Logoped Bodil Andersson resonerar i denna film om vad som är lättläst. Hon gör det bland annat utifrån Monica Reichenbergs forskning om tilltal och kausalitet.
(Språka loss 2003)
Lättläst – inte alltid begripligt
Framtidens läromedel – Kravspecifikation
Kravspecifikationen som inleder skriften Framtidens läromedel handlar om hur text bör skrivas och förmedlas. Råden appliceras på läromedel och undervisning och åtföljs av en bakomliggande behovsinventering.
Framtidens läromedel skrevs 2001 och var ett första försök att samlat redovisa erfarenheter från flera projekt med inriktning på att utveckla och prova olika former av läs- och skrivstöd för personer med läs- och skrivsvårigheter. Skriften skrevs som en del i projektet Spåka Loss. Den producerades inom ramen för Hjälpmedelsinstitutets projekt Unga i focus, med stöd från Allmänna arvsfonden och mycket av erfarenheterna från Språka loss ligger till grund för Fungerande medier.
Även om titeln lyder Framtidens läromedel – för personer med läs- och skrivsvårigheter/dyslexi, så är kravspecifikationen av så grundläggande karaktär att den är relevant för alla som framställer skriven text.
Boken Framtidens läromedel i PDF
Boken finns också på engelska Den har översatts av institutioner i Japan och Litauen .
Vem läser det här – Krönika
Klockan är sex och frukostmatsalen på hotellet har just öppnat. Jag viker upp lokaltidningen. Det är det enda jag kommer att hinna uppleva av stadens atmosfär, berättar Torbjörn Lundgren.
Efter föreläsningen kommer det snabbt att bära av till stationen, för återfärd till huvudstan. Därför läser jag lokaltidningen vid frukosten. Tidningens kolumnist frågar sig: ”Varför tar man sig tid för att läsa texter som den här?” Jag brukar inte läsa sådana texter, men stannar upp.
”Vad får er att sätta av tre minuter av er tid, som antagligen är lika dyrbar som den tid jag förfogar över….” fortsätter han.
Jag kastar ett öga på klockan och börjar läsa. Efter 18 minuter är jag färdig. Ja – egentligen efter 21 minuter, eftersom jag är tvungen att fylla på kaffekoppen mitt i läsningen.
Jag hinner inte läsa något annat i tidningen förrän det är dags att ge sig iväg till de väntande åhörarna.
På vägen, samtidigt som jag samtalar med min ledsagare, funderar jag över hur olika vi upplever vår värld. Kolumnisten läser sex gånger snabbare än vad jag gör, trots att även jag är en van läsare. De flesta av mina vänner inom Förbundet FMLS har betydligt mycket svårare än mig för att läsa. Men det jag fascineras av med dessa tre minuter, är inte att vi läser så olika snabbt. Det är att kolumnisten så självklart förutsätter att alla läsare läser som han.
Som författare vet jag att man på något sätt måste ha en tänkt läsare för ögonen. En mottagare att kommunicera med. Vem är det jag skriver för? Samtidigt har vi våra egna referensramar. Vi vänder då ofta blicken inåt. Vi öser ur de egna erfarenheterna och tar mycket för givet. Men, ett till sex, gör att vi får tidningsläsare och tidningsgluttare.
Själv tillhör jag den senare kategorin och min tid är, som kolumnisten så riktigt konstaterar, lika dyrbar som hans. Jag försöker därför hänga med genom att se på TV-nyheter och läsa rubriker och ingresser i tidningen. Mindre ofta hinner jag med hela artiklar och när jag läser, läser jag hällre en ordentlig bok, så att jag fått något gjort. Denna skillnad, mellan kolumnisten och mig, är inte en privatsak.
Det handlar om respekt för orden och för medmänniskan. Om att bli hörd.
På ett kafé blir jag sittande granne med ett sällskap på sex personer i olika åldrar. Någon form av släktrelation anar jag att det finns runt bordet. Ändå är det bara en av personerna som pratar. En oavbruten monolog rullar ut över kaffebrödet. Ett ordflöde som får övriga personer att förbli tysta.
Orden har alltså betydelse och för skribenten som vill bli läst, gäller det att väga ordmängden, mot innehållets betydelse. Man måste känna sina läsare och då räcker det inte att utgå från sig själv.
Torbjörn Lundgren, författare
(Språka loss)
Ett ingrepp i min frihet – Krönika
Åren 1960-1969 arbetade jag som elmekaniker på Stockholms örlogsvarv, berättar författaren Dan Mellin. Vi var omkring 500 LO-anslutna medlemmar och arbetet var förlagt till Djurgården (där Galärparken nu ligger), Skeppsholmen (området bakom Moderna museet) Beckholmen. Den fackliga medvetenheten var stor, liksom den kulturella. Jag var femton år när jag anställdes och när jag fyllt sexton kom klubbordföranden och menade att det var dags för mig att gå med i facket. Att jag nu var så pass vuxen att jag fick gå med i facket tog jag som en komplimang. Men jag förstod ordningen när jag såg, att där tjänstemännen åt stod det Lunchrum ovanför dörren. Över vår stod det Matrum. De åt lunch. Vi åt mat. Det förhöll sig alltså på olika sätt i våra liv, vilket framöver blev påtagligt. Samtidigt var det dags att jag skulle uppfostras på andra sätt än det som hade med arbetet att göra.
Gunnar Bergvik, en äldre man runt fyrtio, satte en bok i mina händer och sa att jag fick låna den en vecka. Ilsket tog jag emot boken och stoppade den i väskan. Varför skulle han göra så? Tänkte jag. Fullt upp som jag hade med att söka kontakt med flickor och att snarast bli rockidol. Det här var ett ingrepp i min frihet. En frihet som Gunnar Bergvik predikat så mycket om i andra sammanhang.
Dag efter dag såg jag boken i mitt rum och för varje dag stegrades min oro och något som jag senare lärde känna som ångest. Kvällen innan det var dags att lämna tillbaka boken la jag mig i sängen med den. Det var romanen Kungsgatan och där hade jag ju varit många gånger. Författaren var Ivar Lo-Johansson.
Bokens huvudperson blev omedelbart jag. Platsen för berättelsen var mina platser. Kärleken han skrev om var min ouppnåeliga. Jag drabbades av läshunger och när jag läst boken färdigt var klockan kvart över fem och det var dags att gå upp och åka till jobbet. Ett jobb där yrkesstolthet och erfarenhet var i strid med de regler som sa att kaffe endast fick drickas stående vid en automat utomhus. Satt man blev det varning och efter tre sådana sittande kaffepauser, uppsägning. Det var tvånget som fick mig att läsa. Kompensationen var den att Gunnar träffade exakt rätt. Han visste min ålder, att vi var i Stockholm och att jag hade funderingar kring livet och vem jag var.
Jag var också arbetare liksom han var det. Gunnar var pedagog – i arbetet – liksom han hade begripit hur man handskas med en ung människa. Hur man får en ung människa att bli och vara. Utan det tvång han använde sig så medvetet av, kanske jag aldrig blivit en bokläsare. En som fått så mycket av erfarenheter genom att läsa det andra skrivit.
