När jag var ung var jag ordblind. Mina föräldrar och lärare styrde och ställde så jag fick den undervisning de tyckte var bäst för mig. För drygt 20 år sedan skrev jag boken På spaning efter ordblindheten, som två förlag först avvisade med motiveringen att ämnet var för smalt.
Jag intervjuade forskare som förklarade att dyslektiker hade svårt med skriven text, trots att de var överintelligenta. Jag såg mig själv i spegeln och tänkte: ”Njaa, vi är väl som folk är mest.” I början av 90-talet lämnade forskarna detta så kallade ”diskrepanskriterium”. Dyslexi kom därefter att definieras utifrån förmågan att snabbt och automatiskt kunna omsätta bokstaven till ljud – vilket kallas den fonologiska processen. ”Ja, joo…”, tänkte jag, ty för mig fanns det saker som inte riktigt har med fonologin att göra. Jag har också vänner, med större svårigheter än jag har, som trots det inte kan klassas som dyslektiker.
Vid sidan av forskardebatten har jag vid olika tillfällen hört personer, som har svårigheter med orden och bokstäverna, berätta om sig själva. Utifrån det självupplevda drar de ofta slutsatsen: ”så här fungerar dyslektiker”, men det är just deras erfarenheter och generella slutsatser utifrån ett enskilt fall leder ofta fel.
För fem år sedan initierade därför Dyslexifonden och Läsrörelsen projektet Utbildning och arbete trots dyslexi, som gjorde det möjligt för logopederna Ulla Föhrer och Eva Magnusson att djupintervjua och analysera svaren, från 40 vuxna personer med dyslexi. De ställde sig frågan hur dessa personer hanterat sina svårigheter, vilka strategier de använt och hur dyslexin påverkat deras liv. Nu finns resultatet i boken Dyslexi – förbannelse eller möjlighet? (BTJ förlag) där det stora materialet analyseras så att det allmängiltiga blir gripbart. 20 intervjuer finns i en separat bok och övriga publiceras inom kort på www.dyslexi.org
Föhrer/Magnusson tar uppskoltiden, ungdomstiden, att gå i skolan som vuxen, högskolan, vuxenlivet, att läsa och skriva för nöjes skull och de ställer frågan: Vad är viktigast? Befriande i denna framställning är mångfalden. Personerna försvinner inte bakom teorier och ideologier. Det rör sig om människor av kött och blod, som gjort sina val utan att ha facit i hand.
Likheter finns, men ingen är en kopia av den andra. Det är unika individer både vad gäller dyslexins yttringar och hur man valt att lösa sitt livspussel. Ändå finns det något gemensamt som kan jämföras med vad kvinnor har gemensamt, i förhållande till män, och tvärt om. Grundläggande erfarenheter som har sin grund i fysiska, psykiska och kulturella förutsättningar.
Alla 40 intervjuade läser fortfarande långsammareän sin omgivning och de orkar inte läsa så länge åt gången, trots att det här både finns professorer, författare och redaktörer. De flesta poängterar att möjligheten att använda hjälpmedel, som talsynteser, ljudböcker och rättstavningsprogram.
Många förutfattade meningar punkteras här, bland annat att de som har dyslexi skulle gynnas av förenklade böcker. Några har börjat med lättlästa böcker. För andra har dörren till litteraturen varit ”Sagan om ringen”, ”På västfronten intet nytt” eller ”Anne Franks dagbok” och många läser avancerad litteratur på de områden de själva väljer, men nästan alla har svårt att hinna med all den information omgivningen kräver att de ska ta del av.
Dyslexi – förbannelse eller möjlighet?är en unik bok, som borde bli självklar i lärarutbildningen. Den vrider också, i likhet med boken Mina bästa sidor är Dyslektiska (Utbildningsradions förlag) blicken från problemen, till individens möjligheter. I den senare boken berättar 8 kända och halvkända personer med dyslexi om det positiva med dyslexin. Kanske vi som har denna funktionsnedsättning också har nytta av vårt annorlunda sätt att fungera. Och nog hade jag som grabb mått bra av att själv involveras i de beslut mina föräldrar och skolan styrde och ställde med.
Det finns idag ännu en grupp som får problem i arbetslivet. De kallas ibland ”före detta läsare”. Personer som i skolan inte hade några svårigheter med att läsa och skriva, men som efter skolan struntat i att göra det och därför blivit ringrostiga. Det är därför tankeväckande att läsa vad en av de intervjuade i Dyslexi – förbannelse eller möjlighet? säger: ”Jag hade varit mycket längre fram om jag inte hade haft dyslexi. Men å andra sidan vet man ju inte det. Jag kanske hade skitit i allt. Jag hade kanske inte haft det fokuset på att trotsa, att vilja trots problemen liksom.”
Torbjörn Lundgren, författare.