Dyslexiförbundets portal om tillgänglighet och projekt
Diskussionen och samtalet hade föregåtts av att Tomas Karlsson föreläst om hur det är att leva med lindrig utvecklingsstörning och sen hade Cecilia Olosson berättat om vad utvecklingsstörning är. De två föreläsningarna kan man se genom att klicka på länkarna här intill.
Begripsam är ett samarbete mellan Dyslexiförbundet, Autism- och Aspergerförbundet och Förbundet för barn, unga och vuxna med utvecklingsstörning. Jag har själv Asperger och ADHD, och är sedan i höstas stolt deltagare inom Begripsam. I framtiden vill jag arbeta med utveckling av kognitiva hjälpmedel och med kognitiv tillgänglighet i samhället och på nätet, så det kändes helt rätt att göra min praktik inom Begripsam.
Största delen av praktiken har jag varit på Dyslexiförbundets kansli i Sundbyberg, där jag har haft Begripsams projektledare Kerstin Ivarson Ahlstrand som handledare. Det har varit en väldigt intressant och rolig period, där jag har fått lära mig mer ingående om projektets upplägg och syfte, vad det innebär att leda ett projekt och hur arbetet på ett förbundskansli kan se ut. Jag har fått prova på att vara rådgivare och informatör när Skrivknuten fick besök från en grupp skolelever, jag har fått skriva och redigera notiser till tidningen Läs & Skriv och till webben och jag har fått utlopp för min pysselådra när jag och Kerstin gjorde ett stort kollage över Begripsams arbete till väggen i projektrummet.
De sista dagarna av min praktik kommer jag att vara hos Autism- och Aspergerförbundet, och även om jag är helt övertygad om att det kommer att bli lika intressant och roligt där så känns det vemodigt att lämna alla härliga människor på Dyslexiförbundets kansli!
Frida Lundin
Själv har jag Asperger, vilket är en form av autismspektrumtillstånd. Jag anmälde mig till projektet då jag såg det som ett bra forum för att få vara med och påverka att till exempel webbsidor blir mer begripliga och tillgängliga för mig.
Jag behöver en tydlig, logisk och väl avgränsad struktur för att klara av att köpa en vara eller tjänst via Internet. När jag klarar av det själv så ökar mitt självförtroende och beroendet av andras stöd minskar. Hela inlägget hittar du i länken här intill.
På Seminariet ”Kan man mäta begriplighet?” hösten 2013 presenterade Johan Borg en rapport om den forskning som finns kring Kognition och elektronisk kommunikation. Begripsam hade tagit initiativ till och beställt rapporten som skulle resultera i en vetenskaplig artikel och en populär skrift. Detta arbete finansierades av Post och Telestyrelsen PTS och du finner båda texterna här intill.
Under seminariet påtalades behovet av att även sammanställa den kunskap som finns kring så kallade ”grå forskning” – alltså kunskap som är praktiskt och erfarenhetsmässigt belagd, men inte fullt ut fyller kraven på forskning.
Någon månad senare hade vi fått finansiering även för en sådan studie gjord av Ann Lantz (KTH), Stefan Johansson (KTH, FunkaNu och Begripsam), Anita Hildén (Begripsam), Johan Borg (KTH, Abilia) och Jan Gulliksen (KTH).
Dessa två rapporter visade också behovet av en övergripande skrift som visar helheten av den kunskap som finns. Det resulterade i en tredje skrift ”Sammanfattning av vetenskaplig och grå litteratur”.
En tredje rapport. Vi nöjde oss inte med de två rapporterna. Vi ansåg också att resultaten borde diskuteras och problematiseras. Stefan Johansson och Anita Hildén resonerar i en tredje rapport om det.
Begreppet autismspektrumtillstånd är ett samlingsnamn för flera olika tillstånd med gemensamma begränsningar inom områdena social interaktion/samspel och social kommunikation och föreställningsförmåga.
I föreläsningen nämns en del begrepp som kan vara ovana. De förklaras i filmen, men kan förtydligas ytterligare. Här följer några längre förklaringar:
Förmåga till Mentaliering = förstå hur andra tänker och känner, också förstå att ens egna tankar och känslor skiljer sig från andras. De med autism har nedsatt sådan förmåga.
