Kategori: Okategoriserade

Publicerat

Samtal om en läsmodell

Skriv som du talar uppmanade Postverket för ett antal år sedan. Det var inget bra råd, eftersom text fungerar annorlunda än talet.

Muntligt kan vi förklara och lägga till om mottagaren inte förstår. Vi kan använda mimik och gester, som förstärker vad vi menar, därför behöver talet inte vara så precisa. Vi kan ösa på med ord och bygga ut efter behov.

Skrift måste vara precis, eftersom den inte kan använda gester. I skrift måste man också hushålla med orden, eftersom ingen orkar läsa allt för utdragna texter. Det gör att grammatiken också blir en annan. Där finns en av orsakerna till att en del människaor kan ha lätt att tala och förstå tal, men ha svårigheter med skrift.

Länge betraktades också skriften som något fast och beständigt. Men idag ser man bredare på hur läsning går till. Så konstateras det i en av de senaste studierna av läsfärdighet – PIRLS: ”Inom läsforskningen beskrivs läsandet ibland som en föränderlig vandring i ett föränderligt textlandskap.”

Den vane läsaren kan röra sig på djupet i texten och sedan gå vidare till att distansera sig och jämföra med egna erfarenheter, eller kritiskt granska innehåll och kanske också texgtens form. Kanske fastnar hon/han på något obekant ord och stannar upp för att ljuda ut det. I ett annat skede skannas något bara på ytan. Det gäller då också att veta vad man kan skanna och vad man måste läsa på djupet.

Den som inte har några lässvårigheter röra sig alltså på en mängd olika sätt och skiftar formen på läsningen efter behoven för att uppnå förståelse. Allt från att läsa av och återge enskilda detaljer i en text, till att tolka och förstå bildspråk, eller mer abstrakta budskap. Läsaren behöver alltså en uppsättning strategier både när det gäller förståelse och avkodning.

Exempel på sådana förståelse- och avkodningsstrategier är:

Förståelsestrategier

  • Bygga förförståelse
  • Ställa frågor till texten
  • Finna enskilda detaljer i texten
  • Identifiera huvudbudskapet
  • Sammanfatta innehållet
  • Se temporala samband och orsakssamband
  • Dra slutsatser och generalisera
  • Knyta an till egna erfarenheter och förkunskaper
  • Göra förutsägelser om vad som ska komma härnäst
  • Associera till andra texter
  • Kritiskt granska textens form och innehåll
  • Förstå att man inte förstår

Avkodningsstrategier

  • Helordsläsa på ett automatiserat sätt
  • ljuda

Läsaren rör sig på ett sätt i en sakprosatext och på ett annat sätt i en skönlitterär text. Den amerikanske läs- och skrivforskaren Judith Langer talar om

  1. sätten att läsa i sakprosa som att behålla en referenspunkt och
  2. sätten att läsa i skönlitteratur som att utforska möjliga horisonter.

Hur läsaren lyckas möta en text beror ofta på typen av text. Men också på syftet med att läsa den.

Den schematiska bilden ovanhär visar vilka aspekter som är centrala för att lyckas i ett läsande. Detta kan vara av värde för den som vill producera och förmedla information. Processen inleds med att  förstå läsarens livssituation, vilka förhållningssätt denne har till olika ämnen. Den kulturella basen de har för dessa ämnen. Vilka förkunskaper de har inom just det område texten behandlar, samt deras språkliga och metaspråkliga kompetens.

Skriftspråket är en mycket central resurs för att skapa mening i, och förståelse om, den värld vi lever i. Den som arbetar med text som verktyg behöver därför kunskap om vad det innebär att läsa och utveckla ett läsande. Man bör också känna till att personer med dyslexi kan vara bra på en del av de strategier som nämns ovan, men ha svårt för andra. Samma sak gäller för personer med utvecklingsstörning, ADHD eller demens.

Om man som skribent, eller förmedlare av ett innehåll, vill få framgång i att skapa begripliga texter måste man känna till var styrkor och svagheter kan finnas hos respektive mågrupp.

Bild.: Judith Langer Hämtad från Fördjupad analys av PIRLS.