Men, det pedagogiska tricket Gunnar utförde var att hitta en bok vars innehåll gick att applicera på mig och min egen situation. Jag kunde med sådan lätthet ta till mig texten då den handlade om mig. Jag var verkligen ofta de personer det berättades om i texterna. Eller det skulle antagligen, med all säkerhet, kunna varit mig det berättades om.
Det tvång jag utsattes för var bara delvis ett tvång. Till bilden hör att jag beundrade Gunnar och de andra äldre arbetskamraterna för deras yrkesskicklighet och sätt att vara på. Själv var jag under danande. Det var kombinationen tvång, något jag måste leva upp till inför dem jag beundrade och att kravet kom från just dessa. De visste vad de gjorde med en slags självklarhet. Att läsa är en individuell upplevelse, men den blir även kollektiv när vi är många som kan identifiera oss med innehållet.
Långt senare var det också upphovet till att jag själv började skriva. Ivar Lo-Johansson talade direkt till mig genom hans litteratur. Jag blev ett med det han skrev. Han var själv en pedagog, som fick oss att öppna ögonen och bekräfta oss själva, som de vi var och är, och fick oss att tänka kring sådant som handlar om vilket samhälle vi vill ha att leva i. I samband med att jag skrivit första utkast till min debutroman fick jag kontakt med Ivar Lo-Johansson och jag fick anledning att otaliga gånger besöka honom på Bastugatan 21, på Södermalm i Stockholm.
Vi blev vänner och han kallade mig bror, trots att han kunde varit min farfar. Jag fick förmånen att bli hans vän. Ivar Lo-Johansson tillhörde med sitt författarskap en krets konstnärer som förändrade vårt svenska språk och vår kultur i grunden, på samma genomgripande sätt som den gustavianska epoken gjorde under sjuttonhundratalet. Skillnaden var att sjuttonhundratalets revolution, med utgångspunkt i byggandet av Stockholms slott, skapades genom kungliga dekret, uppifrån. Trettitalsepoken – klarabohemeriet, Ivar Lo-Johansson, Nils Ferlin, Harry Martinsson, Helmer Grundström och bland målarna Sven (X-et) eriksson och Albin Amelin, Asplund och Marklund, var några av arkitekterna.
Deras insatser kom i rörelse underifrån och världen förändrades för oss.
Dan Mellin, författare
(Språka loss)
Mina nerstaplar ville sträva uppåt… Krönika
När min fontanell växt bort och det var tid för ord att samlas under mitt hjässben, hade ingen i familjen tid att prata med mej, berättar Författaren Marie-Louise Wallin i denna krönika.
Fars kaffefarm i Kongo bestod av skulder och borttorkade kaffebuskar, min storasyster som var en rödhårig illbatting i värsta trotsåldern tog den tid hon krävde, liksom nyfödda lillebroren som försökte var dag dö i bloddiarréer och ynklighet, så en fjortonårs pojke klädd i höftskynke fick överta ansvaret för mitt liv. Han lär ha delegerat över mig på sin mamma, och hos henne föddes jag upp på modersmjölk och antilophjärna och mitt språk blev där byn Kibututus variant av swahili. En belgisk elefantjägare, herr Callé, som kom till byn blev förtjust i mej och fyllde på mitt ordförråd med franska. När konkursen var ett faktum och familjen kommit till Sverige, placerades jag på Kalix barnhem, och nu minns jag själv mina första viktiga svenska ord som jag kunde tänka och uttala nämligen: Dumma tant Ulla och snälla tant Anna.
När mor ett halvår senare tog hand om mej, var svenskan mitt enda språk, och detta språk kunde bli till sagor. Dessa delades ut så snålt, att jag gick omkring med en ständig sagohunger i många år. I bokhyllan fanns sex stora band med tusen och en natt, som ingen orkade läsa för mej. Därför tog jag böckerna i min famn och vandrade runt med dem i barnkammaren, upphetsad och lycklig av tanken på alla de miljoner sagor som låg dolda mellan pärmarna och som skulle bli mina så fort jag lärt mej läsa. Så kom dagen då jag skulle invigas i bokstävernas mysterium. Jag var alldeles upphetsad av lycka, och jagade bokstäver var helst jag fick syn på dem på skyltar och i böcker och på sidorna i Norrbottens Kuriren. Mest älskade jag bokstaven B som var så vacker.
Snart visade det sej till min besvikelse att min kärlek till bokstäverna inte var besvarad. Något underligt hände när de skulle präntas ner i blå skrivböcker. De ville inte skrivas med höger hand som vägrade samarbeta, och vänstern var förbjuden. Dessutom blev bokstaven p till b, och n till u och b och d djävlades också med varann. Mina nerstaplar ville sträva uppåt och uppstaplar neråt. Jag kunde bli irriterad, men blev inte förtvivlad. Det var ändå så roligt att skriva, och en ren lycka blev det, när jag började pränta ner de sagor som jag diktat åt mej själv i små böcker som jag sydde ihop åt mej av lösa pappersblad.
När jag var tio år fick jag en dagbok i julklapp. Den bokens första mening är: Min största hämlighet är, att när jag blir stor så ska jag bli förfatarina. Oddsen för den drömmens uppfyllelse var väl inte så stora. När jag gick ut fjärde klass var femtio procent av mina betyg underkända, och lärarinnan hade haft ett samtal med mor om att jag kanske skulle må bättre i särskoleklassen.
Vad som i stället hände var, att rektorn för flickskolan som var fars frimurarbroder, behövde en åttonde flicka till sin första klass och bad far skicka dit mej. När far berättade att jag var ett ovanligt dumt barn som inte lämpade sej för högre studier, så tyckte rektorn att det var ett underordnat bekymmer. Huvudsaken var att flickskolan kunde starta höstterminen med en fulltalig klass. Det blev ett lyckligt år, och jag var bäst i teckning och gymnastik.
Min bästa vän Nina och jag hade bildat en hemlig författarförening, och vi hade skrivit varsin flickbok som vi gett varandra, och en stor mängd rimmade dikter. Ingen av oss tog särskilt hårt på stavningen, vi kände oss unikt begåvade, överlägsna de andra och vi njöt av varandras beundran. I verkligheten var Nina också överlägsen de andra, medan jag fick underkänt åter i en mängd ämnen, – i svenska också, och måste bli kvarsittare.
Den svensklärare jag nu fick i kvarsittningsklassen, hade lärt sej att det fanns barn som var ordblinda, och började misstänka att jag var en av dem. Jag kunde ju förstås också vara en osedvanligt lat och likgiltig elev som aldrig läste läxor och alltid tänkte på annat än det lärare försökte förmedla från katedern, det var lite svårt att avgöra. Däremot visste man att jag satt på biblioteket och läste roliga böcker var dag. Det beslöts från skolan att jag skulle portförbjudas på biblioteket, och mor skulle se till att jag öppnade en läxbok. Nu blev livet mer mödosamt.
Om kvällarna sprang jag runt i parkerna och längs hamnens pirar och samlade tombuteljer som jag sedan bytte mot begagnade böcker på Skrothöglunds. Jag fick mindre tid än någonsin förr att läsa mina läxor. Men jag fick starten till ett fint eget bibliotek, som ingen hade mage att ta ifrån mej. Min boksamling blev så stor, så min lillebror och jag blev tvungna att stjäla tegelstenar och brädor från ett bygge och göra en bokhylla, så vi kunde hysa boksamlingen i barnkammaren. Om min snälla svensklärarinna levt i dag, skulle jag kunna berätta för henne att hon hade rätt i alla sina funderingar: Jag var lat, jag var disträ, jag lyssnade inte på lärarna och jag var lite ordblind.