Svag sentral koherens = fokus på detaljer, svårt att se helheter. Konsekvens blir svårigheter att generalisera, och ta med sig erfarenheter från ett sammanhang till ett annat.
Bristande exekutiva funktioner = svårt att samordna information som ligger bakom ett målinriktad beteeende. Konsekvenser: svårt att inleda, genomföra och slutföra en uppgift. Också svårt att planera och organisera sin tillvaro; svårt hålla tillbaka impulser och att växla fokus utan att tappa tråden. Påverkar det mesta i vardagen, mycket energi på det vi andra gör automatiskt. BRA: visuellt stöd och hjälpmedel.
Handikappförbunden har fattat beslut om ett idéprogram och prioriteringar för de närmaste två åren, som innebär att man ska främja utvecklingen av ett universellt utformat samhälle.
Skriften ”Vägen mot ett universellt utformat samhälle” utgör ett underlag till Handikappförbundens strategi för detta arbete. De politiska krav man ställer har tagits fram i samarbete med medlemsförbunden.
Det är hög tid att starta en dialog om ett universellt samhälle, säger Handikappförbundens ordförande Ingrid Burman.
Tillsammans med riksdag, regering, kommuner och landsting behövs en gemensam plan för att utforma ett samhälle som utgår från att människor är olika så att alla kan vara delaktiga, oavsett funktionsförmåga.
Centralt i denna diskussion är artikel två i FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning:
”universellt utformade” betyder sådan utformning av produkter, miljöer, program och tjänster att de ska kunnaanvändas av alla i största möjliga utsträckning utan behov av anpassning eller specialutformning. ”Universellt utformade”ska inte utesluta hjälpmedel för enskilda grupper av personer med funktionsnedsättning där så behövs.
Här kan du ladda ner skriften och en folder om detta.
Vid Begripsams utbildningstillfällen på Runö folkhögskola lär sig deltagarna mer om olika funktionsnedsättningar. Men också om hur man kan utvärdera produkter och tjänster.
Filmen här ovanför är en kort version av det samtal Stefan Johansson ledde kring detta på utbildnignen i februari 2014.
I filmen som finns i länken till höger finns en längre film som går djupare in på olika verktyg man kan använda för att få reda på uppgifter om tillgängligheten.
I den andra länken finns utvärderingen/inventeringen av olika verktyg för detta.
En del av projektet Begripsam består i att utveckla metoder för ökat brukarinflytande. Personer med kognitiva funktionsnedsättningar har svårt att medverka på produkter och tjänster ska utvärderas eller utvecklas.
Denna metodinventering vi gör i projektet Begripsam syftar till att beskriva vilka metoder och verktyg det finns för så kallad datainsamling. Datainsamling betyder i det här fallet de sätt som används för att samla in uppgifter om vad personer med kognitiva funktionsnedsättningar tycker är svårt och vad som därför skapar bristande tillgänglighet för dessa personer. Projektet Begripsam arbetar med tillgänglig samhällsinformation men det kan tänkas att insamlingsmetoderna kan användas för en helt andra områden.
Stefan Johansson leder utbildningen och vi andra samtalar om uppgiften att göra världen mer tillgänglig.
Författaren till examensarbetet är Lena Furberg som har undersökt vad som inkluderas i uttrycket ”svåra ord”.
Är det ord som är svåra att förklara, ord som är problematiska att placera i rätt sammanhang, eller kanske ord som man som läsare möter för första gången? Och hur är det med facktermer, är de alltid svåra? ”Jag försöker i denna uppsats bringa klarhet i vad uttrycket ’svåra ord’ egentligen innebär, eftersom det inom språkvetenskapen är ett välanvänt uttryck i exempelvis klarspråksarbete, handböcker och rekommendationer”, skriver Lena i inledningen.
Lena Furberg har analyserat Bolagsverkets webbtexter för att se vad användarna upplever som svårt, och hon ger förslag till hur man kan öka användaranpassningen.