 

 

Publicerat

Bokanmälan: Dyslexi – förbannelse eller möjlighet

Bokanmälan

Dyslexi – förbannelse eller möjlighet, del I och II (Ulla Föhrer och Eva Magnusson, Bibliotekstjänst förlag 2010)

”How many of you are dyslexics?” Frågan ställdes av min ungdoms ”Formel 1”-racerföraridol Jackie Stewart. De som fick frågan var ett par hundra av Europas främsta dyslexiforskare och –pedagoger som träffades på British Dyslexia Association´s (BDA) konferens i Warwick 2004. Jackie Stewart visade sig själv ha dyslexi, och dessutom vara hedersordförande i BDA.

Som svar på Jackie Stewarts fråga kom ett antal (men inte särskilt många) händer i luften. Han fortsatte sin dialog med auditoriet, och riktade sig till sina bröder och systrat i dyslexin ”Well, you know…, and to the rest of you I´d just like to say one thing – You don´t know anything!”

Salongen är alltså fylld av människor som med framgång ägnat en stor del av sitt yrkesliv åt dyslexifrågan. Ändå hade Jackie S fog för att saga “You don´t know anything. Ingen som inte upplevt dyslexi inifrån kan hävda tolkningsföreträde framför en människa som självt upplevt problemet.

När det gäller andra funktionsnedsättningar är det oftast tydligt för omvärlden vem som har problemet och vem som inte har det. Så är det inte med dyslexi. De flesta – enligt uppskattningar nio av tio – som har dyslexi har det i hemlighet. Det går att dölja även allvarliga dyslexiproblem. Smarta kompensationsstrategier fungerar för många barn med dyslexi i de första årskursernas i skolan. När sen So- och No-ämnestexterna ställer övermäktiga krav fungerar inte de hemliga strategierna för de flesta av dem längre. No- och So-lärarna finner att de har ett antal elever som inte kan läsa och skriva. Samtidigt hävdar elevernas nybörjarlärare att alla elever i deras klasser alltid lärt sig läsa och skriva. Konflikt och missförstånd leder eleven med dyslexi in i ändå mer hemlighetsmakeri – och fortsatta läs-och skrivmisslyckanden.

Några av de ”smarta kompenserarna” lyckas överlista både skoltexterna och lärarna med exceptionella strategier och kompensatoriska förmågor. Genom hela skolsystemet. När de senare skall börja sin drömutbildning till läkare eller jurist i högskolan möter de texter och textmängder som de aldrig mött tidigare. Jag har själv i min korta karriär som dyslexikonsult i högskolan stött på ett antal förtvivlade studenter i detta predikament. Först efter tolv år i skolan blir det uppenbart för dem själva och deras närmaste omgivning hur svåra läs- och skrivproblem de har.

Denna ”osynlighetskaraktär” hos dyslexin leder ett antal lärare och skolledare till slutsatsen att dyslexi (nästan) inte existerar. Det stora antal vetenskapliga artiklar om dyslexi som publicerats de senaste trettio åren är inget argument för dem. Erfarna kollegers vittnesbörd imponerar inte på dem.

Ulla Föhrers och Eva Magnussons bok ”Dyslexi – förbannelse eller möjlighet” bidrar på ett verkningsfullt sätt till att avmystifiera dyslexi. De har intervjuat ett stort antal män och kvinnor, unga och äldre, med olika livskarriärer men med en gemensam utgångspunkt – de har dyslexi som de framgångsrikt hittat vägar att leva med och att kompensera. Här finns många med mycket läs- och skrivkrävande yrken – politiska sekreterare, ombudsmän, tekniker, författare och artister – som lyckats hitta vägar att fungera väl med sin dyslexi. Föhrer och Magnusson lyfter i sin bok fram ”de hemliga strategierna”, framgångar på olika arenor i livet, men även misslyckanden. Dyslexins sociala sidor som normalt inte syns vare sig i den vetenskapliga eller den pedagogiska litteraturen kommer till synes.

Som specialpedagog och lärarutbildare känner jag mig mycket tillfreds med att i livsberättelserna möta många lärare som spelat en avgörande positiv roll för sina elever med dyslexi. Samtidigt känner jag mig frustrerad över den onödiga brist på kunskap och förståelse som andra lärare visat.

Mer än i någon annan bok om dyslexi som jag läst (och jag har läst några!) illustreras här hur framgångsrika vardagsstrategier för att möta dyslexi ser ut. Föhrers och Magnussons bok rekommenderas varmt till läsning, både för den som själv har dyslexi (finns även som DAISY-bok) och för dem som i olika roller möter barn, ungdomar och vuxna med dyslexi. Som lärarutbildare är jag angelägen om att boken snabbt kommer in på litteraturlistorna i de obligatoriska specialpedagogiska kurserna i lärarutbildningen. Dyslexi är inte bara en fråga för specialister.

