Efter föreläsningen kommer det snabbt att bära av till stationen, för återfärd till huvudstan. Därför läser jag lokaltidningen vid frukosten. Tidningens kolumnist frågar sig: ”Varför tar man sig tid för att läsa texter som den här?” Jag brukar inte läsa sådana texter, men stannar upp.
”Vad får er att sätta av tre minuter av er tid, som antagligen är lika dyrbar som den tid jag förfogar över….” fortsätter han.
Jag kastar ett öga på klockan och börjar läsa. Efter 18 minuter är jag färdig. Ja – egentligen efter 21 minuter, eftersom jag är tvungen att fylla på kaffekoppen mitt i läsningen.
Jag hinner inte läsa något annat i tidningen förrän det är dags att ge sig iväg till de väntande åhörarna.
På vägen, samtidigt som jag samtalar med min ledsagare, funderar jag över hur olika vi upplever vår värld. Kolumnisten läser sex gånger snabbare än vad jag gör, trots att även jag är en van läsare. De flesta av mina vänner inom Förbundet FMLS har betydligt mycket svårare än mig för att läsa. Men det jag fascineras av med dessa tre minuter, är inte att vi läser så olika snabbt. Det är att kolumnisten så självklart förutsätter att alla läsare läser som han.
Som författare vet jag att man på något sätt måste ha en tänkt läsare för ögonen. En mottagare att kommunicera med. Vem är det jag skriver för? Samtidigt har vi våra egna referensramar. Vi vänder då ofta blicken inåt. Vi öser ur de egna erfarenheterna och tar mycket för givet. Men, ett till sex, gör att vi får tidningsläsare och tidningsgluttare.
Själv tillhör jag den senare kategorin och min tid är, som kolumnisten så riktigt konstaterar, lika dyrbar som hans. Jag försöker därför hänga med genom att se på TV-nyheter och läsa rubriker och ingresser i tidningen. Mindre ofta hinner jag med hela artiklar och när jag läser, läser jag hällre en ordentlig bok, så att jag fått något gjort. Denna skillnad, mellan kolumnisten och mig, är inte en privatsak.
Det handlar om respekt för orden och för medmänniskan. Om att bli hörd.
På ett kafé blir jag sittande granne med ett sällskap på sex personer i olika åldrar. Någon form av släktrelation anar jag att det finns runt bordet. Ändå är det bara en av personerna som pratar. En oavbruten monolog rullar ut över kaffebrödet. Ett ordflöde som får övriga personer att förbli tysta.
Orden har alltså betydelse och för skribenten som vill bli läst, gäller det att väga ordmängden, mot innehållets betydelse. Man måste känna sina läsare och då räcker det inte att utgå från sig själv.
Torbjörn Lundgren, författare
(Språka loss)