När min fontanell växt bort och det var tid för ord att samlas under mitt hjässben, hade ingen i familjen tid att prata med mej, berättar Författaren Marie-Louise Wallin i denna krönika.
Fars kaffefarm i Kongo bestod av skulder och borttorkade kaffebuskar, min storasyster som var en rödhårig illbatting i värsta trotsåldern tog den tid hon krävde, liksom nyfödda lillebroren som försökte var dag dö i bloddiarréer och ynklighet, så en fjortonårs pojke klädd i höftskynke fick överta ansvaret för mitt liv. Han lär ha delegerat över mig på sin mamma, och hos henne föddes jag upp på modersmjölk och antilophjärna och mitt språk blev där byn Kibututus variant av swahili. En belgisk elefantjägare, herr Callé, som kom till byn blev förtjust i mej och fyllde på mitt ordförråd med franska. När konkursen var ett faktum och familjen kommit till Sverige, placerades jag på Kalix barnhem, och nu minns jag själv mina första viktiga svenska ord som jag kunde tänka och uttala nämligen: Dumma tant Ulla och snälla tant Anna.
När mor ett halvår senare tog hand om mej, var svenskan mitt enda språk, och detta språk kunde bli till sagor. Dessa delades ut så snålt, att jag gick omkring med en ständig sagohunger i många år. I bokhyllan fanns sex stora band med tusen och en natt, som ingen orkade läsa för mej. Därför tog jag böckerna i min famn och vandrade runt med dem i barnkammaren, upphetsad och lycklig av tanken på alla de miljoner sagor som låg dolda mellan pärmarna och som skulle bli mina så fort jag lärt mej läsa. Så kom dagen då jag skulle invigas i bokstävernas mysterium. Jag var alldeles upphetsad av lycka, och jagade bokstäver var helst jag fick syn på dem på skyltar och i böcker och på sidorna i Norrbottens Kuriren. Mest älskade jag bokstaven B som var så vacker.
Snart visade det sej till min besvikelse att min kärlek till bokstäverna inte var besvarad. Något underligt hände när de skulle präntas ner i blå skrivböcker. De ville inte skrivas med höger hand som vägrade samarbeta, och vänstern var förbjuden. Dessutom blev bokstaven p till b, och n till u och b och d djävlades också med varann. Mina nerstaplar ville sträva uppåt och uppstaplar neråt. Jag kunde bli irriterad, men blev inte förtvivlad. Det var ändå så roligt att skriva, och en ren lycka blev det, när jag började pränta ner de sagor som jag diktat åt mej själv i små böcker som jag sydde ihop åt mej av lösa pappersblad.
När jag var tio år fick jag en dagbok i julklapp. Den bokens första mening är: Min största hämlighet är, att när jag blir stor så ska jag bli förfatarina. Oddsen för den drömmens uppfyllelse var väl inte så stora. När jag gick ut fjärde klass var femtio procent av mina betyg underkända, och lärarinnan hade haft ett samtal med mor om att jag kanske skulle må bättre i särskoleklassen.
Vad som i stället hände var, att rektorn för flickskolan som var fars frimurarbroder, behövde en åttonde flicka till sin första klass och bad far skicka dit mej. När far berättade att jag var ett ovanligt dumt barn som inte lämpade sej för högre studier, så tyckte rektorn att det var ett underordnat bekymmer. Huvudsaken var att flickskolan kunde starta höstterminen med en fulltalig klass. Det blev ett lyckligt år, och jag var bäst i teckning och gymnastik.
Min bästa vän Nina och jag hade bildat en hemlig författarförening, och vi hade skrivit varsin flickbok som vi gett varandra, och en stor mängd rimmade dikter. Ingen av oss tog särskilt hårt på stavningen, vi kände oss unikt begåvade, överlägsna de andra och vi njöt av varandras beundran. I verkligheten var Nina också överlägsen de andra, medan jag fick underkänt åter i en mängd ämnen, – i svenska också, och måste bli kvarsittare.
Den svensklärare jag nu fick i kvarsittningsklassen, hade lärt sej att det fanns barn som var ordblinda, och började misstänka att jag var en av dem. Jag kunde ju förstås också vara en osedvanligt lat och likgiltig elev som aldrig läste läxor och alltid tänkte på annat än det lärare försökte förmedla från katedern, det var lite svårt att avgöra. Däremot visste man att jag satt på biblioteket och läste roliga böcker var dag. Det beslöts från skolan att jag skulle portförbjudas på biblioteket, och mor skulle se till att jag öppnade en läxbok. Nu blev livet mer mödosamt.
Om kvällarna sprang jag runt i parkerna och längs hamnens pirar och samlade tombuteljer som jag sedan bytte mot begagnade böcker på Skrothöglunds. Jag fick mindre tid än någonsin förr att läsa mina läxor. Men jag fick starten till ett fint eget bibliotek, som ingen hade mage att ta ifrån mej. Min boksamling blev så stor, så min lillebror och jag blev tvungna att stjäla tegelstenar och brädor från ett bygge och göra en bokhylla, så vi kunde hysa boksamlingen i barnkammaren. Om min snälla svensklärarinna levt i dag, skulle jag kunna berätta för henne att hon hade rätt i alla sina funderingar: Jag var lat, jag var disträ, jag lyssnade inte på lärarna och jag var lite ordblind.
Jag är så än. Men jag är yrkesförfattare sedan snart trettio år tillbaka. När jag nu för tiden stavar ordet bra som pra, eller hund som hnud, så kommer en röd våglinje skuttande från datorns innandöme, så jag genast kan rätta mina fel. Framför mej där jag nu sitter står ännu de sex stora sagoböckerna kvar i min bokhylla. De är numera lästa många gånger från pärm till pärm. De är slitna och trasiga och älskade av mej och av mina barn och av alla mina barnbarn. Men inte av mitt barnbarnsbarn. Hennes fontanell har ännu inte växt ihop. Det är på henne som nu böckerna så tålmodigt väntar.
Marie-Louise Wallin, författare
(Språka loss)