Mats Myrberg, professor i specialpedagogik, Stockholms universitet

Här hittar du  artikeln

Publicerat

Ta det här med dyslexi – bokrecension

När jag var ung var jag ordblind. Mina föräldrar och lärare styrde och ställde så jag fick den undervisning de tyckte var bäst för mig. För drygt 20 år sedan skrev jag boken På spaning efter ordblindheten, som två förlag först avvisade med motiveringen att ämnet var för smalt.

Jag intervjuade forskare som förklarade att dyslektiker hade svårt med skriven text, trots att de var överintelligenta. Jag såg mig själv i spegeln och tänkte: ”Njaa, vi är väl som folk är mest.” I början av 90-talet lämnade forskarna detta så kallade ”diskrepanskriterium”. Dyslexi kom därefter att definieras utifrån förmågan att snabbt och automatiskt kunna omsätta bokstaven till ljud – vilket kallas den fonologiska processen. ”Ja, joo…”, tänkte jag, ty för mig fanns det saker som inte riktigt har med fonologin att göra. Jag har också vänner, med större svårigheter än jag har, som trots det inte kan klassas som dyslektiker.

Vid sidan av forskardebatten har jag vid olika tillfällen hört personer, som har svårigheter med orden och bokstäverna, berätta om sig själva. Utifrån det självupplevda drar de ofta slutsatsen: ”så här fungerar dyslektiker”, men det är just deras erfarenheter och generella slutsatser utifrån ett enskilt fall leder ofta fel.

För fem år sedan initierade därför Dyslexifonden och Läsrörelsen projektet Utbildning och arbete trots dyslexi, som gjorde det möjligt för logopederna Ulla Föhrer och Eva Magnusson att djupintervjua och analysera svaren, från 40 vuxna personer med dyslexi. De ställde sig frågan hur dessa personer hanterat sina svårigheter, vilka strategier de använt och hur dyslexin påverkat deras liv. Nu finns resultatet i boken Dyslexi – förbannelse eller möjlighet? (BTJ förlag) där det stora materialet analyseras så att det allmängiltiga blir gripbart. 20 intervjuer finns i en separat bok och övriga publiceras inom kort på www.dyslexi.org

Föhrer/Magnusson tar uppskoltiden, ungdomstiden, att gå i skolan som vuxen, högskolan, vuxenlivet, att läsa och skriva för nöjes skull och de ställer frågan: Vad är viktigast? Befriande i denna framställning är mångfalden. Personerna försvinner inte bakom teorier och ideologier. Det rör sig om människor av kött och blod, som gjort sina val utan att ha facit i hand.

Likheter finns, men ingen är en kopia av den andra. Det är unika individer både vad gäller dyslexins yttringar och hur man valt att lösa sitt livspussel. Ändå finns det något gemensamt som kan jämföras med vad kvinnor har gemensamt, i förhållande till män, och tvärt om. Grundläggande erfarenheter som har sin grund i fysiska, psykiska och kulturella förutsättningar.

Alla 40 intervjuade läser fortfarande långsammareän sin omgivning och de orkar inte läsa så länge åt gången, trots att det här både finns professorer, författare och redaktörer. De flesta poängterar att möjligheten att använda hjälpmedel, som talsynteser, ljudböcker och rättstavningsprogram.

Många förutfattade meningar punkteras här, bland annat att de som har dyslexi skulle gynnas av förenklade böcker. Några har börjat med lättlästa böcker. För andra har dörren till litteraturen varit ”Sagan om ringen”, ”På västfronten intet nytt” eller ”Anne Franks dagbok” och många läser avancerad litteratur på de områden de själva väljer, men nästan alla har svårt att hinna med all den information omgivningen kräver att de ska ta del av.

Dyslexi – förbannelse eller möjlighet?är en unik bok, som borde bli självklar i lärarutbildningen. Den vrider också, i likhet med boken Mina bästa sidor är Dyslektiska (Utbildningsradions förlag) blicken från problemen, till individens möjligheter. I den senare boken berättar 8 kända och halvkända personer med dyslexi om det positiva med dyslexin. Kanske vi som har denna funktionsnedsättning också har nytta av vårt annorlunda sätt att fungera. Och nog hade jag som grabb mått bra av att själv involveras i de beslut mina föräldrar och skolan styrde och ställde med.

