Generellt är de vanligaste teckensnitten mest lättlästa när det gäller brödtext. Det gäller läsare i allmänhet och ingenting talar för att det skulle vara annorlunda för personer med lässvårigheter. Men det visar sig också att för personer som har en bestämd uppfattning om att ett visst teckensnitt är lätt, så blir det också lättare att läsa med det. Och tvärt om. Anser man att ett teckensnitt är svårläst så bir det svårare att läsa.
Hur som helst vet vi att andra saker oftast är betydligt viktigare för denna målgrupp. Radavståndet ställer ofta till rejäla problem, då personer med dyslexi ofta har svårt att gå från höger marginal och hitta in på rätt rad till vänster. Det behövs alltså lite större radavstånd än vanligt, utan att för den skull splittra upp textens helhetsintryck.
Radlängden är en annan sak som ställer till svårigheter. Långa rader gör det svårare att hitta tillbaks till rätt ingång på raden.
Slutligen vet vi att många med dyslexi får lättare att läsa om kontrasterna inte är för skarpa. Svart mot vitt blir tröttande och har förklarats med att minnesbilden av ett ord inte försvinner tillräckligt snabbt när man flyttar till nästa. Det blir en dubbelbild som är distraherande. En svag toning på bakgrunden är för dessa personer till stor hjälp eftersom ”bilden” inte blir lika dominant. En del brukar lägga en färgad plasthinna över papper de ska läsa. På webbportalen dyslexi.org har man därför en liten toning på bakgrunden och möjlighet att själv anpassa till andra färger.
Men teckensnittet är ofta förekommande i diskussionen och därmed också förslag till vad som är bäst. I Holland har man taqgit fram ett förslag som presenteras här.
På webbplatsen studiostudio.nl kan man läsa mer om typsnittet dyslexie. De arbetar för att göra internationella versioner.