Lena Talman har undersökt hur de använder ICF i sitt arbete :
Arbetet med att öka medlemmarnas samhälleliga status, har i första hand riktat sig mot myndigheter som under de senaste årtiondena ansvarat för att säkerställa goda levnadsvillkor för landets medborgare. Förutom det nationella arbete som bedrivits, har brukarorganisationerna även arbetat på ett internationellt plan. Arbetet har då bedrivits tillsammans med andra länders brukarorganisationer. Även här har syftet varit att stärka rättigheterna för människor med funktionsnedsättning. Som verktyg i detta arbete har man haft en rad olika nationella och internationella dokument och konventioner. Även klassifikationer, som getts ut av Världshälsoorganisationen [WHO] har använts. I första hand International Classification of Impairments, Disabilities, and Handicaps [ICIDH] från 1980.
År 2001 kom ICF, som i Socialstyrelsens svenska översättning heter Klassifikation av funktionstillstånd, funktionshinder och hälsa. Till skillnad mot tidigare klassifikationers medicinska utgångspunkter, har ICF en kombination av medicinska och sociala modeller. ICF använder sig därutöver av en aktivitets- och delaktighetsdimension för att beskriva vad som utgör ett funktionshinder. Det innebär att aktiviteten och delaktigheten bedöms i relation till kroppsliga förutsättningar och utifrån det sociala sammanhanget. ICF:s övergripande syftet är enligt WHO att skapa ett gemensamt språk för att kunna beskriva hälsa och hälsorelaterade tillstånd, i syfte att förbättra kommunikationen mellan olika användare.
ICF har därmed en allmängiltig tillämpning. Den spridda tolkningen att klassifikationen endast skulle användas för att klassificera människor med funktionshinder är enligt WHO en bred missuppfattning. Lena Talman undersöker i denna uppsats om, och i så fall hur, brukarorganisationer använder sig av ICF. Brukarorganisationer bedriver oftast sitt påverkansarbete på tre olika plan, lokalt, länsvis och rikstäckande och då det kan ta avsevärd tid innan nya internationella direktiv sprids neråt i föreningshierarkin, valde hon ett svenskt län för undersökningen.
Tanken med att ICF skall användas som ett gemensamt språk ansågs hon intressant, eftersom avsaknaden av ett gemensamt språk ställt till problem i kommunikationen mellan brukare och olika myndigheter. Brukarorganisationerna talade om aktivitet och delaktighet utifrån ett perspektiv medan myndigheten hade ett annat perspektiv och båda parter hade svårigheter att ta till sig den andres perspektiv. I och med att klassifikationen har ett gemensamt språk och dessutom har både ett individuellt och ett samhällsperspektiv gällande aktivitet och delaktighet vore det intressant att undersöka om brukarorganisationerna anser att ICF kan ses som ett användbart verktyg för det social-politiska arbetet. säger Lena Talman i uppsatsens förord.