Det finns idag ännu en grupp som får problem i arbetslivet. De kallas ibland ”före detta läsare”. Personer som i skolan inte hade några svårigheter med att läsa och skriva, men som efter skolan struntat i att göra det och därför blivit ringrostiga. Det är därför tankeväckande att läsa vad en av de intervjuade i Dyslexi – förbannelse eller möjlighet?  säger: ”Jag hade varit mycket längre fram om jag inte hade haft dyslexi. Men å andra sidan vet man ju inte det. Jag kanske hade skitit i allt. Jag hade kanske inte haft det fokuset på att trotsa, att vilja trots problemen liksom.”

Torbjörn Lundgren, författare.

Publicerat

Utbildning och livslångt lärande – Brain Waves

Uta Frith pratar

Professor Uta Frith resonerar i filmen om de landvinningar neurovetenskapen gjort vad gäller utbilnding.

Rapporten som finns i filen, beskriver de framsteg inom neurovetenskapen som verkar lovande för utbildning och ett lärande för livet.

Rapportens, författare, både neurovetenskapliga forskare, kognitiva psykologer och pedagogiska experter, anser att neurovetenskap skulle kunna medföra mycket gott till skolans värld, om den används på ett bra sätt.Den argumenterar vidare för att vår växande förståelse av inlärning borde spela en mycket större roll i skolpolitik och att den också borde vara en del av lärarutbildningar.

Vidare diskuterar rapporten de problem och begränsningar som finns i att implementera neurovetenskap i klassrum och livets övriga inlärningsmiljöer.

 

Publicerat

Det komplexa läsandet

 

Forskarna är idag ganska eniga om att dyslexi har sin grund i fonologiska svårigheter. Det betyder att det för oss som har dyslexi inte går automatiskt att koppla bokstaven till ljudet.

Själv är jag än idag ständigt medveten om att jag håller på med denna sammanflätning när jag läser en text. Detta trots att jag under mitt liv läst mängder och skrivit ett antal böcker. Så är det inte när jag kör bil, då kan jag sitta vid ratten, mil efter mil och tänka på annat.

Läsning är inte bara en funktionell färdighet. Det är också ett kulturellt beteende. Ju mer text vi konsumerar – på traditionellt sätt eller inläst – desto större ordförråd och textvana får vi. Barn till läsande föräldrar har dessutom lättare att själva bli läsare. Det gäller även barn med dyslexi och andra funktionsnedsättningar. Kombinationen barn med lässvårigheter och icke läsande föräldrar är alltså inte så lyckad, även om den nog är ganska vanlig.

För dessa barn och ungdomar är det än viktigare att det finns en stödjande omgivning i samhället och det har vi av tradition haft i Sverige. Vi har haft en stark folkbildning och antalet hushåll som prenumererat på en dagstidning har varit högre i Sverige än i många andra länder. Sist, men inte minst, har vi haft bibliotek där man utan kostnad kunnat låna ett brett urval av böcker. Allt detta har gjort svenskarna till ett läsande folk, som länge legat i toppen när det gäller läsfärdighet. Men nu sjunker läsfärdigheten.

Jag talar ganska ofta med forskare om det nya läsandet. Läsandet av så kallade multimodala texter. Sådana som finns på webben. Snuttifierade texter med mycket grafik och länkar både hit och dit och jag tycker att det är spännande att upptäcka de möjligheter kombinationen, text, bild, film, länkar och grafisk presentationsform erbjuder för begripligheten.

Men det är inte bara ett nytt sätt att förmedla text. Det medför också att vi måste lära oss att läsa på många olika sätt. Även vi som har haft tillräckligt med att skaffa oss ett sätt att läsa.

 

Det finns inte en orsak till att läsfärdigheten sjunker. Det är en kombination av orsaker. Men trots min fascination av den multimodala textens möjligheter, tror jag att vi måste inse dess begränsningar. En viktig roll för biblioteken, borde vara att slå vakt om helhetsläsandet.

Forskare jag talat med konstarar att vi läser, förstår och minns en text olika, beroende på vilken inställning vi har till uppgiften. En korrekturläsare minns mindre av innehållet, än en som letat fakta. En som letat fakta förstår mindre av sambanden och förklaringarna, än en som läser med öppna ögon. Den som ensidigt läser faktatexter har svårt att tillgodogöra sig en roman osv.

