Kategori: Okategoriserade

Publicerat

Dyslexi och biologi – Richard Olson

Professor Richard Olson påvisar sambandet mellan våra biologiska förutsättningar och läsförmågan.

”Dyslexi” har under de senaste åren blivit alltmer erkänt som ett speciellt biologiskt problem och ett undervisningsproblem när det gäller läsutveckling. Ändå hör jag lärare uttrycka tvivel om att svårigheter med att lära sig läsa skulle kunna bero på något annat än ett svagt miljöstöd för läsning. Givetvis ansvarar miljöfaktorer i många fall för att barn misslyckas med att lära sig läsa, men begreppet dyslexi tyder på att det finns unika biologiska förklaringsgrunder och pedagogiska behov för många barn med läsproblem. I den här artikeln kommer jag att i korthet presentera några biologiskt grundade bevis för att det genetiska arvet bidrar till dyslexi och för att barn med dyslexi är i behov av speciella pedagogiska insatser. I en anknytande artikel på denna hemsida, Dyslexi och IT, fokuserar jag den viktiga roll som datorteknologin kan spela vid diagnostisering och när det gäller att möta de dyslektiska barnens behov såväl i skolan som i hemmet.

Dyslexiforskningen vid Colorado Center for the Study of Learning Disabilities har varit en höggradigt samarbetande kraft på tvärs över åtskilliga laboratorier. Den har inbegripit undersökningar av barns specifika lässvårigheter, relaterade perceptions- och språkliga färdigheter, hjärnans aktivitet, hjärnans struktur samt deras genetiska och miljömässiga ursprung (DeFries m fl, 1997). Arvets och miljöns inflytande har studerats genom att jämföra beteendelikheter hos enäggstvillingar och tvåäggstvillingar av samma kön samt genom att direktundersöka DNA hos barn med dyslexi och hos deras föräldrar och syskon.

Data från enäggstvillingar och tvåäggstvillingar kan vara unikt informativa ifråga om hur gener och miljö relativt sett bidrar till individuella skillnader i läsförmåga och till de grava läsbrister man finner vid dyslexi. Enäggstvillingar härstammar från samma sperma och ägg och delar sålunda alla sina gener. Tvåäggstvillingar utvecklas från två olika sperma-äggbefruktningar och delar alltså i medeltal hälften av sina segregerande gener (den lilla minoritet av gener som varierar från individ till individ). Detta innebär att tvåäggstvillingar i medeltal har samma grad av genetisk likhet som vanliga syskon, men liksom enäggstvillingar delar de samma livmodersmiljö, de föds vid samma tidpunkt och de delar samma familjemiljö.

Barn hjälper förstås till med att skapa sin egen miljö både inom och utanför familjen, så det kan tänkas att tvåäggstvillingarnas olikartade gener leder till att deras miljöskillnader blir större än de miljöskillnader som enäggstvillingar får uppleva. En tvåäggstvilling kan exempelvis ha normala gener i förhållande till läsutveckling medan den andra har gener som har förbindelse med dyslexi. Tvillingen med dyslexirelaterade gener kan ha större problem med att lära sig att läsa, uppleva ringare grad av läsnöje och slutligen välja att läsa mindre än tvillingen med för läsutveckling normala eller goda gener. På så sätt kan dyslektiska tvillingars mindre mått av läsövning medverka till deras lässvårigheter, men för lite läsövning är inte huvudorsaken i de flesta fall av dyslexi. Faktum är att barn med dyslexi typiskt sett behöver läsöva betydligt mer än normalt utvecklade barn för att uppnå normal läsnivå (Ehri & Saltmarsh, 1995; Reitsma, 1983). Så vad är då det unika med dyslektiska lässvårigheter och vad är det som orsakar just dessa svårigheter?

När vi nalkas dessa båda frågor beteendegenetiskt, identifierar vi tvillingar i Colorado med läsproblem på basis av deras skolbetyg. De bjuds sedan in till laboratoriet för att testas ytterligare ifråga om specifika läsfärdigheter, IQ, uppmärksamhet, minne och språkförmåga. Vi har funnit att de flesta barn med läsproblem har unika brister ifråga om en läskomponent som kallas fonologisk avkodning eller ”tackling” av ord (Rack, Snowling & Olson, 1992). Denna förmåga mäts på så sätt att barnen läser uttalbara bokstavsslingor av nonsensord (framble, tegwop). Vi har också funnit att dyslektiska barn har stora brister ifråga om en speciell språkförmåga som kallas fonemisk medvetenhet, definierad som förmågan att isolera och manipulera de abstrakta talspråksljuden. Vi ber exempelvis barnen att ta bort ljud från nonsensord och sedan säga det ord som blir resultatet utifrån de kvarvarande ljuden. Om uppgiften är att säga ”prot” utan r-ljudet, så blir det rätta svaret ”pot”. (Inga bokstäver visas vid denna typ av uppgift.) Liknande fonologiska brister har rapporterats hos dyslektiska barn i Sverige och andra länder (Lundberg, 1999). Dessa brister hindrar utvecklingen av precision i ordigenkänningen vid enskild läsning, eftersom god fonologisk förmåga förser läsaren med en ”självlärande” mekanism för att avkoda obekanta ord i skrift (Share, 1995).

Våra jämförelser mellan enäggstvillingar och tvåäggstvillingar i Colorado har uppenbarat en stark genetisk påverkan när det gäller den dyslektiska gruppens bristande fonemiska medvetenhet. Beviset för detta genetiska inflytande kan ledas tillbaka till det faktum att om en tvilling har brister ifråga om fonemisk medvetenhet, är det betydligt mer sannolikt att den andra tvillingen också har dessa brister om paret är genetiskt identiska enäggstvillingar än om paret är tvåäggstvillingar och sålunda bara delar 50 procent av sina gener. Ärftlighet förklarar genom olika mätningar i medeltal 60 – 70 procent av den fonologiska medvetenheten och lämnar kvar 30 – 40 procent av gruppens brister att förklaras av miljöfaktorer (Gayan & Olson, under tryckning). På samma sätt förklaras i medeltal 60 – 70 procent av gruppens brister också ifråga om fonologisk avkodning (läsning av nonsensord), och vi har visat att bristande fonologisk avkodningsförmåga och fonemisk medvetenhet i stort hänför sig till samma gener. Den genetiska påverkan tycks vara något lägre när det gäller gruppens bristande ordläsningsförmåga (50 – 60 procent) men merparten av denna genetiska påverkan är gemensam med påverkan ifråga om bristande fonemisk medvetenhet och fonologisk avkodning.

Ovanstående beräkningar av genetisk påverkan är begränsade på två sätt. För det första har den miljömässiga räckvidden i vårt tvillingurval avsiktligt inskränkts på så sätt att vi har uteslutit barn som i miljöhänseende är uppenbart underprivilegierade, som t ex är i avsaknad av normal skolgång eller som har engelska som sitt andraspråk. Hade vi inkluderat barn med sådana miljömässiga bromsar för läsutveckling, så hade miljöpåverkan spelat en större roll och generna en mindre roll för gruppens läsbrister. En andra begränsning är att våra beräkningar om ärftlig påverkan och miljöpåverkan gäller medeleffekter för gruppen som helhet. Inom den dyslektiska gruppen kan enskilda individers läsproblem mycket väl i hög grad eller helt och hållet ha miljöorsaker (t ex lindrig hjärnskada på grund av forlossningsskada eller sjukdom). För andra barn i den dyslektiska gruppen kan orsaken vara starkt relaterad till genetiska faktorer. Deras dyslexi kan vara allvarlig trots normalt miljöstöd ifråga om läsning och näraliggande kognitiva förmågor och trots frånvaro av påverkan av olyckshändelser eller sjukdom. För att veta något om genetisk påverkan hos en specifik individ, så måste vi ha direktbevis från deras gener eller DNA.

Länkanalys av DNA hos dyslektiker och deras syskon har avslöjat ett område på den korta armen hos kromosom 6 som bär på en eller flera gener vilka påverkar de bristande fonologiska färdigheterna hos gruppen (Gayan & Olson, 1999). Andra studier har funnit bevis för ärftlig påverkan vid dyslexi som kan kopplas till områden av kromosomerna 2, 15 och 18, så det är sannolikt att det finns olika genetiska vägar till dyslexi hos olika individer. Ännu har emellertid inga bestämda dyslexirelaterade gener kunnat identifieras i något av dessa områden. Vi hoppas att genom framtida forskning kunna identifiera specifika gener och förstå hur variationer hos dessa gener leder till dyslexi hos olika individer och i olika miljöer.

När väl specifika gener har identifierats kan deras närvaro i en individs DNA rentav användas för att fastställa en diagnos för ärftlig risk för dyslexi före födelsen. Miljömässig intervention som berikande språk- och skriftspråkserfarenheter kan då ges för att minska risken att misslyckas med läsningen när skolans formella läsundervisning tar vid. Mer direkt genterapi skulle under vissa omständigheter kunna bli en möjlighet. När barnen börjar sin formella läsundervisning kan datorteknologi utnyttjas för att diagnostisera specifika läsbrister och tillhandahålla extraordinärt miljöstöd för att utveckla läsförmågan. Resultat från vår forskning om datorbaserad undervisning för att avhjälpa läsbrister beskrivs i en anknytande artikel, Dyslexi och IT-teknologi. Dessa studier visar att även om det finns ett starkt genetiskt inslag i många fall av dyslexi, så kan extraordinär miljöintervention påtagligt förbättra läsfärdigheten hos barn med dyslexi.