Jag är så än. Men jag är yrkesförfattare sedan snart trettio år tillbaka. När jag nu för tiden stavar ordet bra som pra, eller hund som hnud, så kommer en röd våglinje skuttande från datorns innandöme, så jag genast kan rätta mina fel. Framför mej där jag nu sitter står ännu de sex stora sagoböckerna kvar i min bokhylla. De är numera lästa många gånger från pärm till pärm. De är slitna och trasiga och älskade av mej och av mina barn och av alla mina barnbarn. Men inte av mitt barnbarnsbarn. Hennes fontanell har ännu inte växt ihop. Det är på henne som nu böckerna så tålmodigt väntar.
Marie-Louise Wallin, författare
(Språka loss)
Reflektioner över det lättlästa konceptet
Marie Ericson reflekterar i följande rader om lättlästkonceptet. Hela uppsatsen finns i pdf-filen här intill.
Det finns mycket tyckande när det gäller lättläst, men fortfarande inte så mycket forskning. Jag har försökt undvika eget tyckande i denna uppsats, men har inte undgått att höra mycket olika åsikter bland dem som kommer i kontakt med lättläst. Vissa menar att det lä ttlästa språket fortfarande är ett uppradande av huvudsatser och att det måste utvecklas mera för att det inte ska se för banalt ut. Andra menar att det har dragit för långt åt vanligt språk.
Jag tänker inte ta ställning i denna fråga, utan vill bara belysa problematiken. Man kan fråga sig om de lättlästa böckerna blivit alltför anpassade till en allmän grupp av lässvaga, och kommit för långt från den ursprungliga målgruppen? Ytterligare en aspekt är att den ursprungliga målgruppen är personer som inte hörs i samhället och som inte har möjlighet att föra fra m sina åsikter, medan andra starkare röster har börjat höras. Vuxna personer med lätt läshandikapp är en sådan ny uppmärksammad grupp. Ett antal mer eller mindre kända personer har ”kommit ut” som dyslektiker under de senaste åren. Det har nästan blivit lite ”inne” att vara dyslektiker – eller i alla fall mindre skambelagt än tidigare.
Många böcker som ges ut av LL-förlaget närmar sig numera gränsen för vad som kan kallas lättläst, och här kan man också se både fördelar och nackdelar. Man kan ställa frågan om LL-förlagets uppgift verkligen är att ge ut böcker som lika gärna vanliga förlag kan ge ut. Borde de inte specialisera sig på riktigt lättlästa böcker? Å andra sidan kan man hävda att det är bra att det finns en stor bredd, och att många fler hittar till dessa böcker. Lättlästa böcker behöver inte längre förknippas med utvecklingsstörning, och många fler ur gruppen allmänt lässvaga kan våga ta till sig denna litteratur och bryta sitt motstånd mot att läsa.
Jag hoppas att diskussionerna kommer att fortsätta, och att fler språkforskare sätter sig in i dessa diskussioner så att vi får mer forskning. Framför allt vore det önskvärt med olika slag avläsarundersökningar.
Kanske är det dags att utvidga det lättlästa konceptet till flera, beroende på målgrupp?
Läsbarhet ur grafisk synvinkel
Bild: Clipart
Inom den grafiska branschen har man inte varit nämnvärt intresserad av forskning beträffande läslighet, konstaterar Åke Hallberg. Visserligen har det funnits typografiska grundregler och i viss mån har man valt lättlästa stilar (teckensnitt som det numera heter sedan SIS utklassat det gamla uttrycket typsnitt på grund av att det inte längre är typen som är bäraren av den grafiska bokstaven). I Sverige har vi inte haft någon koncentrerad forskning kring själva läsprocessen — i motsats till t ex Norge, där man i Stavanger har Senter for Leseforskning under ledning av Arne Lœkken.
Orsaken till att man inom den grafiska branschen inte så aktivt ägnat sig åt textens kvalitet ur läslighetssynpunkt kan kanske delvis förklaras av att blytypsnitten tecknades och anpassades (tillriktades) av stiltillverkarna (som på den tiden till övervägande del var tyska). Avstånden mellan bokstäverna i olika teckengrader anpassades genom att varje blytyp försågs med omgivande sidutrymme genom att man lade ”blankt” bly (s k kött) på varje sida om bokstavstypen. När blytyperna sedan plockades i sätthaken uppkom på så sätt automatiskt det utrymme mellan bokstäverna i en ordbild som stiltillverkaren och bokstavskonstnären bestämt. Så var förhållandet även när fotosättningen gjorde sitt intåg i den grafiska branschen i slutet av 60-talet.
I mitten på 80-talet kom Macintoshdatorerna och senare även PC-datorerna och dessa förändrade helt den grafiska världen. Många av de verktyg som tidigare varit förbehållna grafisk industri hamnade nu i händerna på snart sagt varje man/kvinna. Den stora förändringen beträffande brödtext (som f ö fått sitt namn av att de gamla typograferna tjänade sitt bröd genom den stora mängdsättning som de fick ”oxa” upp) var att bokstäverna nu initierades från samma utgångsmaterial (t ex en PostScript-kod) för olika storleksgrader av stilen. Detta innebar att avstånden mellan bokstäverna i orden måste justeras generellt beroende på vilken teckengrad som användes. Denna justering kallas på svenska för knipning (eng. tracking) och moderna ombrytningsprogram har idag utvecklade funktioner för detta. I sammanhanget kan nämnas att den optiska utjämning som man individuellt ofta måste göra mellan versala bokstavspar på större rubriker eller logotyper (där onormala utrymmen uppkommit) kallas kerning.
På 90-talet började man i Tyskland och USA att intressera sig för läsligheten och kopplade denna till trycktekniken. Man fann då att vissa teckensnitt som användes i dagstidningstryck innehöll s k färgfällor, dvs tryckfärgen fastnade i vissa trånga vinklar och vrår i bokstavsdesignen. Man utvecklade därför speciella teckensnitt för dagspress- och rotationstryck och det är just sådana teckensnitt vi idag återfinner i svensk dagspress. Det var genom den av Stanley Morison och Victor Lardent år 1932 framtagna tidningsstilen Times New Roman man kom till insikt om att hög x-höjd, dvs höjden på ett gement x (eller a, e, o osv) var av stor betydelse för läsligheten. Staplarnas höjd var mindre viktig. Teckensnittet, som först användes för tidningen ”The Times”, tecknades på detta sätt och kom att plagieras av många stiltillverkare, eftersom namnet Times inte var skyddat, däremot den grafiska utformningen av bokstäverna. Följden av detta är att vi idag har tjugotalet snarlika teckensnitt som alla heter Times.