För att bli en god läsare måste man tillgodogöra sig mycket flytande text, med en sammanhållen dramaturgi och ett utvecklat ämne. Det är vad barn gör när de kommer in i slukaråldern. Av egen lust och vilja konsumerar de den ena berättelsen efter den andra. Det måste även barn med dyslexi få tillgång till och det kan de få genom att lotsas fram till inlästa böcker .

Lärare, bibliotekarier och föräldrar kan inte skapa läsande barn. Det gör barnen själva genom att tillägna sig läsbeteenden. Om barn/ungdomar med dyslexi inte får tillgång till inlästa böcker när kamraterna kommer in i läsningen, så riskerar de att bli ”ickeläsare”. Om de vuxna inte inser skillnaden på webbläsande och skönlitterärt läsande, och att vi måste bli bra på både ock, så kommer läsfärdigheten att sjunka än mer.

Det är dags att lyfta värdet av det traditionella läsandet – via text eller inläsningar. Vi måste tydliggöra att det inte är samma sak som det multimodala sättet att läsa.

Torbjörn Lundgren

Publicerat

Lathund vid textproduktion

Om du ska skriva begripliga texter finns det en del att tänka på. Här ger vi några inledande tips.

Typografi

    • Typsnitt som ögat är vant vid fungerar bäst vid läsning, exempelvis Times och Helvetica.
    • Storleken på typsnittet bör ej vara för liten. Dyslexiförbundet använder i sin tidning 12 p Times New Roman och vid pappersutskrifter ofta 14 p.
    •   Var sparsam med att använda feta eller kursiva bokstäver. Använd hellre större typsnitt eller ett alternativt typsnitt.
    • Gör inte textraderna för långa. Dela upp i spalter där detta är möjligt.
    •   Ta för vana att ha lite större radavstånd än det vanliga.
    • Använd vänsterjusterad text. Jämn vänster och högermarginal förvränger de naturliga ordmellanrummen och ibland även ordbilden.
    • Undvik grammatiska avstavningar. Det är dock okej att avstava längre sammansatta ord – exempelvis gymnastik-lärare.
    • Använd gemena bokstäver för att skriva löpande text. VERSALER är gjorda för att vara förstabokstäver i meningar och egennamn. Kapitäler är dock gjorda för att i löpande text vara en slags ”stora bokstäver”, om sådana är av nöden.

Layout

    • Gör en luftig layout. Använd gärna bilder och grafiska element för att lätta upp och dela av.
    • Tryck med mörk färg på ljus botten. Utgångspunkt är svart på vitt.
    • Många personer är hjälpta av ett svagt färgat papper i ljus pastellton.
    • Tryck på blankt, glättat papper kan vara problem för många. Det ger reflexer som kan vara jobbiga för ögat.

Text

    • Skriv med ett ledigt, målande och beskrivande språk.
    • Skriv begripligt. Vanliga ord är lättare än fackuttryck.
    • Gör gärna en kort beskrivande ingress – detta underlättar för att sovra i texter.
    • Använd helst ej förkortningar och akronymer. Om de används – beskriv dem.
    • Se upp med engelska uttryck – om de används förklara dem.
    • Längre tryckta texter måste kompletteras med en alternativ variant som man kan få uppläst – exempelvis e-publikation i daisy-format.

Digital text

    • Text på webben ska innehålla tillräckligt mycket information. Allt för korta texter blir ofta för informationstäta.
    • Texter på hemsidor skall publiceras på så sätt att de blir tillgängliga för personer som läser på alternativa sätt; med punktskriftsdisplayer, talsynteser osv. Ett bra sätt att garantera detta är att använda sig av WWW-konsortiets regler för ett tillgängligt Internet. (Web Accesibility Initiative – WAI)
    • När du gör pdf-er – se till att de inte är låsta utan tillgängliga för digital textläsning.

 

 

Publicerat

Om text, bild, film och animation

Jana Holsanova berättar

Att ”läsa” en bild, en film, eller en animation är inga medfödda förmågor. Vi lär oss hantera dessa uttryckssätt och det krävs därför vana. Med till exemoel animationer kan vi förklara på ett visuellt sätt, men de rullar på i en takt som gör att man kan missa steg i berättelsen.