Av professor Richard Olson. University of Colorado, Boulder, USA
rolson@psych.colorado.edu
Översättning: Merete Herrström

Här hittar du artikeln i sin helhet.
Referenser Defries, J C, Filipek, P A, Fulker, D W, Olson, R K, Pennington, B F, Smith, S D & Wiseee, B W (1997). Colorado Learning Disabilities Research Center. Learning Disabilities, 8, 7 – 19. Ehri, L C & Saltmarsh, J (1995). Beginning readers outperform older disabled readers in learning to read words by sight. Reading & Writing: An Interdisciplinary Journal, 7, 295 – 326. Gayan, J & Olson, R K (under tryckning) Genetic and environmental influences on orthographic and phonological skills in children with reading disabilities. Developmental Neuropsychology. Gayan, J & Olson, R k (1999). Reading disability: Evidence for a genetic etiology. European Child & Adolescent Psychiatry, 8, 52 – 55 Suppl 3 Lundberg, I (1999). Learning to read in Scandinavia. In M Harris, G Hatano et al (Eds), Learning to read and write: A cross-linguistic perspective, pp 157 – 172. New York: Cambridge University Press Rack, J P, Snowling, M J & Olson, R K (1992). The nonword reading deficit in developmental dyslexia: a review. Reading Research Quarterly, 27 (1), 28 – 53 Reitsma, P (1983). Word-specific knowledge in beginning reading. Journal of Research in Reading, 6, 41 – 56 Share, D L (1995). Phonological recoding and self-teaching: Sine qua non of reading acquisition. Cognition, 55 (2), 151 – 218

Publicerat

Framtidens läromedel – Kravspecifikation

bild på boken Framtidens läromedel
bild på boken Framtidens läromedel
Framtidens läromedel

Kravspecifikationen som inleder skriften Framtidens läromedel handlar om hur text bör skrivas och förmedlas. Råden appliceras på läromedel och undervisning och åtföljs av en bakomliggande behovsinventering.

Framtidens läromedel skrevs 2001 och var ett första försök att samlat redovisa erfarenheter från flera projekt med inriktning på att utveckla och prova olika former av läs- och skrivstöd för personer med läs- och skrivsvårigheter. Skriften skrevs som en del i projektet Spåka Loss. Den producerades inom ramen för Hjälpmedelsinstitutets projekt Unga i focus, med stöd från Allmänna arvsfonden och mycket av erfarenheterna från Språka loss ligger till grund för Fungerande medier.

Även om titeln lyder Framtidens läromedel – för personer med läs- och skrivsvårigheter/dyslexi, så är kravspecifikationen av så grundläggande karaktär att den är relevant för alla som framställer skriven text.

Boken Framtidens läromedel i PDF

Boken finns också på engelska Den har översatts av institutioner i Japan och Litauen .

Publicerat

Vem läser det här – Krönika

Klockan är sex och frukostmatsalen på hotellet har just öppnat. Jag viker upp lokaltidningen. Det är det enda jag kommer att hinna uppleva av stadens atmosfär, berättar Torbjörn Lundgren.

Efter föreläsningen kommer det snabbt att bära av till stationen, för återfärd till huvudstan. Därför läser jag lokaltidningen vid frukosten. Tidningens kolumnist frågar sig: ”Varför tar man sig tid för att läsa texter som den här?” Jag brukar inte läsa sådana texter, men stannar upp.

”Vad får er att sätta av tre minuter av er tid, som antagligen är lika dyrbar som den tid jag förfogar över….” fortsätter han.

Jag kastar ett öga på klockan och börjar läsa. Efter 18 minuter är jag färdig. Ja – egentligen efter 21 minuter, eftersom jag är tvungen att fylla på kaffekoppen mitt i läsningen.

Jag hinner inte läsa något annat i tidningen förrän det är dags att ge sig iväg till de väntande åhörarna.

På vägen, samtidigt som jag samtalar med min ledsagare, funderar jag över hur olika vi upplever vår värld. Kolumnisten läser sex gånger snabbare än vad jag gör, trots att även jag är en van läsare. De flesta av mina vänner inom Förbundet FMLS har betydligt mycket svårare än mig för att läsa. Men det jag fascineras av med dessa tre minuter, är inte att vi läser så olika snabbt. Det är att kolumnisten så självklart förutsätter att alla läsare läser som han.

Som författare vet jag att man på något sätt måste ha en tänkt läsare för ögonen. En mottagare att kommunicera med. Vem är det jag skriver för? Samtidigt har vi våra egna referensramar. Vi vänder då ofta blicken inåt. Vi öser ur de egna erfarenheterna och tar mycket för givet. Men, ett till sex, gör att vi får tidningsläsare och tidningsgluttare.

Själv tillhör jag den senare kategorin och min tid är, som kolumnisten så riktigt konstaterar, lika dyrbar som hans. Jag försöker därför hänga med genom att se på TV-nyheter och läsa rubriker och ingresser i tidningen. Mindre ofta hinner jag med hela artiklar och när jag läser, läser jag hällre en ordentlig bok, så att jag fått något gjort. Denna skillnad, mellan kolumnisten och mig, är inte en privatsak.

Det handlar om respekt för orden och för medmänniskan. Om att bli hörd.

På ett kafé blir jag sittande granne med ett sällskap på sex personer i olika åldrar. Någon form av släktrelation anar jag att det finns runt bordet. Ändå är det bara en av personerna som pratar. En oavbruten monolog rullar ut över kaffebrödet. Ett ordflöde som får övriga personer att förbli tysta.

Orden har alltså betydelse och för skribenten som vill bli läst, gäller det att väga ordmängden, mot innehållets betydelse. Man måste känna sina läsare och då räcker det inte att utgå från sig själv.

Torbjörn Lundgren, författare

(Språka loss)

Publicerat

Ett ingrepp i min frihet – Krönika

Åren 1960-1969 arbetade jag som elmekaniker på Stockholms örlogsvarv, berättar författaren Dan Mellin. Vi var omkring 500 LO-anslutna medlemmar och arbetet var förlagt till Djurgården (där Galärparken nu ligger), Skeppsholmen (området bakom Moderna museet) Beckholmen. Den fackliga medvetenheten var stor, liksom den kulturella. Jag var femton år när jag anställdes och när jag fyllt sexton kom klubbordföranden och menade att det var dags för mig att gå med i facket. Att jag nu var så pass vuxen att jag fick gå med i facket tog jag som en komplimang. Men jag förstod ordningen när jag såg, att där tjänstemännen åt stod det Lunchrum ovanför dörren. Över vår stod det Matrum. De åt lunch. Vi åt mat. Det förhöll sig alltså på olika sätt i våra liv, vilket framöver blev påtagligt. Samtidigt var det dags att jag skulle uppfostras på andra sätt än det som hade med arbetet att göra.

Gunnar Bergvik, en äldre man runt fyrtio, satte en bok i mina händer och sa att jag fick låna den en vecka. Ilsket tog jag emot boken och stoppade den i väskan. Varför skulle han göra så? Tänkte jag. Fullt upp som jag hade med att söka kontakt med flickor och att snarast bli rockidol. Det här var ett ingrepp i min frihet. En frihet som Gunnar Bergvik predikat så mycket om i andra sammanhang.

Dag efter dag såg jag boken i mitt rum och för varje dag stegrades min oro och något som jag senare lärde känna som ångest. Kvällen innan det var dags att lämna tillbaka boken la jag mig i sängen med den. Det var romanen Kungsgatan och där hade jag ju varit många gånger. Författaren var Ivar Lo-Johansson.

Bokens huvudperson blev omedelbart jag. Platsen för berättelsen var mina platser. Kärleken han skrev om var min ouppnåeliga. Jag drabbades av läshunger och när jag läst boken färdigt var klockan kvart över fem och det var dags att gå upp och åka till jobbet. Ett jobb där yrkesstolthet och erfarenhet var i strid med de regler som sa att kaffe endast fick drickas stående vid en automat utomhus. Satt man blev det varning och efter tre sådana sittande kaffepauser, uppsägning. Det var tvånget som fick mig att läsa. Kompensationen var den att Gunnar träffade exakt rätt. Han visste min ålder, att vi var i Stockholm och att jag hade funderingar kring livet och vem jag var.

Jag var också arbetare liksom han var det. Gunnar var pedagog – i arbetet – liksom han hade begripit hur man handskas med en ung människa. Hur man får en ung människa att bli och vara. Utan det tvång han använde sig så medvetet av, kanske jag aldrig blivit en bokläsare. En som fått så mycket av erfarenheter genom att läsa det andra skrivit.

Men, det pedagogiska tricket Gunnar utförde var att hitta en bok vars innehåll gick att applicera på mig och min egen situation. Jag kunde med sådan lätthet ta till mig texten då den handlade om mig. Jag var verkligen ofta de personer det berättades om i texterna. Eller det skulle antagligen, med all säkerhet, kunna varit mig det berättades om.

Det tvång jag utsattes för var bara delvis ett tvång. Till bilden hör att jag beundrade Gunnar och de andra äldre arbetskamraterna för deras yrkesskicklighet och sätt att vara på. Själv var jag under danande. Det var kombinationen tvång, något jag måste leva upp till inför dem jag beundrade och att kravet kom från just dessa. De visste vad de gjorde med en slags självklarhet. Att läsa är en individuell upplevelse, men den blir även kollektiv när vi är många som kan identifiera oss med innehållet.