Första undersökningen i Sverige angående läslighet Ett första projekt för att undersöka vilka grafiska förutsättningar som påverkar läsligheten gjordes på uppdrag av Synskadades Riksförbund 1993. Medverkande experter var artikelförfattaren (grafikern Åke Hallberg), synpedagogen Örjan Bäckman och professor Eve Malmquist, internationellt känd forskare inom läsningens psykologi och metodik. Bakgrunden till projektet var att det i Sverige finns ca 150.000 personer som är synskadade och åtskililga hundratusentals personer som efter 40-årsåldern får normala åldersförändringar som påverkar deras syn. Målet med undersökningen var att undersöka hur den grafiska utformningen kan medverka till att fler kan läsa lättare och därmed också mer.
Professor Eve Malmquist skrev i inledningen till utredningen följande: ”Läsning är en mångfacetterad aktivitet. I denna ingår en rad olika komponenter — förnimmelser av ljusstrålar på ögats näthinna som når hjärnan, uppfattning (perception) av enskilda ord och fraser, ögonmuskelfunktioner, omedelbart minne för det som just har lästs, hågkomster från längre tillbaka i tiden, intensiv associations- och omkonstruktionsverksamhet baserad på läsarens erfarenheter, känslomässigt engagemang och intresse för innehållet i det som läses. Vidare organisation av materialet, så att det kan användas på något sätt.”
Själv definierade jag typografin på följande sätt: ”Begreppet typografi står för god grafisk form och funktionell uppställning (layout) och bygger till stor del på tradition och enkla regler. Människan har under en lång följd av år lärt sig se, läsa och uppskatta god typografi genom typografernas yrkeskunskap. Tro därför inte att du radikalt kan ändra på denna tradition!”
Vad kom vi då fram till efter denna undersökning? Jo, först och främst att den stil som är mest lättläst är den stil som du är mest van att läsa (jfr egen handstil kontra andras). De vanligaste stilarna som används i böcker och dagstidningar är endast ett tiotal och av s k antikvasnitt, dvs de har skillnad mellan grund- och hårstreck och har alla seriffer (små tvärstreck på vissa staplar).
I vår teckensnittsanalys framkom att det inte finns något absolut ”bästa teckensnitt” utan att det är flera samverkande faktorer som styr — bl a även teckengrad och tryckkvalitet. För normalt seende fick Times och Palatino flest röster följda av Berling, New Century Schoolbook och New Baskerville på likvärdig tredjeplats. För synskadades del låg de två linjära teckensnitten Frutiger och Helvetica högst. Kontrast och svärta i texten är av stor vikt, inte minst för de som har någon form av synnedsättning. Flertalet testpersoner i de två grupperna ansåg att glättat papper var sämre än matt papper.
Dessutom menade majoriteten att marginaljusterad sättning (rak vänster- och rak högerkant) var lättast att läsa. Tillräckligt radavstånd visade sig vara av mycket stor vikt för bra läslighet. Denna bör för löpande brödtext vara ca 10% större än den valda teckengraden, men kan variera beroende på teckensnittets design. Text i svarttonade rutor visade sig ha en maxgräns på 20% (för synskadade 10%). Kulörtoner kan naturligtvis vara något större.
Vi läser ordbilder! Det är som bekant inte de enskilda bokstäverna utan den kompletta ordbilden (helheten) som normala läsare avkodar vid läsning. I vår hjärna byggs efter hand ett register eller bibliotek upp av framför allt frekventa ord. Vid denna inläsning lagras ordets struktur, kantsilhuett och längd liksom ordets innebörd.
Som ytterligare ett led medverkar läsarens förväntningar vid läsning och i vissa fall kommer därför igenkänningen också med vid avkodningen. Detta medför att felstavning av inlärda ord inte allid observeras, vilket de som emellanåt läser korrektur bittert fått erfara!
För att en bra ordbild skall uppstå måste bokstavsformen (teckensnittet) vara sådant att bokstäverna är tydliga och entydiga, dvs de måste ansluta sig till vårt alfabets grundformer på ett lätt igenkännbart sätt. De tydligaste teckensnitten har hög x-höjd, dvs de har korta upp- och nedstaplar. En viss öppenhet i öglor samt tillräckliga mellanrum mellan staketliknande grundstreck (som i m eller n) förbättrar läsbarheten. En bra ordbild kräver också att de ingående bokstäverna får rätt tillriktning, vilket sker genom knipning och kerning (se ovan).
Ögats förmåga att klart se detaljer vid läsning beror i första hand på kontrasten. Därför är papperets vithet, liksom tryckfärgens densitet, av största vikt för en tydlig text. Färghållningen vid texttryck på bestruket papper bör därför ha en densitet kring ca 1,7. Sänk läsmotståndet Vid mina och professor David H. Ingvars gemensamma undersökningar beträffande läsning inför vår gemensamma bok ”Hjärnan, bokstaven, Ordet” kunde vi bl a konstatera följande: Att läsa är ett arbete! I många fall föreligger ett motstånd från läsaren inför ett större textstycke.
De flesta läsare gör (omedvetet?) ett överslag av textmängdens omfattning innan de bestämmer sig för att börja läsa. Det gäller därför vid typograferingen av en text att dela upp denna, placera in mellanrubriker, blanda med illustrationer etc för att göra läsningen inbjudande och lättillgänglig. I veckotidningarna görs övergångar från en sida till en annan (ofta flera gånger) för att dölja en artikels stora textmängd för läsaren.
En god typografisk disposition medverkar därför till att få läsaren att läsa mer än vad denne i normala fall skulle ha gjort. Intresse och motivationsgrad spelar naturligtvis en väsentlig roll härvidlag, men om man bortser från denna effekt gäller ovanstående.
Läshastighet och läsförståelse
Läshastigheten varierar beroende på svårighetsgrad, fixeringstidens längd, saccadernas avstånd och individens personliga läsvana. Men läshastigheten är egentligen ett symptom på graden av förståelse. Läshastigheten varierar också med hänsyn till vilket syfte man har med läsningen. Ibland skumläser man, dvs letar efter nyckelord. Hit räknas också lokaliseringsläsning, där vi ser kvintessensen, avsikten med eller strukturen i en framställning. Ibland är läsningen kombinerad med ytterligare ett intellektuellt syfte — att utvärdera ett material.
Att analysera, sammanfatta, lära in (memorera) ifrågasätta, jämföra etc. Här ställs naturligtvis läshastigheten i relation till vad den mentala aktiviteten hinner med. Som upplevelseläsning kan räknas all form av förströelseläsning och då är läshastigheten betydligt lägre.
Fysiologiskt sett är man begränsad i den läshastighet man kan komma upp i. Om de typografiska förutsättningarna är uppfyllda är maxhastigheten för tyst läsning av normalsvår svensk text ca 900 ord/minut, vilket ger en läshastighet av ca 15 ord/sekund. Detta är en hög läshastighet som definitivt inte ger full läsförståelse utan närmst kan klassas som skumläsning av informationsgles text. För att förstå den text man skall läsa fordras i många fall att man har ett ”hum” om vad textinnehållet handlar om. Detta får vi t ex vid tidningsläsning genom de små ingresser som inleder varje tidningsartikel. lyssna Ny amerikansk forskning om läsbarhet I USA har modern datateknik börjat användas för att man på olika sätt skall kunna göra precisa läsundersökningar. Vid Center for the Study of Reading i Champaign vid University of Illinois har professor George McConkie lyckats modifiera en ögonrörelsekamera med tillhörande datastyrd bildskärm, så att han kan byta ut ord i en mening under tiden som en försöksperson vid normal läsning flyttar blicken från en fixeringspunkt till en annan. Detta möjliggörs genom ögats oförmåga att kunna se eller avkoda text när ögat flyttas från en fixeringspunkt till en annan.
