Rätten till ett språk är en fråga om demokrati.
Det är med språkets hjälp vi omsätter det vi observerar till tankar. Därigenom skiljer sig språket från övrig kunskap och kompetens. Det är inte ett ämne vid sidan av andra i skolan, utan grunden för vår uppfattning av omvärlden och oss själva.
Att sätta ord på sina erfarenheter är en mänsklig aktivitet, som har både biologiska och kulturella aspekter. Vi fick för 200 000 år sedan en platt bröstkorg, vilket de flesta apor inte har. Det gav oss förutsättningen att kunna prata och gå samtidigt. Adamsäpplets placering blev också en annan, vilket gjorde att vi kunde få fram orden. Slutligen växte pannloberna kraftigt. Den del av hjärnan som är central för att vi ska kunna organisera upp tillvaron, vilket krävs för att kunna formulera en sats.
Vi får intryck av omgivningen, som vi omsätter till tankar, med hjälp av ord och satser, som vi testar riktigheten i genom att delge andra våra slutsatser. Denna process är individuell. Oavsett om vi har någon funktionsnedsättning, eller ej, så måste vi själva göra denna loop. Det är därigenom vi formar oss själva och får ett ”jag”.
Språket är alltså centralt, inte bara för kommunikationen, utan också för vår självbild.
Men det räcker inte med rätt förutsättningar. Vi skaffar oss också språkvana. Erfarenhet gör att vi kan bli flexibla i vår användning av språket. Även personer med dyslexi, ADHD, utvecklingsstörning eller andra språkliga och kognitiva funktionsnedsättningar utvecklar dessa förmågor. Men det kan ske i en annan takt och på lite annorlunda sätt.
Ska man åstadkomma begriplig information och tillgängliga medier bör man känna till mottagarens förutsättningar. Om individen har svårt med abstrakt tänkande, kan man behöva ge konkreta exempel. Har han eller hon dyslexi, kan den intellektuella förmågan många gånger vara hög, men förmågan att läsa rätt nersatt. Har individen koncentrationssvårigheter /uppmärksamhetsproblem ADHD så kan förenklingar i intellektuellt hänseende få motsatt verkan.
Det är alltid fel att språkligt krångla till ett enkelt innehåll. Men om det som ska förmedlas är svårt, så är det inte möjligt att trolla bort svårighetsgraden, genom att hålla sig till ”enkla” ord och uttryck. Innehållet kanske istället ska berättas på olika sätt, så att individen får en bredare förståelse. Det kan berättas med andra medel än med skrift. Man kan som IKEA rita handledningar.
Logopederna Ulla Föhrer och Eva Magnusson har djupintervjuat 40 personer med dyslexi och liknande svårigheter.