Långt senare var det också upphovet till att jag själv började skriva. Ivar Lo-Johansson talade direkt till mig genom hans litteratur. Jag blev ett med det han skrev. Han var själv en pedagog, som fick oss att öppna ögonen och bekräfta oss själva, som de vi var och är, och fick oss att tänka kring sådant som handlar om vilket samhälle vi vill ha att leva i. I samband med att jag skrivit första utkast till min debutroman fick jag kontakt med Ivar Lo-Johansson och jag fick anledning att otaliga gånger besöka honom på Bastugatan 21, på Södermalm i Stockholm.

Vi blev vänner och han kallade mig bror, trots att han kunde varit min farfar. Jag fick förmånen att bli hans vän. Ivar Lo-Johansson tillhörde med sitt författarskap en krets konstnärer som förändrade vårt svenska språk och vår kultur i grunden, på samma genomgripande sätt som den gustavianska epoken gjorde under sjuttonhundratalet. Skillnaden var att sjuttonhundratalets revolution, med utgångspunkt i byggandet av Stockholms slott, skapades genom kungliga dekret, uppifrån. Trettitalsepoken – klarabohemeriet, Ivar Lo-Johansson, Nils Ferlin, Harry Martinsson, Helmer Grundström och bland målarna Sven (X-et) eriksson och Albin Amelin, Asplund och Marklund, var några av arkitekterna.

Deras insatser kom i rörelse underifrån och världen förändrades för oss.

Dan Mellin, författare

(Språka loss)

Publicerat

Mina nerstaplar ville sträva uppåt… Krönika

När min fontanell växt bort och det var tid för ord att samlas under mitt hjässben, hade ingen i familjen tid att prata med mej, berättar Författaren Marie-Louise Wallin i denna krönika.

Fars kaffefarm i Kongo bestod av skulder och borttorkade kaffebuskar, min storasyster som var en rödhårig illbatting i värsta trotsåldern tog den tid hon krävde, liksom nyfödda lillebroren som försökte var dag dö i bloddiarréer och ynklighet, så en fjortonårs pojke klädd i höftskynke fick överta ansvaret för mitt liv. Han lär ha delegerat över mig på sin mamma, och hos henne föddes jag upp på modersmjölk och antilophjärna och mitt språk blev där byn Kibututus variant av swahili. En belgisk elefantjägare, herr Callé, som kom till byn blev förtjust i mej och fyllde på mitt ordförråd med franska. När konkursen var ett faktum och familjen kommit till Sverige, placerades jag på Kalix barnhem, och nu minns jag själv mina första viktiga svenska ord som jag kunde tänka och uttala nämligen: Dumma tant Ulla och snälla tant Anna.

När mor ett halvår senare tog hand om mej, var svenskan mitt enda språk, och detta språk kunde bli till sagor. Dessa delades ut så snålt, att jag gick omkring med en ständig sagohunger i många år. I bokhyllan fanns sex stora band med tusen och en natt, som ingen orkade läsa för mej. Därför tog jag böckerna i min famn och vandrade runt med dem i barnkammaren, upphetsad och lycklig av tanken på alla de miljoner sagor som låg dolda mellan pärmarna och som skulle bli mina så fort jag lärt mej läsa. Så kom dagen då jag skulle invigas i bokstävernas mysterium. Jag var alldeles upphetsad av lycka, och jagade bokstäver var helst jag fick syn på dem på skyltar och i böcker och på sidorna i Norrbottens Kuriren. Mest älskade jag bokstaven B som var så vacker.

Snart visade det sej till min besvikelse att min kärlek till bokstäverna inte var besvarad. Något underligt hände när de skulle präntas ner i blå skrivböcker. De ville inte skrivas med höger hand som vägrade samarbeta, och vänstern var förbjuden. Dessutom blev bokstaven p till b, och n till u och b och d djävlades också med varann. Mina nerstaplar ville sträva uppåt och uppstaplar neråt. Jag kunde bli irriterad, men blev inte förtvivlad. Det var ändå så roligt att skriva, och en ren lycka blev det, när jag började pränta ner de sagor som jag diktat åt mej själv i små böcker som jag sydde ihop åt mej av lösa pappersblad.

När jag var tio år fick jag en dagbok i julklapp. Den bokens första mening är: Min största hämlighet är, att när jag blir stor så ska jag bli förfatarina. Oddsen för den drömmens uppfyllelse var väl inte så stora. När jag gick ut fjärde klass var femtio procent av mina betyg underkända, och lärarinnan hade haft ett samtal med mor om att jag kanske skulle må bättre i särskoleklassen.

Vad som i stället hände var, att rektorn för flickskolan som var fars frimurarbroder, behövde en åttonde flicka till sin första klass och bad far skicka dit mej. När far berättade att jag var ett ovanligt dumt barn som inte lämpade sej för högre studier, så tyckte rektorn att det var ett underordnat bekymmer. Huvudsaken var att flickskolan kunde starta höstterminen med en fulltalig klass. Det blev ett lyckligt år, och jag var bäst i teckning och gymnastik.

Min bästa vän Nina och jag hade bildat en hemlig författarförening, och vi hade skrivit varsin flickbok som vi gett varandra, och en stor mängd rimmade dikter. Ingen av oss tog särskilt hårt på stavningen, vi kände oss unikt begåvade, överlägsna de andra och vi njöt av varandras beundran. I verkligheten var Nina också överlägsen de andra, medan jag fick underkänt åter i en mängd ämnen, – i svenska också, och måste bli kvarsittare.

Den svensklärare jag nu fick i kvarsittningsklassen, hade lärt sej att det fanns barn som var ordblinda, och började misstänka att jag var en av dem. Jag kunde ju förstås också vara en osedvanligt lat och likgiltig elev som aldrig läste läxor och alltid tänkte på annat än det lärare försökte förmedla från katedern, det var lite svårt att avgöra. Däremot visste man att jag satt på biblioteket och läste roliga böcker var dag. Det beslöts från skolan att jag skulle portförbjudas på biblioteket, och mor skulle se till att jag öppnade en läxbok. Nu blev livet mer mödosamt.

Om kvällarna sprang jag runt i parkerna och längs hamnens pirar och samlade tombuteljer som jag sedan bytte mot begagnade böcker på Skrothöglunds. Jag fick mindre tid än någonsin förr att läsa mina läxor. Men jag fick starten till ett fint eget bibliotek, som ingen hade mage att ta ifrån mej. Min boksamling blev så stor, så min lillebror och jag blev tvungna att stjäla tegelstenar och brädor från ett bygge och göra en bokhylla, så vi kunde hysa boksamlingen i barnkammaren. Om min snälla svensklärarinna levt i dag, skulle jag kunna berätta för henne att hon hade rätt i alla sina funderingar: Jag var lat, jag var disträ, jag lyssnade inte på lärarna och jag var lite ordblind.

Jag är så än. Men jag är yrkesförfattare sedan snart trettio år tillbaka. När jag nu för tiden stavar ordet bra som pra, eller hund som hnud, så kommer en röd våglinje skuttande från datorns innandöme, så jag genast kan rätta mina fel. Framför mej där jag nu sitter står ännu de sex stora sagoböckerna kvar i min bokhylla. De är numera lästa många gånger från pärm till pärm. De är slitna och trasiga och älskade av mej och av mina barn och av alla mina barnbarn. Men inte av mitt barnbarnsbarn. Hennes fontanell har ännu inte växt ihop. Det är på henne som nu böckerna så tålmodigt väntar.

Marie-Louise Wallin, författare

(Språka loss)

Publicerat

Reflektioner över det lättlästa konceptet

Marie Ericson reflekterar i följande rader om lättlästkonceptet. Hela uppsatsen finns i pdf-filen här intill.

Det finns mycket tyckande när det gäller lättläst, men fortfarande inte så mycket forskning. Jag har försökt undvika eget tyckande i denna uppsats, men har inte undgått att höra mycket olika åsikter bland dem som kommer i kontakt med lättläst. Vissa menar att det lä ttlästa språket fortfarande är ett uppradande av huvudsatser och att det måste utvecklas mera för att det inte ska se för banalt ut. Andra menar att det har dragit för långt åt vanligt språk.

Jag tänker inte ta ställning i denna fråga, utan vill bara belysa problematiken. Man kan fråga sig om de lättlästa böckerna blivit alltför anpassade till en allmän grupp av lässvaga, och kommit för långt från den ursprungliga målgruppen? Ytterligare en aspekt är att den ursprungliga målgruppen är personer som inte hörs i samhället och som inte har möjlighet att föra fra m sina åsikter, medan andra starkare röster har börjat höras. Vuxna personer med lätt läshandikapp är en sådan ny uppmärksammad grupp. Ett antal mer eller mindre kända personer har ”kommit ut” som dyslektiker under de senaste åren. Det har nästan blivit lite ”inne” att vara dyslektiker – eller i alla fall mindre skambelagt än tidigare.

Många böcker som ges ut av LL-förlaget närmar sig numera gränsen för vad som kan kallas lättläst, och här kan man också se både fördelar och nackdelar. Man kan ställa frågan om LL-förlagets uppgift verkligen är att ge ut böcker som lika gärna vanliga förlag kan ge ut. Borde de inte specialisera sig på riktigt lättlästa böcker? Å andra sidan kan man hävda att det är bra att det finns en stor bredd, och att många fler hittar till dessa böcker. Lättlästa böcker behöver inte längre förknippas med utvecklingsstörning, och många fler ur gruppen allmänt lässvaga kan våga ta till sig denna litteratur och bryta sitt motstånd mot att läsa.

Jag hoppas att diskussionerna kommer att fortsätta, och att fler språkforskare sätter sig in i dessa diskussioner så att vi får mer forskning. Framför allt vore det önskvärt med olika slag avläsarundersökningar.

Kanske är det dags att utvidga det lättlästa konceptet till flera, beroende på målgrupp?