Hela uppsatsen finns i filen till höger. Här nedanför följer hennes:
Problematisering
I användarundersökningen testade jag ordförståelse i webbtext utskrivet på papper. Jag är väl medveten om att det påverkar läsningen att ta texten ur sin originalkontext och dessutom från sitt ursprungliga medium, men i och med att jag ville testa den lexikala nivån (textens facktermer) anser jag att den ursprungliga kontexten är av mindre betydelse. Det är skillnad på att testa strukturen på en webbplats, som måste genomföras på webben, och på att testa språket på en webbplats. Jag ville analysera språket i sig, utan att behöva ta hänsyn till strukturen.
Det är krångligt att navigera på Bolagsverkets webbplats, vilket framkommit i förstudien som Bolagsverket låtit ett externt företag göra (se avsnitt 3.2.4). Strukturen på webbplatsen är till nackdel för det språkliga intrycket, det har jag själv upplevt, så jag bestämde att mina informanter skulle genomföra användartestet utan att behöva klicka sig runt på webben. Personligen anser jag att det är lättare överblicka texter och kunna fokusera på språket när man läser en text på papper. Därmed tycker jag att denna metod gynnade mitt undersökningssyfte.
Problematisering av frågorna och omfånget
Jag försökte ta hänsyn till informanternas förkunskaper när jag formulerade användarundersökningens instruktioner samt frågorna i del 2, och ville därför använda ett lättillgängligt språk som var anpassat till min målgrupp (blivande företagare). Detta gjorde att jag ställde frågorna på ett relativt allmänspråkligt sätt, vilket kan ha medfört attinformanterna har tolkat det som att jag var ute efter den allmänspråkliga betydelsen av orden. Kanske hade jag fått andra, mer fackspråkliga definitioner av informanterna om jag formulerat frågorna mer fackspråkligt.
Jag anser även att omfånget i användarundersökningens texthäfte är lite för stort (fem A4sidor). Detta märktes framförallt på att antalet understrukna ord minskade ju längre fram jag bläddrade i texthäftets fem sidor. Hade jag gjort om användarundersökningen idag hade jag enbart valt webbtext från en bolagsform (istället för två olika) för att minska omfånget.
Problematisering av testsituationen
Det faktum att jag presenterade mig som student vid Stockholms universitet, och bad informanterna att fokusera på språket kan också ha påverkat resultatet. Observationen i sig, då jag deltog när informanterna fyllde i båda delarna av testet, kan ha medfört att de kände sig övervakade. Detta kan i sin tur ha bidragit till stress vilket kan ha gjort att informanterna inte kunnat koncentrera sig så bra vid genomläsningen eller lagt tillräckligt mycket eftertanke på sina svar. Jag förmodar dock att det inte varit en särskilt pressad situation, med tanke på hur långa och utförliga de flesta svar var.
Den konstlade testsituationen har däremot garanterat påverkat svaren. Informanterna läste igenom texthäftet och svarade på frågorna med vetskap om att jag sedan skulle gå igenom och analysera allt de strukit under och skrivit – precis som när man som elev vet att läraren ska gå igenom provet man skriver. Detta märkte jag i en del svar när jag gick igenom min användarundersökning, kanske främst i de fall där informanterna inte strukit under ordet i texthäftet och skrev långa och utförliga men fackspråkligt felaktiga definitioner på varje fråga. Det är dessvärre svårt (förmodligen omöjligt) att som forskare undvika fallgropar som dessa. Det kanske till och med kan klassas som personlighetsdrag hos informanterna – ibland tar helt enkelt människans tävlingsinstinkt över det allmänna intresset att bidra till vetenskapen.
Problematisering av resultat
Det finns en mängd faktorer som kan ha påverkat informanterna och därmed resultatet. Till exempel kan skillnaden mellan informanternas kunskaper om vad en revisor är och vad en prokurist är förklaras med att det framgår tydligt i användarundersökningens texthäfte vad en prokurist är och gör, men inte var revisor är och gör.
De två auktoriserade revisorerna uttryckte dessutom att de misstänker att många av informanterna blandar ihop arbetsuppgifterna mellan revisorer, redovisningsassistenter (eller -konsulter) samt ekonomiansvariga och därför har skrivit en felaktig definition av facktermen.
