Gunnar Bergvik, en äldre man runt fyrtio, satte en bok i mina händer och sa att jag fick låna den en vecka. Ilsket tog jag emot boken och stoppade den i väskan. Varför skulle han göra så? Tänkte jag. Fullt upp som jag hade med att söka kontakt med flickor och att snarast bli rockidol. Det här var ett ingrepp i min frihet. En frihet som Gunnar Bergvik predikat så mycket om i andra sammanhang.
Dag efter dag såg jag boken i mitt rum och för varje dag stegrades min oro och något som jag senare lärde känna som ångest. Kvällen innan det var dags att lämna tillbaka boken la jag mig i sängen med den. Det var romanen Kungsgatan och där hade jag ju varit många gånger. Författaren var Ivar Lo-Johansson.
Bokens huvudperson blev omedelbart jag. Platsen för berättelsen var mina platser. Kärleken han skrev om var min ouppnåeliga. Jag drabbades av läshunger och när jag läst boken färdigt var klockan kvart över fem och det var dags att gå upp och åka till jobbet. Ett jobb där yrkesstolthet och erfarenhet var i strid med de regler som sa att kaffe endast fick drickas stående vid en automat utomhus. Satt man blev det varning och efter tre sådana sittande kaffepauser, uppsägning. Det var tvånget som fick mig att läsa. Kompensationen var den att Gunnar träffade exakt rätt. Han visste min ålder, att vi var i Stockholm och att jag hade funderingar kring livet och vem jag var.
Jag var också arbetare liksom han var det. Gunnar var pedagog – i arbetet – liksom han hade begripit hur man handskas med en ung människa. Hur man får en ung människa att bli och vara. Utan det tvång han använde sig så medvetet av, kanske jag aldrig blivit en bokläsare. En som fått så mycket av erfarenheter genom att läsa det andra skrivit.
Men, det pedagogiska tricket Gunnar utförde var att hitta en bok vars innehåll gick att applicera på mig och min egen situation. Jag kunde med sådan lätthet ta till mig texten då den handlade om mig. Jag var verkligen ofta de personer det berättades om i texterna. Eller det skulle antagligen, med all säkerhet, kunna varit mig det berättades om.
Det tvång jag utsattes för var bara delvis ett tvång. Till bilden hör att jag beundrade Gunnar och de andra äldre arbetskamraterna för deras yrkesskicklighet och sätt att vara på. Själv var jag under danande. Det var kombinationen tvång, något jag måste leva upp till inför dem jag beundrade och att kravet kom från just dessa. De visste vad de gjorde med en slags självklarhet. Att läsa är en individuell upplevelse, men den blir även kollektiv när vi är många som kan identifiera oss med innehållet.
Långt senare var det också upphovet till att jag själv började skriva. Ivar Lo-Johansson talade direkt till mig genom hans litteratur. Jag blev ett med det han skrev. Han var själv en pedagog, som fick oss att öppna ögonen och bekräfta oss själva, som de vi var och är, och fick oss att tänka kring sådant som handlar om vilket samhälle vi vill ha att leva i. I samband med att jag skrivit första utkast till min debutroman fick jag kontakt med Ivar Lo-Johansson och jag fick anledning att otaliga gånger besöka honom på Bastugatan 21, på Södermalm i Stockholm.
Vi blev vänner och han kallade mig bror, trots att han kunde varit min farfar. Jag fick förmånen att bli hans vän. Ivar Lo-Johansson tillhörde med sitt författarskap en krets konstnärer som förändrade vårt svenska språk och vår kultur i grunden, på samma genomgripande sätt som den gustavianska epoken gjorde under sjuttonhundratalet. Skillnaden var att sjuttonhundratalets revolution, med utgångspunkt i byggandet av Stockholms slott, skapades genom kungliga dekret, uppifrån. Trettitalsepoken – klarabohemeriet, Ivar Lo-Johansson, Nils Ferlin, Harry Martinsson, Helmer Grundström och bland målarna Sven (X-et) eriksson och Albin Amelin, Asplund och Marklund, var några av arkitekterna.
Deras insatser kom i rörelse underifrån och världen förändrades för oss.
Dan Mellin, författare
(Språka loss)