1. Den ovannämnda amerikanska utrustningen möjliggör utbyte av bokstäver eller ord på mindre än 5 millisekunder, och läsaren märker inte att något speciellt sker med texten. Resultaten av dessa undersökningar visar att den perceptionella spännvidden är asymmetrisk och att både det parafoveala
2.och det foveala seendet är involverade i läsprocessen. Det har konstaterats att bokstavsinformationen längre bort än 15 tecken åt höger om fixeringspunkten inte används vid normal läsning. Däremot upptäckte man att bokstäver (läs ordbilder) observeras inte enbart under direktfixering (då ögats fixeringspunkt hamnar på det aktuella ordet) utan avkodas en gång indirekt och en gång direkt. Åt vänster sida från fixeringspunkten är det endast ett mindre antal bokstäver som medverkar i läsprocessen.
3. Genom nämnda forskning har man också kommit till insikt om att normal läsning bygger på bottom-up-styrning. Meningsfullheten i en mening är också av största betydelse för ökad läshastighet, vilket enkelt kan bevisas genom att man läser en mening baklänges. Då märker man som läsare hur mycket långsammare läsningen sker: baklänges mening en skriva att genom bevisa kan man Vilket. Meningsfullheten begränsar även antalet alternativ, vilket medför att den inre repertoaren också spelar en viss roll för de personliga förutsättningar som gäller vid läsning.
Det har vid tester (McConkie och K, Rayner) bevisats att slutlednings- och omdömesförmåga aktivt deltar vid läsning. För snabb uppfattningsförmåga krävs därför en intelligens som begränsar antalet alternativ vid läsning. Nämnda forskarpar vill göra gällande att man vid läsning av längre textstycken avkodar textens betydelse utan att läsa ord! Med detta menar man att förståelse inte kräver identifiering av ord, lika lite som förståelse av ord kräver identifiering av bokstäver. Läsning skulle därmed kunna definieras som en mental process som i stort går ut på att ställa lämpliga frågor och finna relevanta svar.
Den intresserade kan göra följande experiment: Om man ställer sig framför en spegel och omväxlande flyttar blicken mellan sitt västra och högra öga kan man omöjligt se sina egna ögonrörelser. Detta beror på att synförmågan (omärkligt) kopplas bort så fort ögonen börjar röra sig. Låter man en annan person göra samma sak och själv ställer sig bakom, ser man tydligt ögonrörelserna på denna person (som naturligtvis inte ser sina egna ögonrörelser).
Vid läsning kan synfältet indelas i tre sektorer: fovealt (2°, dvs fixeringspunktens område), parafovealt (närmaste 4° på varje sida om det foveala) och perifert seende, ca 39° på varje sida om det foveala). Det foveala seendet (med högsta synskärpa som motsvaras av gula fläcken på näthinnan, är vid normalt läsavstånd (ca 30 cm) endast 6 bokstäver vid dagstidningsläsning av brödtext).
Den läsare som vill ta del av en fullständig redovisning av dessa undersökningar hänvisas till boken ”Typografin och läsprocessen” av Åke Hallberg (ISBN 91-7136-432-3).
Boken kan beställas på www.spektrastudio.se
Här hittar du artikeln i annat format
Språka loss 2002
Lättläst och layout
Bild: Clipart Bild
Rosa bokstäver mot lackröd bakgrund. Inga problem med moderna datorer. Tursamt nog finns också medel att med hjälp av datoriserad formgivning maximera läsbarheten. Det finns t o m kunskap om vad som gör texter lättlästa. Däremot har vi bara gissningar om vad som är gynnsamt för våra allra svagaste läsare.
En dator, en skanner och en laserskrivare kan åstadkomma underverk både av elegans och smaklöshet, både av överskådlighet och plottrighet. Och experterna står i kö för att ge oss estetiska och funktionella råd. Men finns det något skäl att tro på dem?
Nej, tyvärr inte. Visst låter det logiskt att typsnitt med seriffer, d v s små klackar, bildar mer sammanhållna och därmed mer lättlästa ordbilder? Det verkar också förnuftigt att en ingress skulle öka läsarens förförståelse och därmed avlasta hans läsmöda, och självklart måste väl mellanrubriker bidra till att texten blir mer välstrukturerad och läsbar? Men om man testar olika textvarianter som bara skiljer sig i fråga om en enda av dessa faktorer blir effekten knappt mätbar. Och är den mätbar så är den i alla fall inte statistiskt signifikant.
Språk och grafisk form
En del av denna kunskap har vi haft länge. Redan Zachrisson (1965) fann att variationer (inom rimliga gränser) av sådana faktorer som typsnitt, spaltbredd och typstorlek har försumbar effekt på läsbarheten. Han studerade läroböcker och använde skolbarn på företrädesvis mellanstadiet som försökspersoner.
Från ett helt annat perspektiv har mediefolk studerat saken. Garcia (1990) har med ögonrörelsekamera studerat tidningsläsare. Dessa är synnerligen styrbara eftersom deras övergripande läsarstrategi är att selektera fram sådan information som intresserar dem. Det betyder att invandra vinjetter och ikoner har stor styreffekt, men också stora bilder i färg (som tycks vara en viktighetsindikator).
Själv drev jag under åren 1998 – 2000 ett HSFR-fiansierat projekt om språk och grafisk form. Projektets syfte var att undersöka konventionaliseringstendenser i grafisk form sedan de gamla normerna för kontor, boktryck och tidningar har börjat konvergera i desktopdatorernas värld, men också att testa effekter av olika formgivningsprinciper, framför allt det ökande bruket av s k paratext (= all text som inte är brödtext).
Den som vill läsa om projektet i detalj kan gå till boken Språk som syns, 2000, Hallgren & Fallgrens förlag i Uppsala. ISBN 91 7382 761 4. Det är en populärvetenskaplig presentation. En mer vetenskaplig rapport finns i tidskriften Språk och stil 9:2000. Här en kort sammanfattning. Metoden gick i stort sett ut på att tillverka ett stort antal versioner av ”samma” text: med/utan rubriker, med olika slag av rubriker, med/utan ingresser, med få/många/inga paratexter etc. Dessa versioner gick till studentgrupper som fick läsa texterna. Lästiderna mättes och studenterna fick kontrollfrågor på innehållet i anslutning till läsningen och/eller med någon veckas fördröjning. Desssutom fick försökspersonerna/studenterna på skalor ange sin attityd till texterna, d v s om de ansåg att texten gav ett positivt intryck, att den ingav förtroende, att den var lätt att läsa o s v.
Därmed fick jag ett mått på läsarmödan (tiden), förståelsen (kontrollfrågorna) och textuppskattningen (skalorna).
Effektivt?
Vi har redan antytt ett viktigt resultat: det finns en tröskel vi måste komma över för att få effekt; en gnutta grafisk form underlättar inte alls. Men lyckligtvis var detta in det enda resultatet.