Här hittar du avhandlingen

Publicerat

Läsbarhet ur grafisk synvinkel

Bild: Clipart

Inom den grafiska branschen har man inte varit nämnvärt intresserad av forskning beträffande läslighet, konstaterar Åke Hallberg. Visserligen har det funnits typografiska grundregler och i viss mån har man valt lättlästa stilar (teckensnitt som det numera heter sedan SIS utklassat det gamla uttrycket typsnitt på grund av att det inte längre är typen som är bäraren av den grafiska bokstaven). I Sverige har vi inte haft någon koncentrerad forskning kring själva läsprocessen — i motsats till t ex Norge, där man i Stavanger har Senter for Leseforskning under ledning av Arne Lœkken.

Orsaken till att man inom den grafiska branschen inte så aktivt ägnat sig åt textens kvalitet ur läslighetssynpunkt kan kanske delvis förklaras av att blytypsnitten tecknades och anpassades (tillriktades) av stiltillverkarna (som på den tiden till övervägande del var tyska). Avstånden mellan bokstäverna i olika teckengrader anpassades genom att varje blytyp försågs med omgivande sidutrymme genom att man lade ”blankt” bly (s k kött) på varje sida om bokstavstypen. När blytyperna sedan plockades i sätthaken uppkom på så sätt automatiskt det utrymme mellan bokstäverna i en ordbild som stiltillverkaren och bokstavskonstnären bestämt. Så var förhållandet även när fotosättningen gjorde sitt intåg i den grafiska branschen i slutet av 60-talet.

I mitten på 80-talet kom Macintoshdatorerna och senare även PC-datorerna och dessa förändrade helt den grafiska världen. Många av de verktyg som tidigare varit förbehållna grafisk industri hamnade nu i händerna på snart sagt varje man/kvinna. Den stora förändringen beträffande brödtext (som f ö fått sitt namn av att de gamla typograferna tjänade sitt bröd genom den stora mängdsättning som de fick ”oxa” upp) var att bokstäverna nu initierades från samma utgångsmaterial (t ex en PostScript-kod) för olika storleksgrader av stilen. Detta innebar att avstånden mellan bokstäverna i orden måste justeras generellt beroende på vilken teckengrad som användes. Denna justering kallas på svenska för knipning (eng. tracking) och moderna ombrytningsprogram har idag utvecklade funktioner för detta. I sammanhanget kan nämnas att den optiska utjämning som man individuellt ofta måste göra mellan versala bokstavspar på större rubriker eller logotyper (där onormala utrymmen uppkommit) kallas kerning.

På 90-talet började man i Tyskland och USA att intressera sig för läsligheten och kopplade denna till trycktekniken. Man fann då att vissa teckensnitt som användes i dagstidningstryck innehöll s k färgfällor, dvs tryckfärgen fastnade i vissa trånga vinklar och vrår i bokstavsdesignen. Man utvecklade därför speciella teckensnitt för dagspress- och rotationstryck och det är just sådana teckensnitt vi idag återfinner i svensk dagspress. Det var genom den av Stanley Morison och Victor Lardent år 1932 framtagna tidningsstilen Times New Roman man kom till insikt om att hög x-höjd, dvs höjden på ett gement x (eller a, e, o osv) var av stor betydelse för läsligheten. Staplarnas höjd var mindre viktig. Teckensnittet, som först användes för tidningen ”The Times”, tecknades på detta sätt och kom att plagieras av många stiltillverkare, eftersom namnet Times inte var skyddat, däremot den grafiska utformningen av bokstäverna. Följden av detta är att vi idag har tjugotalet snarlika teckensnitt som alla heter Times.

Första undersökningen i Sverige angående läslighet Ett första projekt för att undersöka vilka grafiska förutsättningar som påverkar läsligheten gjordes på uppdrag av Synskadades Riksförbund 1993. Medverkande experter var artikelförfattaren (grafikern Åke Hallberg), synpedagogen Örjan Bäckman och professor Eve Malmquist, internationellt känd forskare inom läsningens psykologi och metodik. Bakgrunden till projektet var att det i Sverige finns ca 150.000 personer som är synskadade och åtskililga hundratusentals personer som efter 40-årsåldern får normala åldersförändringar som påverkar deras syn. Målet med undersökningen var att undersöka hur den grafiska utformningen kan medverka till att fler kan läsa lättare och därmed också mer.

Professor Eve Malmquist skrev i inledningen till utredningen följande: ”Läsning är en mångfacetterad aktivitet. I denna ingår en rad olika komponenter — förnimmelser av ljusstrålar på ögats näthinna som når hjärnan, uppfattning (perception) av enskilda ord och fraser, ögonmuskelfunktioner, omedelbart minne för det som just har lästs, hågkomster från längre tillbaka i tiden, intensiv associations- och omkonstruktionsverksamhet baserad på läsarens erfarenheter, känslomässigt engagemang och intresse för innehållet i det som läses. Vidare organisation av materialet, så att det kan användas på något sätt.”

Själv definierade jag typografin på följande sätt: ”Begreppet typografi står för god grafisk form och funktionell uppställning (layout) och bygger till stor del på tradition och enkla regler. Människan har under en lång följd av år lärt sig se, läsa och uppskatta god typografi genom typografernas yrkeskunskap. Tro därför inte att du radikalt kan ändra på denna tradition!”

Vad kom vi då fram till efter denna undersökning? Jo, först och främst att den stil som är mest lättläst är den stil som du är mest van att läsa (jfr egen handstil kontra andras). De vanligaste stilarna som används i böcker och dagstidningar är endast ett tiotal och av s k antikvasnitt, dvs de har skillnad mellan grund- och hårstreck och har alla seriffer (små tvärstreck på vissa staplar).

I vår teckensnittsanalys framkom att det inte finns något absolut ”bästa teckensnitt” utan att det är flera samverkande faktorer som styr — bl a även teckengrad och tryckkvalitet. För normalt seende fick Times och Palatino flest röster följda av Berling, New Century Schoolbook och New Baskerville på likvärdig tredjeplats. För synskadades del låg de två linjära teckensnitten Frutiger och Helvetica högst. Kontrast och svärta i texten är av stor vikt, inte minst för de som har någon form av synnedsättning. Flertalet testpersoner i de två grupperna ansåg att glättat papper var sämre än matt papper.

Dessutom menade majoriteten att marginaljusterad sättning (rak vänster- och rak högerkant) var lättast att läsa. Tillräckligt radavstånd visade sig vara av mycket stor vikt för bra läslighet. Denna bör för löpande brödtext vara ca 10% större än den valda teckengraden, men kan variera beroende på teckensnittets design. Text i svarttonade rutor visade sig ha en maxgräns på 20% (för synskadade 10%). Kulörtoner kan naturligtvis vara något större.

Vi läser ordbilder! Det är som bekant inte de enskilda bokstäverna utan den kompletta ordbilden (helheten) som normala läsare avkodar vid läsning. I vår hjärna byggs efter hand ett register eller bibliotek upp av framför allt frekventa ord. Vid denna inläsning lagras ordets struktur, kantsilhuett och längd liksom ordets innebörd.

Som ytterligare ett led medverkar läsarens förväntningar vid läsning och i vissa fall kommer därför igenkänningen också med vid avkodningen. Detta medför att felstavning av inlärda ord inte allid observeras, vilket de som emellanåt läser korrektur bittert fått erfara!

För att en bra ordbild skall uppstå måste bokstavsformen (teckensnittet) vara sådant att bokstäverna är tydliga och entydiga, dvs de måste ansluta sig till vårt alfabets grundformer på ett lätt igenkännbart sätt. De tydligaste teckensnitten har hög x-höjd, dvs de har korta upp- och nedstaplar. En viss öppenhet i öglor samt tillräckliga mellanrum mellan staketliknande grundstreck (som i m eller n) förbättrar läsbarheten. En bra ordbild kräver också att de ingående bokstäverna får rätt tillriktning, vilket sker genom knipning och kerning (se ovan).

Ögats förmåga att klart se detaljer vid läsning beror i första hand på kontrasten. Därför är papperets vithet, liksom tryckfärgens densitet, av största vikt för en tydlig text. Färghållningen vid texttryck på bestruket papper bör därför ha en densitet kring ca 1,7. Sänk läsmotståndet Vid mina och professor David H. Ingvars gemensamma undersökningar beträffande läsning inför vår gemensamma bok ”Hjärnan, bokstaven, Ordet” kunde vi bl a konstatera följande: Att läsa är ett arbete! I många fall föreligger ett motstånd från läsaren inför ett större textstycke.

De flesta läsare gör (omedvetet?) ett överslag av textmängdens omfattning innan de bestämmer sig för att börja läsa. Det gäller därför vid typograferingen av en text att dela upp denna, placera in mellanrubriker, blanda med illustrationer etc för att göra läsningen inbjudande och lättillgänglig. I veckotidningarna görs övergångar från en sida till en annan (ofta flera gånger) för att dölja en artikels stora textmängd för läsaren.

En god typografisk disposition medverkar därför till att få läsaren att läsa mer än vad denne i normala fall skulle ha gjort. Intresse och motivationsgrad spelar naturligtvis en väsentlig roll härvidlag, men om man bortser från denna effekt gäller ovanstående.

Läshastighet och läsförståelse

Läshastigheten varierar beroende på svårighetsgrad, fixeringstidens längd, saccadernas avstånd och individens personliga läsvana. Men läshastigheten är egentligen ett symptom på graden av förståelse. Läshastigheten varierar också med hänsyn till vilket syfte man har med läsningen. Ibland skumläser man, dvs letar efter nyckelord. Hit räknas också lokaliseringsläsning, där vi ser kvintessensen, avsikten med eller strukturen i en framställning. Ibland är läsningen kombinerad med ytterligare ett intellektuellt syfte — att utvärdera ett material.