En möjlig förklaring till att nio av tio informanter skriver en fackspråkligt korrekt definition av näringsförbud trots att det inte framgår av kontexten, är att det syns på ordetssammansättning vad det innebär (närings + förbud tolkas intuitivt som ”förbud till näringsverksamhet” i sammanhanget). Betydelsen är så att säga genomskinlig och går att gissa sig fram till även om man är osäker.
Faktum att det endast var en informant som markerade konkurs som ett svårt ord, men att sedan en enda informant (inte samma) lyckades skriva en korrekt fackspråklig definition, kan tolkas som att konkurs verkar ha en starkt allmänspråklig betydelse av att ”pengarna är slut” vilket blir helt felaktigt i sammanhanget. En aspekt är att informanterna helt enkelt inte upptäckte ordet vid första genomläsningen för att de kände igen ordets uttryckssida (jag diskuterar detta mer i avsnitt 6.2.2 nedan).
Rätt eller fel – vad innebär det egentligen att förstå ett uttryck?
Frick skriver i Mera begriplig svenska (1965) att han stötte på svårigheter vid bedömningen av vad det innebär att ”förstå” ett uttryck, och därmed vad som i undersökningen skulle bedömas som ”rätta” svar (1965B:71). ”Ska ’förstå’ betyda att man förstår ett ord helt, alla dess nyanser? Eller ’förstår’ man om man fattar det till 75, 50, 30 %” skriver han, och menar att dessa frågor i sig skulle behöva en ingående analys grundad på speciella undersökningar (1965B:71).
Det finns således ingen svartvit skillnad mellan vad som rätt och fel i undersökningen, utan det är en tolkningsfråga som man som forskare måste ta ställning till i varje enskilt fall: Ett enda ord kan skilja en korrekt definition från en felaktig. Frick och Malmström skriver i Språkklyftan (1976) att förståelsen av enskilda ord bara är en liten del av språkförståelsen. De poängterar att det finns annat i språket som kan hämma eller gynna förståelsen – till exempel krånglig ellerogenomskinlig meningsbyggnad samt ”kanslispråkligt tunga eller talspråkligt lätta grammatiska konstruktioner” (1984:7). De menar att textens svårighetsgrad i hög grad beror på författarens förmåga att forma sin framställning åskådligt och pedagogiskt, med lagom tätt informationsflöde (1984:7). Palm skriver, i stil med Frick, att det är enkelt (”men inte alltid klokt”) att använda uttryck som ser enkla ut på ytan när det handlar om komplicerade resonemang, då enkla uttryck kan dölja att det finns något komplicerat att begripa (2008:79). Dessa maskerade uttryck kan nämligen leda till att läsarna känner sig kunniga inom området, när de i själva verket har missförstått alltihop. Min användarundersökning påvisar att Bolagsverkets webbskribenter förutsätter att läsarna känner till ordens fackspråkliga betydelse i de fall orden saknar förklaring i texten. Jag anser att det är nödvändigt att Bolagsverkets webbskribenter inser och tar till sig detta för att kunna tillämpa språkvård på olika nivåer.
Vad är svårt och vad är lätt?
Så vad omfattar då uttrycket ”svåra ord”? Högskoleprovets ordkunskapsdel figurerar i folkmun som en måttstock för vad som är ett typiskt svårt ord. Den allmänna uppfattningen verkar vara att om ett ord kvalificerar sig där är det svårt. I verkligheten är det dock inte så enkelt. Det som är svårt för en läsare är inte svårt för en annan, och vice versa. Allt är beroende av läsarnas egenskaper och förkunskaper (bland annat erfarenheter, läsvanor och attityder). Till och med hur pass ”ovanligt” ett ord är, är en individuell bedömning som varierar beroende på vilka sorts texter läsarna är vana vid.