Text appeal
Vi vill väl alla att läsarna ska välja just vår text framför alla andra och att de när de väl börjat läsa ska hänga med till slutet.
Jag testade denna betagande egenskap hos en text genom att tillverka ett nonsensmeddelande i två versioner (en grafiskt elaborerad och en synnerligen enkel). De två versionerna spreds till över 400 lärarfack vid Stockholms universitet. Efter en vecka kontrollerade jag om lärarna kom ihåg något av meddelandet. Jo då, nog verkar den grafiska formen ha gjort jobbet. Det går att få läsare att ta del av ett meddelande som de i grund och botten är helt ointresserade av, men det går inte att få dem att komma ihåg innehållet ens i en vecka. Den krävande slutsatsen av experimentet blir att den som vill få fram ett budskap dels måste kunna fånga sina läsare med effektiv grafisk form, dels ha något att säga dem som de anser är värt att lägga på minnet.
Paratextmängd
Många paratexter – mellanrubriker, ingresser, bildtexter, drop quotes (infällda citat i större stil, oftast mitt på sidan), faktarutor m m – bidrar alla till en mer strukturerad text. Allt finns uppskyltat för den läsare som vill hitta fram till just sin älsklingsinformation. Men det finns också en negativ tolkning: fler paratexter gör texten rörigare och plottrigare, och läsriktningen blir mindre självklar än i vanlig löptext.
Balansen mellan dessa tänkbara värderingar gör att medelvärdet för textuppskattning sällan ökar för texter med många paratexter. Tvärtom blir skalorna nästan tvåpuckliga för paratextälskare och paratexthatare. Och det märkliga är att jag inte kunnat korrelera denna inställning till någon annan av mig känd faktor, t ex lästid, läsförståelse, kön, ålder eller studieinriktning. Eftersom undersökningen gjorts bland studenter kan knappast läsvana vara en orsak.
Ser man däremot till texternas effekt talar allt till paratexternas förmån. Vad försökspersonerna än tycker om texterna så läser de dem ändå med högre fart och bättre minnesbehållning än de traditionellt lineära texterna.
Men man får förmoda att effekten beror både på paratexterna i sig och på den textstrukturering som de står som markörer för. Men dessa två följs inte automatiskt åt. I en delundersökning som avsåg paratextbruket i personaltidningar fann jag att textbindningen snarare var sämre i texter med många paratexter. Det såg välstrukturerat ut, men författare och formgivare arbetade tydligen utan att samråda. Och struktureringsmarkörer utan struktur lär knappast bidra till större läsbarhet.
Sammanfattningsvis: lite formgivning är nog trevligt, men för att det ska bli en effekt får man ta i ordentligt och dels strukturera texten på ett ändamålsenligt sätt, dels frikostigt markera strukturen med paratexter.
Illustration, nyhetsgrafik och hypertext
Grafisk form är nu inte det enda vi kan åstadkomma vid en dator. Vi kan också illustrera våra texter och rent av utforma dem som ett integrerat samspel mellan text och bild, s k lexivision eller nyhetsgrafik. Och vi blir allt mer vana vid att klicka oss fram genom informationsmängder på nätet, och inte bara där utan också i elektroniska uppslagsböcker och databaser.
Att surfa fram genom hypertext är egentligen ett tredimensionellt sätt att läsa: inte bara framåt (och i nödfall bakåt) utan lika mycket ner och upp. Mycket möda har lagts på att strukturera sådana texter och på att utforma länkar på sinnrika sätt. Lika mycket har webbyråer spekulerat i vad som är användarvänlig design av en hemsida. Men jag har inte lyckats hitta någon forskning som seriöst försökt mäta olika länknings- eller informationsstruktureringsstrategiers effekt mot varandra. Det återstår med andra ord att göra.
När det gäller illustrationer vet vi dock lite mer, dock inte alls så mycket som vi borde veta. Jag har systematiskt jämfört hur försökspersoner reagerat på illustrerade resp oillustrerade texter (Melin 1999). En enkel sammanfattning är att illustrationer nästan alltid förlänger lästiden men ökar textuppskattning och minnesbehållning, men högst olika för olika slag av illustrationer.
Sedan ett par årtionden blir det allt vanligare att integrera text och bild i så kallad nyhetsgrafik (i tidningar) och lexivisioner (i uppslagsverk och läroböcker).Ett exempel på sådan lexivision ser man i bilden här nedanför. Som vi ser är det knappast fråga om illustrerad text, och inte heller om bilder med förklarande text. Tvärtom både text och bild samverkar kring en organiserande princip: helheten i mitten och inleveranser uppifrån och utleveranser nedåt.
Denna informationsförpackningsprincip har också undersökts en rad seminarieuppsatser vid Nordiska språk i Stockholm. Huvudtrenden är att lexivisioner förstås bättre än text, men det finns komplikationer. Män uppskattar lexivisioner mer och förstår dem bättre än kvinnor, och skolbarn har ofta ibland svårt att förstå lexivisioner som bygger på en metafor, vilket är ytterst vanligt (tidslinjer, vågrörelser, trafiksignaler etc får t ex illustrera ett historiskt förlopp, konjunkturrörelser, beslutsgångar resp).
Bild se pdf:en
Dessutom finns det gott om konventioner för användning av linjer, fält, prickar, färger, pilar etc som inte är helt genomskinliga vid första betraktandet. Däremot fungerar hela den teckenarsenal som man övertagit från tecknade serier, t ex pratbubblor, utomordentligt väl.
Eftersom det är lexivisionskreatörernas bergfasta förvissning att samspelet mellan bild och text snarare löser alla gamla begriplighetsproblem än skapar nya är det emellertid svårt att nå ut med sådan kunskap. Det är synd därför att lexivisionens grundidé är sund och i test befunnen riktig. Det är medlen (metaforer, teckenkonventioner och informationsöverlastning) som ibland kan bli problematiska, och här skulle det vara bra med mer viss försiktighet.
En text är inte längre en text
Under framför allt 1970-talet gjordes en mängd undersökningar om vad i språket (meningsbyggnaden, perspektivet, ordvalet etc) som tynger läsningen. Under tiden därefter har datorerna skapat en värld där själva texten bara är en del av totalbudskapet. Tekniken är dessutom så billig att nästan vem som helst kan åstadkomma vad vi för ett kvartssekel sedan behövde en hel grafisk industri. Att vi har tekniken betyder tyvärr inte att vi för den skull har samma omdöme och erfarenhet som professionella textproducenter har.
Och i många fall är det ingen alls som har kunskapen, t ex om vad som gör att vi så ofta blir helt lost in cyperspace.
Hur är det med lässvaga?
En tumregel i läsbarhetsforskning är att det som är svårt för en är svårt för alla, men på olika nivåer. En vuxen rutinerad läsare kanske inte ens märker att en text (med t ex vänstertunga meningar, med svagare textbidning eller med fler substantiv) är jobbigare att ta sig igenom än en annan text (som har mindre av sådana drag); men det märks på ökad lästid. Samma språkliga skillnad en van läsare kan märker kan emellertid vara den extrabelastning som gör texten ogenomtränglig för en svag läsare. Det kanske är så också med textens grafiska accessiorer. Men vi vet det inte.