Att analysera, sammanfatta, lära in (memorera) ifrågasätta, jämföra etc. Här ställs naturligtvis läshastigheten i relation till vad den mentala aktiviteten hinner med. Som upplevelseläsning kan räknas all form av förströelseläsning och då är läshastigheten betydligt lägre.

Fysiologiskt sett är man begränsad i den läshastighet man kan komma upp i. Om de typografiska förutsättningarna är uppfyllda är maxhastigheten för tyst läsning av normalsvår svensk text ca 900 ord/minut, vilket ger en läshastighet av ca 15 ord/sekund. Detta är en hög läshastighet som definitivt inte ger full läsförståelse utan närmst kan klassas som skumläsning av informationsgles text. För att förstå den text man skall läsa fordras i många fall att man har ett ”hum” om vad textinnehållet handlar om. Detta får vi t ex vid tidningsläsning genom de små ingresser som inleder varje tidningsartikel. lyssna Ny amerikansk forskning om läsbarhet I USA har modern datateknik börjat användas för att man på olika sätt skall kunna göra precisa läsundersökningar. Vid Center for the Study of Reading i Champaign vid University of Illinois har professor George McConkie lyckats modifiera en ögonrörelsekamera med tillhörande datastyrd bildskärm, så att han kan byta ut ord i en mening under tiden som en försöksperson vid normal läsning flyttar blicken från en fixeringspunkt till en annan. Detta möjliggörs genom ögats oförmåga att kunna se eller avkoda text när ögat flyttas från en fixeringspunkt till en annan.

1. Den ovannämnda amerikanska utrustningen möjliggör utbyte av bokstäver eller ord på mindre än 5 millisekunder, och läsaren märker inte att något speciellt sker med texten. Resultaten av dessa undersökningar visar att den perceptionella spännvidden är asymmetrisk och att både det parafoveala

2.och det foveala seendet är involverade i läsprocessen. Det har konstaterats att bokstavsinformationen längre bort än 15 tecken åt höger om fixeringspunkten inte används vid normal läsning. Däremot upptäckte man att bokstäver (läs ordbilder) observeras inte enbart under direktfixering (då ögats fixeringspunkt hamnar på det aktuella ordet) utan avkodas en gång indirekt och en gång direkt. Åt vänster sida från fixeringspunkten är det endast ett mindre antal bokstäver som medverkar i läsprocessen.

3. Genom nämnda forskning har man också kommit till insikt om att normal läsning bygger på bottom-up-styrning. Meningsfullheten i en mening är också av största betydelse för ökad läshastighet, vilket enkelt kan bevisas genom att man läser en mening baklänges. Då märker man som läsare hur mycket långsammare läsningen sker: baklänges mening en skriva att genom bevisa kan man Vilket. Meningsfullheten begränsar även antalet alternativ, vilket medför att den inre repertoaren också spelar en viss roll för de personliga förutsättningar som gäller vid läsning.

Det har vid tester (McConkie och K, Rayner) bevisats att slutlednings- och omdömesförmåga aktivt deltar vid läsning. För snabb uppfattningsförmåga krävs därför en intelligens som begränsar antalet alternativ vid läsning. Nämnda forskarpar vill göra gällande att man vid läsning av längre textstycken avkodar textens betydelse utan att läsa ord! Med detta menar man att förståelse inte kräver identifiering av ord, lika lite som förståelse av ord kräver identifiering av bokstäver. Läsning skulle därmed kunna definieras som en mental process som i stort går ut på att ställa lämpliga frågor och finna relevanta svar.

Den intresserade kan göra följande experiment: Om man ställer sig framför en spegel och omväxlande flyttar blicken mellan sitt västra och högra öga kan man omöjligt se sina egna ögonrörelser. Detta beror på att synförmågan (omärkligt) kopplas bort så fort ögonen börjar röra sig. Låter man en annan person göra samma sak och själv ställer sig bakom, ser man tydligt ögonrörelserna på denna person (som naturligtvis inte ser sina egna ögonrörelser).

Vid läsning kan synfältet indelas i tre sektorer: fovealt (2°, dvs fixeringspunktens område), parafovealt (närmaste 4° på varje sida om det foveala) och perifert seende, ca 39° på varje sida om det foveala). Det foveala seendet (med högsta synskärpa som motsvaras av gula fläcken på näthinnan, är vid normalt läsavstånd (ca 30 cm) endast 6 bokstäver vid dagstidningsläsning av brödtext).

Den läsare som vill ta del av en fullständig redovisning av dessa undersökningar hänvisas till boken ”Typografin och läsprocessen” av Åke Hallberg (ISBN 91-7136-432-3).

Boken kan beställas på www.spektrastudio.se

Här hittar du artikeln i annat format

Språka loss 2002

Publicerat

Lättläst och layout

Bild: Clipart Bild

Rosa bokstäver mot lackröd bakgrund. Inga problem med moderna datorer. Tursamt nog finns också medel att med hjälp av datoriserad formgivning maximera läsbarheten. Det finns t o m kunskap om vad som gör texter lättlästa. Däremot har vi bara gissningar om vad som är gynnsamt för våra allra svagaste läsare.

En dator, en skanner och en laserskrivare kan åstadkomma underverk både av elegans och smaklöshet, både av överskådlighet och plottrighet. Och experterna står i kö för att ge oss estetiska och funktionella råd. Men finns det något skäl att tro på dem?

Nej, tyvärr inte. Visst låter det logiskt att typsnitt med seriffer, d v s små klackar, bildar mer sammanhållna och därmed mer lättlästa ordbilder? Det verkar också förnuftigt att en ingress skulle öka läsarens förförståelse och därmed avlasta hans läsmöda, och självklart måste väl mellanrubriker bidra till att texten blir mer välstrukturerad och läsbar? Men om man testar olika textvarianter som bara skiljer sig i fråga om en enda av dessa faktorer blir effekten knappt mätbar. Och är den mätbar så är den i alla fall inte statistiskt signifikant.

Språk och grafisk form

En del av denna kunskap har vi haft länge. Redan Zachrisson (1965) fann att variationer (inom rimliga gränser) av sådana faktorer som typsnitt, spaltbredd och typstorlek har försumbar effekt på läsbarheten. Han studerade läroböcker och använde skolbarn på företrädesvis mellanstadiet som försökspersoner.

Från ett helt annat perspektiv har mediefolk studerat saken. Garcia (1990) har med ögonrörelsekamera studerat tidningsläsare. Dessa är synnerligen styrbara eftersom deras övergripande läsarstrategi är att selektera fram sådan information som intresserar dem. Det betyder att invandra vinjetter och ikoner har stor styreffekt, men också stora bilder i färg (som tycks vara en viktighetsindikator).

Själv drev jag under åren 1998 – 2000 ett HSFR-fiansierat projekt om språk och grafisk form. Projektets syfte var att undersöka konventionaliseringstendenser i grafisk form sedan de gamla normerna för kontor, boktryck och tidningar har börjat konvergera i desktopdatorernas värld, men också att testa effekter av olika formgivningsprinciper, framför allt det ökande bruket av s k paratext (= all text som inte är brödtext).

Den som vill läsa om projektet i detalj kan gå till boken Språk som syns, 2000, Hallgren & Fallgrens förlag i Uppsala. ISBN 91 7382 761 4. Det är en populärvetenskaplig presentation. En mer vetenskaplig rapport finns i tidskriften Språk och stil 9:2000. Här en kort sammanfattning. Metoden gick i stort sett ut på att tillverka ett stort antal versioner av ”samma” text: med/utan rubriker, med olika slag av rubriker, med/utan ingresser, med få/många/inga paratexter etc. Dessa versioner gick till studentgrupper som fick läsa texterna. Lästiderna mättes och studenterna fick kontrollfrågor på innehållet i anslutning till läsningen och/eller med någon veckas fördröjning. Desssutom fick försökspersonerna/studenterna på skalor ange sin attityd till texterna, d v s om de ansåg att texten gav ett positivt intryck, att den ingav förtroende, att den var lätt att läsa o s v.

Därmed fick jag ett mått på läsarmödan (tiden), förståelsen (kontrollfrågorna) och textuppskattningen (skalorna).

Effektivt?

Vi har redan antytt ett viktigt resultat: det finns en tröskel vi måste komma över för att få effekt; en gnutta grafisk form underlättar inte alls. Men lyckligtvis var detta in det enda resultatet.

Text appeal

Vi vill väl alla att läsarna ska välja just vår text framför alla andra och att de när de väl börjat läsa ska hänga med till slutet.

Jag testade denna betagande egenskap hos en text genom att tillverka ett nonsensmeddelande i två versioner (en grafiskt elaborerad och en synnerligen enkel). De två versionerna spreds till över 400 lärarfack vid Stockholms universitet. Efter en vecka kontrollerade jag om lärarna kom ihåg något av meddelandet. Jo då, nog verkar den grafiska formen ha gjort jobbet. Det går att få läsare att ta del av ett meddelande som de i grund och botten är helt ointresserade av, men det går inte att få dem att komma ihåg innehållet ens i en vecka. Den krävande slutsatsen av experimentet blir att den som vill få fram ett budskap dels måste kunna fånga sina läsare med effektiv grafisk form, dels ha något att säga dem som de anser är värt att lägga på minnet.