Precis som för Josephson (1982), så visade min användarundersökning att ord kan vara svåra på ett flertal olika sätt, bland annat gällande stavning, frekvens och betydelse. De svåraste orden innehåller en kombination av olika faktorer. Undersökningen bakom Fricks uppföljare Mera begriplig svenska (1965) visar dock tydligt på att ett ords frekvens, alltså om ett ord som förekommer oftare än ett annat, inte nödvändigtvis behöver innebära att det vanligare ordet är lättare att förstå – det kan nämligen misstolkas gång på gång (1965B:9). Mårtensson (200526) skriver i stil med detta att det som skribent är viktigt att veta vilka ordsom behöver förklaras direkt i texten för att minska risken för missförstånd. ”Det mest bekymmersamma i ordförståelsetester är nämligen inte de ord som framstår som obegripliga. Dem kan folk slå upp” skriver hon och menar att det som är mest oroväckande är när att informanter i användarundersökningar (som denna) så ofta anger att de är säkra på att de vet vad ordet betyder, men sedan ger en annan och ibland helt motsatt förklaring.
De flesta av informanterna i min undersökning strök under färre ord än de sedan lyckades definiera, vilket jag tolkar som att de överskattar sin ordförståelseförmåga. Jag tror att det kan bero på att informanternas aktiva ordförråd (ord som de använder ofta, förstår och kan förklara) skiljer sig från deras passiva ordförråd (ord som de använder sällan, missuppfattat eller som ligger ”långt bak i huvudet”). Vid genomläsningen ser informanterna facktermerna, noterar dem, men de reflekterar inte mer över de ord vars uttryckssida de känner igen – de tror helt enkelt att de kan dessa ord. Sedan när jag ber dem att definiera eller förklara ordet så upptäcker de att facktermens betydelse var svår att sammanfatta. Däremot var informanterna noga med att stryka under ord som de sedan anger att de aldrig stött på tidigare. Dessa facktermer verkar de ha reagerat på vid första ankomsten i texthäftet, och därmed har dessa varit lättare att markera.
Skillnaden mellan fackspråklig och allmänspråklig kompetens
Så är det då någon skillnad mellan ”facktermer” och ”svåra ord”? Och är alla facktermer svåra ord eller är det tvärtom? Jag har med min undersökning konstaterat att många facktermer är svåra ord, men att alla svåra ord inte är facktermer. På så sätt är det relativt enkelt att rekommendera Bolagsverkets webbskribenter att helt sluta använda svåra ord i den allmänspråkliga bemärkelsen, då det till skillnad från att avgöra vad som är svårt kan vara relativt lätt att veta vad som är enkla och begripliga (så att säga ”vanliga”) ord, medan att man som språkvårdare inte kan rekommendera skribenter att undvika facktermer. Dessa behövs i facktexterna för att kunna specificera innehållet. Däremot är det nödvändigt att understryka hur grundläggande det är för läsförståelsen att ha en lättillgänglig och lättåtkomlig definition av facktermerna att dessa inte vållar något som helst problem för läsarna. Därmed är verktyget tooltip min främsta rekommendation (läs mer om detta i avsnitt 7.1.3). Dessutom är det viktigt att samma definition alltid används för en och samma fackterm, samt att denna fackterm i sin tur alltid används för en och samma begrepp.
Bolagsverkets texter är inte skönlitterära texter där läsarna kräver omväxling med hjälp av synonymer och så vidare, snarare tvärtom. Texterna är förankrade i en viss verksamhet, en fackspråklig sådan, och när dessa flyttas till en annan, mer allmänspråklig verksamhet så får de en annan innebörd. Samma sak händer med texternas ord och uttryck. Uppsatsens användarundersökning påvisar att det är därför läsarna bör ha tillgång till en förklaring, så att de kan förstå ordet i dess fackspråkliga mening. Det är här Bolagsverket förutsätter den fackspråkliga kunskapen hos läsarna, trots att de flesta läsare bara har en allmänspråklig kompetens. Hur stor roll spelar då egentligen ordvalet för begripligheten, i jämförelse med andra egenskaper i språket? Frick och Malmström (1976) menar att det är svårt att säga, men att många av de ord de valt ut för sin undersökning har ett innehåll som är såpass centralt i de sammanhang där de förekommer, så att om läsarna feltolkar ordet i det aktuella sammanhanget så klarar de sig dåligt i den aktuella situationen. Vidare skriver de att det däremot finns andra svåra ord som är helt ofarliga att missförstå – till exempel att det inte är lika viktigt ur praktisk synpunkt att alla läsare vet att ”absurt” betyder ”orimligt”, som att de vet vad ”amortering” betyder (1984:8)