Det finns dock två saker man kan gissa, och därmed ta som utgångspunkt för fortsatt forskning inom området.
Det ena är att svara läsare är mer beroende av förförståelse och riklig överflödsinformation än mer vana. Det borde alltså vara så att textelement som bidrar till detta (ingresser, rubriker, illustrationer etc) borde vara gynsamma.
Det andra är svaga läsare är mer ovana att integrera stora informationsmängder. Det är därför troligt att strukturmarkerande drag som dottertexter, faktarutor och uppmarkering av dispositionsenheter (orsaker, följder, tillämpningar etc) hjälper vissa läsare att så att säga ta itu med en sak i sänder. Hur det sedan blir med deras helhetsuppfattning av texten är däremot osäkert.
Docent Lars Melin
Referenser:** *Garcia, M R (1990) Eyes on the news. St. Petersburg FL: The Poynter Institute for Media Studies
Melin, L (1999) Gör illustrationen vad vi tror?
I: Nordicom 2:1999. Melin,L (2000) Hur bra är paratext? I: Språk och stil nr 9:2000.
Melin, L (2000a) Språk som syns. Språkvårdssamfundets årsbok. Hallgren och Fallgren, uppsala.
Zachrisson, B, 1965: Studies in the legibility of printed text. Stockholm: Almqvist & Wiksell.
Hela texten med bild finner du här
(Språka loss 2003)
Vad är muntlig dikt… Göran Hägg
(Bild:Clipart)
Vad är muntlig dikt? Länge var det omöjligt att veta det, eftersom man ju ändå bara kunde studera den i skriven form, konstaterar Göran Hägg Först på 1900-talet gav grammofon och bandspelare oss möjlighet att registrera och bevara sådan dikt i originalskick. Därmed fick man upp öronen för vad muntlig dikt är och hur den skiljer sig från det vi alltsedan skrivkonstens införande uppfattat som litteratur. Ändå började det med en gammal fråga. De väldiga forngrekiska hjältedikterna Iliaden och Odysséen ansågs diktade av den blinde skalden Homeros i urtiden.
År 1795 påpekade en tysk forskare att grekerna knappast kände skrivkonsten vid den tid då Homeros antogs ha levat samt att det är omöjligt att bevara så långa dikter oförvanskade i minnet. En väldig debatt utbröt. Den ena sidan kallades analytiker. De ansåg att dikterna bestod av små, äldre sånger som sammanfogats. Man pekade på motsägelserna. En person som blir ihjälslagen i Iliadens femte sång är vid liv i sång tretton. Textens upprepningar ansågs bero på slarvigt redaktionsarbete. Motståndarlaget, unitarierna, hävdade att en enda person ändå diktat texterna. Man ansåg sig finna en genial konstnärlig struktur i diktverken. Man pekade på språkets enhetlighet och typiska fraser som återkommer. På vasmålningar långt äldre än den av analytikerna föreslagna tidpunkten förekommer scener och citat ur dikterna.
Lösningen kom år 1928. Då publicerade den unge amerikanske forskaren Milman Parry sin avhandling om ”stående epitet” hos Homeros: fraser som ”den mångförslagne Odysseus” och ”snabbfotade hjälten Akilles”. Parry lyckades visa hur diktaren i vissa verstekniska lägen alltid väljer samma epitet för samma hjälte. Ett förstenat fartyg omtalas ändå som ”vårt ilande skepp”. Odysseus är ”den prövade konung Odysseus” innan han ännu prövats. Prinsessan Nausikaas lakan är ”skinande” vita redan på väg till tvätten! Parry visade också att en mycket stor del av texten består av såna formler och av återanvända rader eller grupper av rader samt att detta är typiskt för muntlig folkpoesi. Han reste till dåvarande Jugoslavien och gjorde inspelningar av muntlig hjältedikt bland icke läskunniga sångare. Men vid ett besök i hemlandet 1935 sköts tyvärr Parry till döds bara 33 år gammal.
Lyckligtvis kunde hans assistent Albert B Lord fortsätta arbetet med materialet samt inleda studiet av andra folks dikt ur den nya synvinkeln. All muntlig dikt, visar det sig, innehåller stående epitet, unika för olika hjältar, gemensamma för flera sångare. Akilles är snabbfotad och Odysseus mångförslagen, vad de än för tillfället må ha för sig. Skepp ilar och prinsessors tvättkläder skiner, det är deras natur. När den passar in i rytmen nämns egenskapen. I andra grammatiska eller verstekniska situationer är Akilles däremot ”den ädle”, Odysseus ”den prövade”, skeppet ”mörkblåstammigt” och tvättkläderna ”präktiga”. Formlerna gör det möjligt för sångaren att improvisera, medan han funderar på berättelsens fortsättning.
Vidare finns ett förråd av hela verser som ”men när i gryningen sken den rosenfingrade Eos” och färdiga praktstycken att lägga in där de passar. Likaså typiska situationer och traditionella hjältar. Man behöver alltså inte ”minnas” något, det handlar snarare om en teknik, nästan som ett datorprogram. Lord och hans efterföljare kunde genom möten med ”levande Homeros” visa hur samma historia kan se olika ut i olika sångares version eller till och med i samma sångares framförande för olika publik. En del sångare var rätt omedvetna om att de improviserade och ändrade de gamla sångerna, medan en durkdriven sångare, blind som legendens Homeros, avslöjade att han när han sjöng för muslimer brukade låta turkarna vinna de historiska slagen, men när publiken var kristen brukade serberna få ta hem spelet! Idag har tyvärr kriget i Bosnien splittrat denna märkliga folkkultur och själva de gemensamma språket och skapat konstgjorda ”nationer” efter religiösa linjer. Parrys och Lords fynd löste ”den homeriska frågan”.
Båda sidor hade rätt. Eller ingen. Analytikernas iakttagelse om det omöjliga i att exakt minnas texten stämmer. Det är inte så muntlig dikt fungerar. Unitariernas bild av konstnärlig enhet stämmer. Det är en enda inspirerad sångare vars improvisation bandats med det nymodiga skriftmediet. Motsägelserna förklaras. Mot slutet av dikten har sångare, publik och nedtecknare glömt att kung Menelaos redan några kvällar tidigare slagit ihjäl den person som av hävd uppträder vid liv i en scen som råkat hamna här. Analytikernas misstanke att den version vi har kan vara mycket sen bekräftas, medan unitariernas hänvisning till vasbilder och citat får sin förklaring i att repertoaren av scener, formler, fraser och hjältar är uråldrig.
Även om de flesta upptecknade hjältesånger och folkvisor är betydligt kortare än de homeriska dikterna, kan inspirerade sångare, särskilt när de ombetts att göra sitt bästa inför nedtecknande gäster, åstadkomma väl så långa hjältedikter som Iliaden. En kirgisisk sångare dikterade en hjältedikt på över 40 000 rader, att jämföra med Iliadens 15 693. Sånt tar förstås tid att framföra. Redan Iliaden fyller i normal sångartakt uppåt ett dygn. Men kvällstid är ingen bristvara i förindustriella samhällen. De serbiska sångarna var analfabeter. Där på sina håll – som till exempel med svenska folkvisesångerskor – sångaren ändå varit läs- eller till och med skrivkunnig har den bevarade texten tillkommit genom uppteckning via annan person. Improvisationstekniken låter sig inte utövas på papper utan kräver total, inspirerad koncentration. Muntlig litteratur existerar således aldrig i form av en fixerad text. Mängder av möda har genom seklerna förspillts på att söka vaska fram ”urversioner” av sånger och legender, fastän såna inte existerar.