Paratextmängd

Många paratexter – mellanrubriker, ingresser, bildtexter, drop quotes (infällda citat i större stil, oftast mitt på sidan), faktarutor m m – bidrar alla till en mer strukturerad text. Allt finns uppskyltat för den läsare som vill hitta fram till just sin älsklingsinformation. Men det finns också en negativ tolkning: fler paratexter gör texten rörigare och plottrigare, och läsriktningen blir mindre självklar än i vanlig löptext.

Balansen mellan dessa tänkbara värderingar gör att medelvärdet för textuppskattning sällan ökar för texter med många paratexter. Tvärtom blir skalorna nästan tvåpuckliga för paratextälskare och paratexthatare. Och det märkliga är att jag inte kunnat korrelera denna inställning till någon annan av mig känd faktor, t ex lästid, läsförståelse, kön, ålder eller studieinriktning. Eftersom undersökningen gjorts bland studenter kan knappast läsvana vara en orsak.

Ser man däremot till texternas effekt talar allt till paratexternas förmån. Vad försökspersonerna än tycker om texterna så läser de dem ändå med högre fart och bättre minnesbehållning än de traditionellt lineära texterna.

Men man får förmoda att effekten beror både på paratexterna i sig och på den textstrukturering som de står som markörer för. Men dessa två följs inte automatiskt åt. I en delundersökning som avsåg paratextbruket i personaltidningar fann jag att textbindningen snarare var sämre i texter med många paratexter. Det såg välstrukturerat ut, men författare och formgivare arbetade tydligen utan att samråda. Och struktureringsmarkörer utan struktur lär knappast bidra till större läsbarhet.

Sammanfattningsvis: lite formgivning är nog trevligt, men för att det ska bli en effekt får man ta i ordentligt och dels strukturera texten på ett ändamålsenligt sätt, dels frikostigt markera strukturen med paratexter.

Illustration, nyhetsgrafik och hypertext

Grafisk form är nu inte det enda vi kan åstadkomma vid en dator. Vi kan också illustrera våra texter och rent av utforma dem som ett integrerat samspel mellan text och bild, s k lexivision eller nyhetsgrafik. Och vi blir allt mer vana vid att klicka oss fram genom informationsmängder på nätet, och inte bara där utan också i elektroniska uppslagsböcker och databaser.

Att surfa fram genom hypertext är egentligen ett tredimensionellt sätt att läsa: inte bara framåt (och i nödfall bakåt) utan lika mycket ner och upp. Mycket möda har lagts på att strukturera sådana texter och på att utforma länkar på sinnrika sätt. Lika mycket har webbyråer spekulerat i vad som är användarvänlig design av en hemsida. Men jag har inte lyckats hitta någon forskning som seriöst försökt mäta olika länknings- eller informationsstruktureringsstrategiers effekt mot varandra. Det återstår med andra ord att göra.

När det gäller illustrationer vet vi dock lite mer, dock inte alls så mycket som vi borde veta. Jag har systematiskt jämfört hur försökspersoner reagerat på illustrerade resp oillustrerade texter (Melin 1999). En enkel sammanfattning är att illustrationer nästan alltid förlänger lästiden men ökar textuppskattning och minnesbehållning, men högst olika för olika slag av illustrationer.

Sedan ett par årtionden blir det allt vanligare att integrera text och bild i så kallad nyhetsgrafik (i tidningar) och lexivisioner (i uppslagsverk och läroböcker).Ett exempel på sådan lexivision ser man i bilden här nedanför. Som vi ser är det knappast fråga om illustrerad text, och inte heller om bilder med förklarande text. Tvärtom både text och bild samverkar kring en organiserande princip: helheten i mitten och inleveranser uppifrån och utleveranser nedåt.

Denna informationsförpackningsprincip har också undersökts en rad seminarieuppsatser vid Nordiska språk i Stockholm. Huvudtrenden är att lexivisioner förstås bättre än text, men det finns komplikationer. Män uppskattar lexivisioner mer och förstår dem bättre än kvinnor, och skolbarn har ofta ibland svårt att förstå lexivisioner som bygger på en metafor, vilket är ytterst vanligt (tidslinjer, vågrörelser, trafiksignaler etc får t ex illustrera ett historiskt förlopp, konjunkturrörelser, beslutsgångar resp).

Bild se pdf:en

Dessutom finns det gott om konventioner för användning av linjer, fält, prickar, färger, pilar etc som inte är helt genomskinliga vid första betraktandet. Däremot fungerar hela den teckenarsenal som man övertagit från tecknade serier, t ex pratbubblor, utomordentligt väl.

Eftersom det är lexivisionskreatörernas bergfasta förvissning att samspelet mellan bild och text snarare löser alla gamla begriplighetsproblem än skapar nya är det emellertid svårt att nå ut med sådan kunskap. Det är synd därför att lexivisionens grundidé är sund och i test befunnen riktig. Det är medlen (metaforer, teckenkonventioner och informationsöverlastning) som ibland kan bli problematiska, och här skulle det vara bra med mer viss försiktighet.

En text är inte längre en text

Under framför allt 1970-talet gjordes en mängd undersökningar om vad i språket (meningsbyggnaden, perspektivet, ordvalet etc) som tynger läsningen. Under tiden därefter har datorerna skapat en värld där själva texten bara är en del av totalbudskapet. Tekniken är dessutom så billig att nästan vem som helst kan åstadkomma vad vi för ett kvartssekel sedan behövde en hel grafisk industri. Att vi har tekniken betyder tyvärr inte att vi för den skull har samma omdöme och erfarenhet som professionella textproducenter har.

Och i många fall är det ingen alls som har kunskapen, t ex om vad som gör att vi så ofta blir helt lost in cyperspace.

Hur är det med lässvaga?

En tumregel i läsbarhetsforskning är att det som är svårt för en är svårt för alla, men på olika nivåer. En vuxen rutinerad läsare kanske inte ens märker att en text (med t ex vänstertunga meningar, med svagare textbidning eller med fler substantiv) är jobbigare att ta sig igenom än en annan text (som har mindre av sådana drag); men det märks på ökad lästid. Samma språkliga skillnad en van läsare kan märker kan emellertid vara den extrabelastning som gör texten ogenomtränglig för en svag läsare. Det kanske är så också med textens grafiska accessiorer. Men vi vet det inte.

Det finns dock två saker man kan gissa, och därmed ta som utgångspunkt för fortsatt forskning inom området.

Det ena är att svara läsare är mer beroende av förförståelse och riklig överflödsinformation än mer vana. Det borde alltså vara så att textelement som bidrar till detta (ingresser, rubriker, illustrationer etc) borde vara gynsamma.

Det andra är svaga läsare är mer ovana att integrera stora informationsmängder. Det är därför troligt att strukturmarkerande drag som dottertexter, faktarutor och uppmarkering av dispositionsenheter (orsaker, följder, tillämpningar etc) hjälper vissa läsare att så att säga ta itu med en sak i sänder. Hur det sedan blir med deras helhetsuppfattning av texten är däremot osäkert.

Docent Lars Melin

Referenser:** *Garcia, M R (1990) Eyes on the news. St. Petersburg FL: The Poynter Institute for Media Studies

Melin, L (1999) Gör illustrationen vad vi tror?

I: Nordicom 2:1999. Melin,L (2000) Hur bra är paratext? I: Språk och stil nr 9:2000.

Melin, L (2000a) Språk som syns. Språkvårdssamfundets årsbok. Hallgren och Fallgren, uppsala.

Zachrisson, B, 1965: Studies in the legibility of printed text. Stockholm: Almqvist & Wiksell.

Hela texten med bild finner du här

(Språka loss 2003)

 

Publicerat

Vad är muntlig dikt… Göran Hägg

 

(Bild:Clipart)

Vad är muntlig dikt? Länge var det omöjligt att veta det, eftersom man ju ändå bara kunde studera den i skriven form, konstaterar Göran Hägg Först på 1900-talet gav grammofon och bandspelare oss möjlighet att registrera och bevara sådan dikt i originalskick. Därmed fick man upp öronen för vad muntlig dikt är och hur den skiljer sig från det vi alltsedan skrivkonstens införande uppfattat som litteratur. Ändå började det med en gammal fråga. De väldiga forngrekiska hjältedikterna Iliaden och Odysséen ansågs diktade av den blinde skalden Homeros i urtiden.

År 1795 påpekade en tysk forskare att grekerna knappast kände skrivkonsten vid den tid då Homeros antogs ha levat samt att det är omöjligt att bevara så långa dikter oförvanskade i minnet. En väldig debatt utbröt. Den ena sidan kallades analytiker. De ansåg att dikterna bestod av små, äldre sånger som sammanfogats. Man pekade på motsägelserna. En person som blir ihjälslagen i Iliadens femte sång är vid liv i sång tretton. Textens upprepningar ansågs bero på slarvigt redaktionsarbete. Motståndarlaget, unitarierna, hävdade att en enda person ändå diktat texterna. Man ansåg sig finna en genial konstnärlig struktur i diktverken. Man pekade på språkets enhetlighet och typiska fraser som återkommer. På vasmålningar långt äldre än den av analytikerna föreslagna tidpunkten förekommer scener och citat ur dikterna.

Lösningen kom år 1928. Då publicerade den unge amerikanske forskaren Milman Parry sin avhandling om ”stående epitet” hos Homeros: fraser som ”den mångförslagne Odysseus” och ”snabbfotade hjälten Akilles”. Parry lyckades visa hur diktaren i vissa verstekniska lägen alltid väljer samma epitet för samma hjälte. Ett förstenat fartyg omtalas ändå som ”vårt ilande skepp”. Odysseus är ”den prövade konung Odysseus” innan han ännu prövats. Prinsessan Nausikaas lakan är ”skinande” vita redan på väg till tvätten! Parry visade också att en mycket stor del av texten består av såna formler och av återanvända rader eller grupper av rader samt att detta är typiskt för muntlig folkpoesi. Han reste till dåvarande Jugoslavien och gjorde inspelningar av muntlig hjältedikt bland icke läskunniga sångare. Men vid ett besök i hemlandet 1935 sköts tyvärr Parry till döds bara 33 år gammal.

