Forskarna är idag ganska eniga om att dyslexi har sin grund i fonologiska svårigheter. Det betyder att det för oss som har dyslexi inte går automatiskt att koppla bokstaven till ljudet.
Själv är jag än idag ständigt medveten om att jag håller på med denna sammanflätning när jag läser en text. Detta trots att jag under mitt liv läst mängder och skrivit ett antal böcker. Så är det inte när jag kör bil, då kan jag sitta vid ratten, mil efter mil och tänka på annat.
Läsning är inte bara en funktionell färdighet. Det är också ett kulturellt beteende. Ju mer text vi konsumerar – på traditionellt sätt eller inläst – desto större ordförråd och textvana får vi. Barn till läsande föräldrar har dessutom lättare att själva bli läsare. Det gäller även barn med dyslexi och andra funktionsnedsättningar. Kombinationen barn med lässvårigheter och icke läsande föräldrar är alltså inte så lyckad, även om den nog är ganska vanlig.
För dessa barn och ungdomar är det än viktigare att det finns en stödjande omgivning i samhället och det har vi av tradition haft i Sverige. Vi har haft en stark folkbildning och antalet hushåll som prenumererat på en dagstidning har varit högre i Sverige än i många andra länder. Sist, men inte minst, har vi haft bibliotek där man utan kostnad kunnat låna ett brett urval av böcker. Allt detta har gjort svenskarna till ett läsande folk, som länge legat i toppen när det gäller läsfärdighet. Men nu sjunker läsfärdigheten.
Jag talar ganska ofta med forskare om det nya läsandet. Läsandet av så kallade multimodala texter. Sådana som finns på webben. Snuttifierade texter med mycket grafik och länkar både hit och dit och jag tycker att det är spännande att upptäcka de möjligheter kombinationen, text, bild, film, länkar och grafisk presentationsform erbjuder för begripligheten.
Men det är inte bara ett nytt sätt att förmedla text. Det medför också att vi måste lära oss att läsa på många olika sätt. Även vi som har haft tillräckligt med att skaffa oss ett sätt att läsa.
Det finns inte en orsak till att läsfärdigheten sjunker. Det är en kombination av orsaker. Men trots min fascination av den multimodala textens möjligheter, tror jag att vi måste inse dess begränsningar. En viktig roll för biblioteken, borde vara att slå vakt om helhetsläsandet.
Forskare jag talat med konstarar att vi läser, förstår och minns en text olika, beroende på vilken inställning vi har till uppgiften. En korrekturläsare minns mindre av innehållet, än en som letat fakta. En som letat fakta förstår mindre av sambanden och förklaringarna, än en som läser med öppna ögon. Den som ensidigt läser faktatexter har svårt att tillgodogöra sig en roman osv.
För att bli en god läsare måste man tillgodogöra sig mycket flytande text, med en sammanhållen dramaturgi och ett utvecklat ämne. Det är vad barn gör när de kommer in i slukaråldern. Av egen lust och vilja konsumerar de den ena berättelsen efter den andra. Det måste även barn med dyslexi få tillgång till och det kan de få genom att lotsas fram till inlästa böcker .
Lärare, bibliotekarier och föräldrar kan inte skapa läsande barn. Det gör barnen själva genom att tillägna sig läsbeteenden. Om barn/ungdomar med dyslexi inte får tillgång till inlästa böcker när kamraterna kommer in i läsningen, så riskerar de att bli ”ickeläsare”. Om de vuxna inte inser skillnaden på webbläsande och skönlitterärt läsande, och att vi måste bli bra på både ock, så kommer läsfärdigheten att sjunka än mer.
Det är dags att lyfta värdet av det traditionella läsandet – via text eller inläsningar. Vi måste tydliggöra att det inte är samma sak som det multimodala sättet att läsa.
Torbjörn Lundgren