Tänkbara insatser på BolagsverketKunskap och medvetenhet ger goda förutsättningar
Den här uppsatsen har visat att den lexikala nivån är grundläggande för förståelsen. Med min undersökning och tidigare forskning som grund kan jag konstatera att flera facktermer som används på Bolagsverkets webbplats missförstås av en stor grupp människor. Bolagsverket verkar vara medvetna om detta, vilket både förstudien och deras enkät om facktermerna visar (se avsnitt 3.2.4), men de kan rikta in sig mer på läsarna för att lyckas ännu bättre. Likt Frick och Malmström (1984) vill jag påpeka att tanken är att mina resultat ska tjänstgöra som en pedagogisk väckarklocka för Bolagsverket, där Bolagsverkets webbskribenter bör bli mer varsamma i och uppmärksamma på sitt ordval – särskilt då jag har språkvetenskapliga belägg på hur pass få av deras termer som faktiskt förstås i sin rätta, fackspråkliga mening och varför så ärfallet. Frick och Malmström poängterar att det inte är fråga om att svartlista facktermerna i sin användarundersökning, eller på något annat sätt rekommendera skribenter i allmänhet att minska sitt ordförråd till det minsta möjliga och lättast begripliga (1984:8). Och precis som de, anser jag att det svenska språket behöver sina många uttrycksmöjligheter och nyanser oavsett om dessa är lättare eller svårare att uppfatta.
Forskningen handlar snarare om att göra fler skribenter medvetna om de risker som det innebär att välja det svårare uttrycket, och att framhäva att man som skribent av denna anledning bör vara uppmärksam på skillnaderna i begriplighet och därför ha olika ordvalsmöjligheter till hands (1984:8). Genom att bli mer medveten om vårt ordförråds för- och nackdelar har man ju som skribent möjlighet att utnyttja språkets betydelsenyanser. Sammanfattningsvis vill jag säga att det finns en stor samlad kunskap på Bolagsverket, och med så höga krav som de har på sig själva har de goda förutsättningar att följa språklagen.
Förslag på praktiska lösningar
Så vilka ska då Bolagsverkets webbskribenter utgå ifrån när de skriver definitioner av sina facktermer? Som jag ser det, så är det största problemet att det i varje enskilt fall är upp till skribenten att avgöra vad läsarna kan och vet sedan tidigare. För hur ska skribenterna, som är fackmän, kunna generalisera när de själva inte saknar nödvändig fackkunskap? Och på vilken svårighetsnivå ska de lägga ribban för sina webbtexter?
Val av lösning är givetvis ett strategiskt beslut, och de flesta mål går att nå på fler än ett sätt. Maria Sundin (2001) skriver i sin internetartikel ”Mäta begriplighet – går det?”27 att språkkonsulter inte ensamma kan driva kampen om ”de goda texterna”, utan att varje skrivande människa i arbetslivet själv måste ta ansvar för sina texter och göra dem begripliga. Men hur ska man då som skribent få reda på vad läsarna tycker är för svårt eller för lätt? Jag kan rekommendera en enda, till synes ganska enkel, lösning på detta problem: fråga läsarna. Bachtin menar att människor inte lär sig språket som system, utan via kommunikation i verkliga situationer. Genom dialog. Bolagsverket kan låta sina läsare fylla i enkäter om vad de tycker och tänker om webbplatsen och ordlistans definitioner. Vidare språklig analys av befintliga texter är också tänkbart. Bolagsverket behöver vända sig till sina autentiska läsare i större utsträckning för att få veta ifall dessa anser att något ord saknas i ordlistan, och om de definitioner som finns är tillräckliga. Detta är inte något som samverkansgruppen, som endast består av fackmän med specialkunskaper, själva kan avgöra. Därför är det extra viktigt att Bolagsverket fortsätter att göra enkätundersökningar som syftar till att förbättra ordlistan. De kan också ta hjälp av objektiva terminologer för att skriva tillfredsställande definitioner.