Lyckligtvis kunde hans assistent Albert B Lord fortsätta arbetet med materialet samt inleda studiet av andra folks dikt ur den nya synvinkeln. All muntlig dikt, visar det sig, innehåller stående epitet, unika för olika hjältar, gemensamma för flera sångare. Akilles är snabbfotad och Odysseus mångförslagen, vad de än för tillfället må ha för sig. Skepp ilar och prinsessors tvättkläder skiner, det är deras natur. När den passar in i rytmen nämns egenskapen. I andra grammatiska eller verstekniska situationer är Akilles däremot ”den ädle”, Odysseus ”den prövade”, skeppet ”mörkblåstammigt” och tvättkläderna ”präktiga”. Formlerna gör det möjligt för sångaren att improvisera, medan han funderar på berättelsens fortsättning.

Vidare finns ett förråd av hela verser som ”men när i gryningen sken den rosenfingrade Eos” och färdiga praktstycken att lägga in där de passar. Likaså typiska situationer och traditionella hjältar. Man behöver alltså inte ”minnas” något, det handlar snarare om en teknik, nästan som ett datorprogram. Lord och hans efterföljare kunde genom möten med ”levande Homeros” visa hur samma historia kan se olika ut i olika sångares version eller till och med i samma sångares framförande för olika publik. En del sångare var rätt omedvetna om att de improviserade och ändrade de gamla sångerna, medan en durkdriven sångare, blind som legendens Homeros, avslöjade att han när han sjöng för muslimer brukade låta turkarna vinna de historiska slagen, men när publiken var kristen brukade serberna få ta hem spelet! Idag har tyvärr kriget i Bosnien splittrat denna märkliga folkkultur och själva de gemensamma språket och skapat konstgjorda ”nationer” efter religiösa linjer. Parrys och Lords fynd löste ”den homeriska frågan”.

Båda sidor hade rätt. Eller ingen. Analytikernas iakttagelse om det omöjliga i att exakt minnas texten stämmer. Det är inte så muntlig dikt fungerar. Unitariernas bild av konstnärlig enhet stämmer. Det är en enda inspirerad sångare vars improvisation bandats med det nymodiga skriftmediet. Motsägelserna förklaras. Mot slutet av dikten har sångare, publik och nedtecknare glömt att kung Menelaos redan några kvällar tidigare slagit ihjäl den person som av hävd uppträder vid liv i en scen som råkat hamna här. Analytikernas misstanke att den version vi har kan vara mycket sen bekräftas, medan unitariernas hänvisning till vasbilder och citat får sin förklaring i att repertoaren av scener, formler, fraser och hjältar är uråldrig.

Även om de flesta upptecknade hjältesånger och folkvisor är betydligt kortare än de homeriska dikterna, kan inspirerade sångare, särskilt när de ombetts att göra sitt bästa inför nedtecknande gäster, åstadkomma väl så långa hjältedikter som Iliaden. En kirgisisk sångare dikterade en hjältedikt på över 40 000 rader, att jämföra med Iliadens 15 693. Sånt tar förstås tid att framföra. Redan Iliaden fyller i normal sångartakt uppåt ett dygn. Men kvällstid är ingen bristvara i förindustriella samhällen. De serbiska sångarna var analfabeter. Där på sina håll – som till exempel med svenska folkvisesångerskor – sångaren ändå varit läs- eller till och med skrivkunnig har den bevarade texten tillkommit genom uppteckning via annan person. Improvisationstekniken låter sig inte utövas på papper utan kräver total, inspirerad koncentration. Muntlig litteratur existerar således aldrig i form av en fixerad text. Mängder av möda har genom seklerna förspillts på att söka vaska fram ”urversioner” av sånger och legender, fastän såna inte existerar.

Den muntliga litteraturen är stundens barn, unik. Dess ”diktare” är ”traditionsbärarna”, nästan alltid analfabeter, ofta tillhörande ringaktade folkgrupper och samhällsklasser, om än högt aktade i sin egen krets. De är med upptecknarens mått obildade, samtidigt som det krävts en livslång lärotid för att förvärva repertoaren och en sällsynt begåvning för att driva formeltekniken till mästerskap. Det har varit svårt för de klassiskt bildade att acceptera ”Homeros” som en analfabet på samma nivå som naturfolkens sångare eller folkvisans kvinnliga traditionsbärare. Men i själva verket är den bundna improvisationen ett fantastiskt fenomen, ett av litteraturens stora underverk. Samtidigt finns där en tilltalande allmänmänsklig gemenskap. Naturfolkens sånger ingår på lika villkor med ”Homeros” och de moderna storstädernas rapp-artister i denna diktens urform.

Göran Hägg, författare

Artikeln Vad är muntlig dit i PDF

(Språka loss)

 

Publicerat

Klara, färdiga, läs! – Lars Melin

Bild: Clipart

Det finns flera ”sanningar” om läshastighet. Tro’rom inte! säger docent Lars Melin.

I de flesta böcker om läsning kan man få reda på att normal fart för tyst läsning är ca 300 ord i minuten. De flesta Internetgurus menar att vi läser mer än 25 procent långsammare på skärm än på papper. Med lämplig träning kan man fördubbla sin läshastighet. I själva verket är alla dessa uppgifter om lästid högst diskutabla, ja t o m felaktiga. Man skulle t o m kunna tala om en sorts vandringssägner kring läshastighet. Hur går det till?

För att få en bakgrund till läshastigheter bör vi ha de biologiska förutsättningarna klara. Sedan över hundra år har man känt till att läsning består av små nedslag med ögonen, s k saccader. Det är alltså inte en jämn ögonrörelse över textraden. En saccad tar i medeltal en kvarts sekund, och under den tiden hinner vi uppfatta en bokstavssträng på 1,5 à 2 cm, d v s i bästa fall två ord.

Det innebär att vi maximalt skulle kunna trycka i oss 480 ord i minuten. I själva verket är ungefär var fjärde saccad s k regression, alltså en rörelse bakåt. Vi backar för att kolla upp vad vi missade i den förra saccaden. Så den teoretiska maxgränsen går alltså 25 procent lägre (= 360 ord i minuten). Den första fråga man ställer sig är om vi inte kan se mer, t ex 3 cm text, i varje saccad.

Den andra frågan man ställer sig är om vi inte kan korta ner tiden för saccaderna, t ex till en femtedels sekund. (Tiden det tar att flytta ögonen ska vi däremot inte pruta på, för den sköts av kroppens absolut snabbaste muskel och tar nästan ingen tid alls.) På den första frågan blir det blankt nej. Det har med tappar och stavar att göra, och det är kompromisslöst så att vi har högupplösningssyn som omfattar två graders ögonvinkel. Resten av vår syn duger till att uppfatta ljus-mörkerskiftningar, inte för finavläsning. Solverar man en triangel med två graders vinkel och avstånd på sisådär 40 centimeters avstånd till texten får vi just ca 1,5 cm text. Detta är troligen en arbetsfördelning mellan tappar och stavar som utvecklades medan människan levde på savannen. Det var viktigt att kunna fokusera bytet för att rikta sitt kastvapen, medan det dög med lågupplösning för att i ögonvrån uppfatta att ett lejon närmade sig från vänster. Vi är nu långt ifrån savannen, men vi har kvar tapparna och stavarna.

Den andra frågan är knepigare. Det finns faktiskt en teoretisk prutmån på vårt 250 msec (= tusendels sekund) långa häckande på varje 1,5-centimeterssträng. En vuxen, van läsare kan avkoda ett ord på 100 msec, så det finns oceaner av tid att spara in. Frågan är om vi bör göra det. De som med ögonrörelsekameror studerat läsning har uppfattningen att vi hanterar de resterande 150 tusendelarna på i stort sett två sätt (Rayner & Pollatsky 1989). Vi kalkylerar var vi ska sätta ner ögonen nästa gång. Tar vi för litet steg sinkar vi läsningen i onödan, och tar vi ett för långt steg framåt riskerar vi att få gå tillbaka, d v s göra en regression. Till stöd för dessa beslut har vi en dels en grov uppfattning av ordkonturer (kort ord betyder normalt högfrekvent formord, och långt ord är oftast ett mindre vanligt innehållsord, men det finns förstås utrymme för felbedömningar), dels kalkyler av vad som är en rimlig textfortsättning.

Detta kalkylerande tar viss tid. Det andra vi fördriver tiden med är hopknytning av informationen i de nyss lästa textsträngarna. Vi inser t ex att vi håller på med en normalfras som nog snart är slut och då kommer säkert ett tidsböjt verb som i sin tur flaggar för verbkomplement av något slag (objekt, predikatsfyllnad, adverbial). Detta hopknytande sköts i huvudsak av vänster hjärnhalva och kallas parsing i facklitteraturen. Högra motsvarigheten gör associationer av olika slag, vilket ökar vår förmåga att få ihop informationsbitar i texten till rimliga resonemang och att bilda förväntningar om textfortsättningen. Allt detta är förmodligen ganska väl använd tid, så den som funderar på att korta ner lästiden per saccad bör tänka på vad som går förlorat i logiska samband och ologiska associationer. Experiment av olika slag? Om det nu inte är sant att vi läser ca 300 ord i minuten, varför står det så i så många böcker, t o m böcker som Lars Melin skrivit tidigare i livet (Melin & Lange, 1986). Förmodligen handlar det om laboratoriemässiga sprinterprestationer. Försökspersoner har läst en enda mening och sedan har försöksledaren räknat reguladitri och fått fram sina 300 ord i minuten. Dessa värden har sedan fortplantats genom systemet genom avskrivning.