Den muntliga litteraturen är stundens barn, unik. Dess ”diktare” är ”traditionsbärarna”, nästan alltid analfabeter, ofta tillhörande ringaktade folkgrupper och samhällsklasser, om än högt aktade i sin egen krets. De är med upptecknarens mått obildade, samtidigt som det krävts en livslång lärotid för att förvärva repertoaren och en sällsynt begåvning för att driva formeltekniken till mästerskap. Det har varit svårt för de klassiskt bildade att acceptera ”Homeros” som en analfabet på samma nivå som naturfolkens sångare eller folkvisans kvinnliga traditionsbärare. Men i själva verket är den bundna improvisationen ett fantastiskt fenomen, ett av litteraturens stora underverk. Samtidigt finns där en tilltalande allmänmänsklig gemenskap. Naturfolkens sånger ingår på lika villkor med ”Homeros” och de moderna storstädernas rapp-artister i denna diktens urform.
Göran Hägg, författare
Artikeln Vad är muntlig dit i PDF
(Språka loss)
Myndighetsspråk för alla
Bild: Clipart.
Brita Swahn, språkkonsult på försäkringskassan i Stockholm berättar om myndigheternas språkvårdsarbete.
Var och en som får information från en myndighet vill givetvis förstå vad som menas. Tyvärr är det inte alltid så. Men alltfler myndigheter arbetar systematiskt med klarspråk för att brev, blanketter och broschyrer ska bli lättare att läsa och förstå. Arbetet görs ofta tillsammans med språkkonsulter, som redigerar texter och utbildar personal.
Klarspråk är inte tillrättalagt för personer med läs- och skrivsvårigheter. Men många dyslektiker har ändå nytta av klarspråk, eftersom det är tydligare och mer rakt på sak än det traditionella myndighetsspråket. Ett klart och entydigt språk, som de flesta kan förstå, bidrar till demokrati och jämlikhet i samhället.
Historisk tillbakablick
Språkarbetet har tagit fart på senare år men klarspråk är egentligen inget nytt. Redan Gustav Vasa ville förnya det offentliga språket även om det på den tiden i handlade mer om makt än demokrati. Sedan dess har det offentliga skriftspråket diskuterats och utretts i många sammanhang och så småningom blivit en demokratifråga. År 1950 gjordes till exempel en utredning om språket i offentliga handlingar och i det sammanhanget publicerades en skrift om hur betänkanden bör skrivas för att bli mer lättlästa (SOU 1950:25). Men det var först på 1960-talet som lagspråket började moderniseras mer systematiskt.
Regeringskansliet och Klarspråksgruppen
På Regeringskansliet har det funnits språkexperter sedan 1976. Där finns också Klarspråksgruppen, som inspirerar och hjälper myndigheter att skriva så klart och entydigt som möjligt. Varje år delar Klarspråksgruppen ut ett pris – Klarspråkskristallen – till myndigheter och personer som på olika sätt medverkar till ett klart och tydligt myndighetsspråk. (Redaktionell uppdatering 2010: Klarspråksgruppens verksamhet avslutades i Regeringskansliet 2006. Verksamheten överfördes till Språkrådet och blev en del av den nya språkmyndighetens verksamhet. Läs mer på vår webbplats www.sprakradet.se och om klarspråk här: www.sprakradet.se/klarspråk Numera är det Språkrådet som delar ut Klarspråkskristallen.)
Förvaltningslagen och verksförordningen
Det finns juridiska krav på att myndigheterna uttrycker sig så att medborgarna kan förstå vad som menas. I 7 § förvaltningslagen (1986:223) står det så här: ”Myndigheten skall eftersträva att uttrycka sig lättbegripligt. Även på andra sätt skall myndigheten underlätta för den enskilde att ha med den att göra.”
Även verksförordningen (1995:1322) innehåller krav på klarhet och begriplighet. Där står det att myndighetens chef ska ”se till att allmänhetens och andras kontakter med myndigheten underlättas genom en god service och tillgänglighet, genom information och genom ett klart och begripligt språk i myndigheternas skrivelser och beslut”.
Ett tillgängligare Sverige
Regeringen proposition 1999/2000:79 innehåller en nationell handlingsplan för handikappolitiken. I den sägs det att människor med funktionshinder har rätt till delaktighet i samhällslivet på samma villkor som andra. Det innebär bland annat att myndigheterna måste anpassa sin information till personer som av olika anledningar har svårt att läsa, till exempel dyslektiker och synskadade. Därför har de rätt att få viktig information inläst på band.
Kortfattade skrivråd
En ganska vanlig missuppfattning är att klarspråk är talspråkligt eller rentav barnsligt i stilen. Så är det förstås inte. Klarspråk är ett vårdat skriftspråk, där texten struktureras utifrån läsarens tankegång i stället för myndighetens.
Den som vill skriva klarspråk ska skriva så att läsaren snabbt känner igen sig själv och sin situation i texten. Därför bör man redan i inledningen knyta an till sådant som läsaren känner till.
Första meningen bör vara ganska kort och den bör inte innehålla några stela och högtravande ord. I övrigt bör meningarna vara omväxlande korta och långa så att det blir en bra rytm i texten. De längsta meningarna bör helst inte innehålla mer än 20-25 ord.
Ord som förklarar hur saker och ting hör ihop är mycket viktiga, inte minst i myndighetstexter. Den som vill vara tydlig bör därför slösa på ord som dessutom, därför att, däremot, eftersom och trots detta. Detta låter som en självklarhet. Ändå förekommer förklaringsorden alltför sparsamt i traditionellt myndighetsspråk.
Läsarna känner lättare igen sig om orden tidsenliga. Därför kan det vara bra att byta ut vissa ålderdomliga ord, exempelvis erhålla mot få (få ett beslut).
Flertydiga ord bör inte användas, eftersom de kan feltolkas. Det gäller till exempel ordet utgå. När en myndighet skriver ”ersättningen utgår” så betyder det att myndigheten betalar. Men de läsare som endast känner till uttrycket ”varan har utgått ur sortimentet”, kan felaktigt tro att myndigheten inte betalar något (att pengarna har tagit slut).
Långa ord kan vara svåra att läsa, inte minst för dyslektiker. Därför bör man ta bort de delar av sammansatta ord som inte påverkar betydelsen. Det räcker ofta att skriva behandling i stället för behandlingsåtgärder och visa (kvitton) i stället för uppvisa.
Sist men inte minst bör man skriva överskådligt, det vill säga dela in texten i stycken, skriva passande rubriker och vara noga med den grafiska utformningen. Man bör välja ett lättläst teckensnitt och inte låta raderna vara längre än 13,5 cm.
Den som vill veta mer om klarspråk kan läsa mer på Klarspråksgruppens webbplats http://www.regeringen.se/sb/d/2518
Brita Swahn
Artikeln Myndighetsspråk för alla i PDF
(Språka loss 2002)