Förslag på tekniska lösningar
Om jag bara skulle få ge Bolagsverket ett enda råd skulle det vara att göra ordlistan mer lättillgänglig – både tekniskt och språkligt. Det finns en lämplig teknisk lösning, ett verktyg som kallas för tooltip, där facktermer och andra svåra ord är färgmarkerade i texten. När en läsare är osäker på ett ord är det bara att föra muspekaren över det för att se definitionen poppa upp i en ”pratbubbla”. Så här skriver Wikipedia28 om verktyget: Tooltip är ett vanligt grafiskt användargränssnitt. Det utgörs av en liten ruta, oftast ljusgul, med en förklarande text som visas när läsaren håller pekaren över ett objekt, till exempel en hyperlänk eller en bild.
Att det finns tekniska lösningar som gör det enkelt att märka ut och förklara svåra ord är en av fördelarna med att skriva webbtext. Tooltip sammanfattar hela Funkas tillgänglighetstriangel (se figur 1 i avsnitt 2.2.3), där tekniken är den grundläggande byggstenen för all sorts tillgänglighet på internet. Dessutom är tooltip intuitivt och pedagogiskt, eftersom det är en teknik som funnits en längre tid. Språket är i toppen av tillgänglighetstriangel, och ett språkligt verktyg är just vad tooltip är. Enlösning som denna skapar en webbplats som är lätt att använda för alla läsare – oavsett förkunskaper. Viktigt att poängtera är att tooltip inte ska ersätta ordlistan, snarare komplettera den.
Eftersökt framtida forskning om begriplighet
Det är givetvis även önskvärt med en större undersökning med ett omfång i stil med Fricks och Malmströms (1976) eller Josephsons (1982), där myndigheter kan testa ett större antal facktermer på en mängd läsare. Revisorer och andra fackmän kan i detta fall sammanfatta och bedöma resultaten som språkvårdare sedan tolkar, precis som jag har gjort i denna uppsats. Ett uppföljningsarbete där språkvårdare tillsammans med fackmän tar fram nya definitioner som testas på läsarna är önskvärt i en sådan studie. Ett ständigt problem med så omfattande projekt är att det kan vara mycket kostsamt, men då det likväl är lönsamt i längden så det torde finnas ett statligt intresse för en sådan viktig undersökning. Jag anser att det talar för sig själv att min huvudsakliga referenslitteratur är från 1960-, 1970- och 1980-talen. Vad hände sedan, undrar jag? Varför har debatten stannat av? Det är bara att konstatera att det behövs fler kvalitativa undersökningar, som utspelar sig över en längre tid för att det ska gå att se aktuella tendenser. Som Mårtensson (2005) uttrycker sig i den nätkrönika jag nämnde inledningsvis:
varför ord och texter uppfattas som svåra. Dessutom behöver vi fåveta, och inte bara ha på känn, hur begripliga mediernas språkbrukoch texter faktiskt är. Det behövs mer forskning för att vi ska kunnaförstå vad som blir förstått eller missförstått och varför.
Slutord
Svåra ord har ingen generell definition. Anna-Lena Bucher29 på Terminologicentrum (TNC) kallar det till och med för ”ett omöjligt begrepp”. Jag tycker dock att man kan sammanfatta det som att det är förhållningssättet till fackspråket som spelar roll i detta fall. Om Bolagsverket fortsätter sitt språkvårdsarbete med en större vetskap om hur fackterminologin påverkar läsarna så kan de försäkra sig om bibehållen auktoritet och ökat förtroende.
Om nu vägen till demokratin ligger beströdd med tillkrånglade uttryck, som Nils Frick uttrycker sig, så tycker jag att det är dags att ta fram sopkvasten. Tillgängliga texter underlättar läsningen och främjar demokratin – så våga ifrågasätta självklarheter! Om jag ska försöka mig på att ge en kort beskrivning av vad uttrycket innebär, så vill jag citera Frick och Malmström (1976) en sista gång. De skriver nämligen att varje svårförståeligt ord kan bidra till att göra en framställning tung, och skriver att om man som skribent vill bli läst av många, så måste man vara medveten om vad som kan tynga texten och vilka ord som kan försvåra läsningen (1984:8). Ord som försvårar läsningen.
Det tycker jag fungerar utmärkt som definition på svåra ord.Helt enkelt.