojämna. Texten delas in i korta rader på ca 40 bokstäver, där en sak händer per rad. Jag får en känsla av att läsa en prosadikt när jag ögnar igenom en LL-bok och det känns bra. Det fraserade radfallet hjälper läsaren att en göra en naturlig paus.
Autentiska texter
För dem som lider av dyslexi/läs- och skrivsvårigheter ligger problemen nästan alltid på avkodningsplanet, dvs man har problem med att läsa texten men inga större svårigheter med att förstå den. Då är det oerhört viktigt att det är betydelsefulla, s k riktiga, texter man lägger sin energi på. Autentiska texter, texter fyllda av mening, texter som låter oss kliva in i någon annans liv och betrakta världen utifrån dennes horisont. Serien En ingång till… som ingår i A&W:s läromedelspaket Trapets är ett nytt och fräscht tillskott till floran av bra litteratur i litet format. Serien vänder sig till den ovane läsaren som sällan orkat läsa en hel roman.
Tjugo noveller, samtliga utvalda av författaren Torbjörn Lundgren som också är dyslektiker, ger just en bra ingång till vårt västerländska kulturarv. Det är sparsmakade texter som spänner över olika genrer och tidsepoker – humoreller trängs med skräck och spänning såväl som med kärlek och erotik. De tjugo novellerna är uppdelade i tio böcker med två texter i varje. Böckerna är finurligt nog vändbara och kan läsas från vars ett håll, på så sätt känns böckerna relativt tjocka trots det ringa formatet. Texterna är inte på något sätt adapterade, utan i stället försedda med ordförklaringar. Min enda invändning är mer av genuskaraktär: Varför är bara fyra kvinnliga författare representerade? Det är en snedfördelning som förhoppningsvis snarast rättas till!
Att inte kunna läsa urholkar inte bara individens självkänsla, utan utgör också ett hot mot demokratin. I ett samhälle som översvämmas av olika slags texter är läskunnighet en nödvändig kulturell och politisk färdighet. När krumelurerna tar form och blir till liv kan också världen tydliggöras, om än det till en början ges i schablonmässig och starkt förenklad skepnad.
Elisabeth Eliasson lisen.eliasson@telia.com
PS: Vi lever i kampanjernas och rörelsernas tid. Jag läste just att föreningen Läsrörelsen får tre miljoner kronor ur Allmänna Arvsfonden. Inte är det mycket, med tanke på den viktiga kampanj de bedriver under temat att språket är en förutsättning för demokratin.
Läsrörelsen lanserar också rena nyttoaspekter på läsandet som t ex att läsandet minskar risken för depression hos äldre, och i projektet ”Allas barnbarn” uppmanar man pensionärerna att läsa högt för barn minst en gång i veckan. Föreningen vill lyfta fram en läsning som ger sammanhang och lust. Ett av deras största projekt är de skriv- och berättarfestivaler med tioåringar i centrum som planeras i landets alla grundskolor. DS.
Artikeln Lättläst – ett svårt begrepp i PDF
(Språka loss 2001)