Jag har under de senaste åren gjort åtskilliga undersökning av hur studenter läser texter på 500 à 1000 ord och noterat dels att skillnaderna i läshastighet är mycket stora, dels att få studenter kommer över 250 ord i minuten. Medeltalet ligger oftast kring 180. Och detta är ändå personer vars huvudsyssla är just att läsa. Min första undersökning fick mig att tappa hakan, så samstämmiga är uppgifterna i handbokslitteraturen. Men jag jämförde med data från Christer Platzacks stora undersökning på 1970-talet och hans försökspersoner var helt jämförbara med mina (Platzack, 1974). Alltså: inte ens studenter ligger i närheten av vad som är den teoretiska maxgränsen för läshastighet. Det verkar som de snarare drygar ut tiden för parsing och associationer än snålar in på den. Men medelvärden är bara en abstraktion som rådata samlas kring. I själva verket finns det flera faktorer som kan höja och sänka medelvärdet, framför allt textens svårighetsgrad och läsarens avsikt med läsningen. Med låg ambition kan läsning övergå i skummande som kan bli synnerligen ytligt och därmed ultrasnabbt. Vi bortser från detta för att i stället fördjupa oss i textens art. Av alla tänkbara undersökningar som gjort refererar jag två. Den första avsåg att mäta vad innehållskoncentration får för effekter. En text manipulerades i två versioner, en pratig (tunn) och en innehållskoncentrerad (tät) (Melin & Lange 2000). Vi kan här jämföra de första meningarna för att förstå skillnaden: Tunn: Länderrapporterna från OECD är ju inte precis något man längtar efter att få läsa. De beskriver hur länder utvecklas och de redovisar den ekonomiska politik som förs i de olika länderna. Men de utarbetas också i nära kontakt med representanter från regeringen i det land som de behandlar, och om det skulle finns några negativa omdömen så tonas dessa ned så mycket att de blir alldeles menlösa. Tät: OECD:s länderrapporter är sällan upphetsande läsning. Utveckling och förd ekonomisk politik redovisas.

Rapporterna utarbetas i samarbete med representanter för behandlade länders regeringar, och negativa omdömen blir därför nedtonade. Skillnaden i läshastighet blir enorm. Den tunna texten lästes med en hastighet av 181 ord/min, medan den täta lästes med 97 ord/min. Detta är dock inte särskilt rättvisande. Skillnaden i medelordlängd mellan texterna är hela 1,9 bokstäver (5,3 resp 7,2). Så ett mer rättvisande hastighetsmått skulle vara tecken per sekund. Även där blir skillnaderna stora, hela 36 procent (958 resp 702 tecken/sekund). Det är alltså klart jobbigare att läsa en tät text, och det medför lägre fart. Men å andra sidan är den täta texten kortare. Slutresultatet blev faktiskt att de som läste den korta och täta texten gick i mål först, men de segrade med bara fem procents marginal (3,38 minuter resp 3,2 minuter). Textens karaktär betyder alltså mycket för läshastigheten, men kanske inte så mycket för den faktiska lästiden. Läsare tar sig den tid de behöver för att ta till sig innehållet.

Det andra experimentet avser att visa variationer inom en text. Ett stort antal försökspersoner har fått läsa följande text på datorskärmen. De får själva mata fram texten i önskad takt, en rad i sänder. Datorn mäter tiden mellan frammatningarna, och det betyder att man kan se hur lång tid varje rad har tagit att läsa Tiden för en av dessa försökspersoner anges i msec efter varje rad. Edward och champinjonerna 1436 Edward var en ung man med många vänner och ganska gott 2071 om pengar som han kunde använda för sina små oskyldiga nöjen. 1991 Vid Mickelsmäss emitterade ett nasdaqföretag en apport på 3177 just den lilla grej som han var så stolt över att ha gjort. 1810 Det gav pengar, syntetiska optioner, committade bonusar, 4557 ja, kort sagt: Edward var nu rik som ett troll. 1841 Det var så han kom att intressera sig för svampodling. 2780 När han en kväll låg i mörkret och åt näringsberikade praliner 2421 började han undra vari skillnaden bestod mellan honom själv och en 2822 välgödd och i källarens märker förvarad plastbricka med svampsporer. 3928 – Fukten! tänkte han. Det är fukten som utgör skillnaden mellan 2811 mig och svampodlingen. Detta fick honom att på ett djupare 2110 sätt förstå de små champinjonerna. 1593 Det är som synes inte några små futtiga skillnader raderna emellan utan rejäla klyftor mellan sådana rader som har fullt med svåra ord (apport, syntetiska optioner), felstavningar (märker/mörker) eller tung syntax (i källarens märker förvarade) och de rader som är talspråkligt lätta med många formord. Den som tycker att läsningen går märkvärdigt långsamt bör tänka på att det i tiderna också ligger viss trycka-på-knappentid. Till och med blankraderna brukar ta mellan en halv och en sekund. Läsning tar tid, och den tar olika lång tid för olika texter och t o m olika lång tid för olika partier av samma text. Dessutom läser olika människor olika fort utan att man kan se någon större skillnad på resultatet av läsningen, d v s minnet och förståelsen. Det tar längre tid att läsa text än att lyssna till tal. Livligt samtal kan utan vidare springa upp i hastigheter på 250 ord i minuten, medan överlagt tal i formella situationer går väsentligt långsammare, ofta ner mot 175.

Högläsning drar inte upp hastigheten i riktning mot tal utan snarare långt under tystläsningsfart. De flesta uppfattar att uppläsningar på mellan 110 och 130 ord/min är behagliga att lyssna till, medan högre farter får oss att tappa tråden och förlora intresset. Förmodligen är skillnaden exakt densamma som vi iakttog för tät och tunn text. Skriftspråk är mer koncentrerat än talspråk, och det drar ner farten. Läsa på skärm Det är ett faktum att de flesta undviker att läsa längre texter på skärmen. Det är därför det papperslösa kontoret aldrig blev papperslöst utan snarast dränkt i utskrifter.

De som undersökt saken brukar skylla på onaturlig läsvinkel, svårreglerat avstånd öga – text, flimmer, låg upplösning på skärmen m m. Och resultatet brukar sammanfattas i tumregeln: måste man scrolla skriver man ut. För mig är detta en gåta. Teoretiskt borde man föredra skärm framför papper, eftersom det är lättare att scrolla/bläddra, söka ord och sätta bomärken. Men oviljan att läsa på skräm är trots allt detta oomtvistad. Ovanpå oviljan brukar man ofta lägga lägre läshastighet. Vid KTH i Stockholm uppmättes i slutet av 1980-talet 10 procents lägre hastighet, och internetkonsulten Jacob Nielsen (www.useit.com) drar till med hela 25 à 30 procent. De tio procenten är säkrade i kontrollerade experiment, medan de 25 verkar vara tagna ur luften. Frågan är bara om sanningen står sig. Sedan slutet av 80-talet har skärmkvaliteten förbättrats avsevärt och datorvanan hos läsare har stigit ännu mer. Ett par senare mätningar tyder på att fartskillnaderna minskar intill det försumbara medan obehaget består (Dovhult & Kärrström, 2000). Extrema värden Folkloren kring snabb läsning är rik. Sven Stolpe ska ha kunnat läsa en normaltjock roman före lunch, och John F Kennedy ska ha kunnat läsa hela bibeln på en dag. Båda är döda och uppgifterna är svåra att kontrollera. Dessutom är alla sådana uppgifter helt ointressanta för vanliga läsare som inte ens är i närheten av sådana prestationer. **Men det finns ändå extrema värden som är både sanna och intressanta. **

En grupp amerikanska psykologer har experimenterat med något de lite vitsigt kallar RSVP. De flesta engelskspråkiga utläser detta som Repondez s’il vous plait, men det betyder i detta sammanhang Rapid, Serial, Visual, Presentation. Idén är att texten exponeras ord för ord på en datorskärm och hastigheten är reglerbar. Den som läst inledningen till denna artikel inser att denna teknik innebär att vi slipper flytta ögonen mellan saccader och därmed slipper planera för nästa nedslag. Det innebär också att vi aldrig kan göra regressioner, d v s titta tillbaka. Men vinsterna är större än så. Man kan faktiskt stressa upp läsare i 600 ord i minuten. Den läsare som själv vill få denna fartupplevelse kan pröva något liknande på www.readrunner.se. Med denna teknik har jag själv läst med en fart på ca 400 ord i minuten, d v s ungefär dubbelt så fort som vanligt. Den som har sinne för rationalisering får här vittring på en guldåder.

Kanske ska alla storkonsumenter av text övervinna obehaget inför skärmen och gå över på datoriserat läsande? Tidsvinsterna blir ju enorma. Mitt enkla svar är att detta inte är tillräckligt undersökt, och min enkla tro är att läsning är så flexibelt relativt läsmål och textsvårigheter att vi sannolikt redan på papper skulle läsa mycket snabbare än vi spontant gör om detta vore lämpligt. Och min oförytterliga och orubbliga åsikt är att hastigheten inte är allt. Det finns minne och förståelse också. Men visst har farten en tjusning?

Lars Melin, docent i Svenska

Artikeln Klara, färdiga, gå… – i PDF

(Språka loss 2002)