Docent Lars Melin anmäler en studie av två teckensnitts läslighet baserad på kameramätningar av ögats rörelser under läsprocessen.
En C-uppsats inom Journalistik och multimedia, utförd av Jimmy Dovholt och Joakim Kärrström om skärmläsning utförd vid Södertörns högskola. Stencil 2001. (pdf-filen)
Det är en allmänt spridd uppfattning att antikvatypsnitt som Times, d v s bokstäver med små fötter (serifer), är lättare att läsa än de typsnitt som saknar sådana fötter, s k sanserifer typ Arial, men när det gäller text på datorskärm anser de flesta att det ska vara sanserifer. Man menar att datorskärmens upplösning kan inte återge små detaljer, och då blir de okomplicerade sanseriferna tydligare. Vi kan själva känna efter vad som är tydligast: (Se bild i pdf-filen) Läsbarheten på papper har testats förr, och serifer brukar vinna med knapp marginal, så knapp marginal att man antar att effekten har mer med läsarvanor än med tydlighet att göra. Antikvatypsnitt är väsentligt vanligare än sanserifer i löpande text som böcker och tidningar.
Den klassiska undersökningen som gjordes av Bror Zackrisson redan på 1960-talet brukar ofta citeras som ett bevis för antikvans överlägsenhet, men sanningen är att det handlar om just knapp marginal. Det andra antagandet – att sanserifer är bättre lämpade för datorskärmar – har hittills tillhört datorvärldens folklore som sprids av netgurus som Nielsen. Men nu har det testats. En sofistikerad metod Jimmy Dovholt och Joakim Kärrström har ratat den klassiska metoden att bara mäta lästid. De har i stället valt att med en sofistikerad utrustning studera ögonrörelser.
Detta ger betydligt mer fingraderad information om läsarnas beteende. Som bekant rör sig ögonen vid läsning i snabba hopp mellan nedslagspunkter där en bokstavssträng avläses. Nedslagspunkterna kallas saccader, och de varar i snitt en kvarts sekund, och på den tiden brukar en läsare kunna ta in en à två centimeter text. Det är vanligt att läsare gör felbedömningar och måste hoppa tillbaka i texten, vilket på fackspråk kallas regressioner. Ögonens hopp mellan saccaderna tar nästan ingen tid alls. De styrs av kroppens snabbaste muskel.
Ögonrörelsekameran kan ge information om 1. den totala lästiden, 2. saccadernas längd mätt i antal ord (span of recognition) och 3. proportionerna mellan regressioner och hopp framåt. De två första mätresultaten tolkar författarna som typsnittens effektivitet, och det andra för dess tydlighet. Många ord per minut är effektivt. Och få regressioner indikerar så stor tydlighet att det finns litet behov av att gå tillbaka. Med denna utrustning har författarna velat testa hur ett par försökspersoner läser två typsnitt som tagits fram speciellt för datorskärmar, antikvan Georgia och sanseriftypsnittet Verdana. De testar också radavståndets betydelse genom kontrastera normalt radavstånd mot ett större (140 procent av den normala) och gradens betydelse. De jämför 12, 10 och 8 punkter av båda typsnitten. I metoden ligger att de låter försökspersonerna korsvis läsa olika alternativa texter och på så sätt alltid kan få fram relationstal mellan mer eller mindre framgångsrika läsare, typsnitt, radavstånd och typgrader. De har på så sätt klarat sig med endast sju försökspersoner, två texter och tolv textvarianter. Antikva duger
Nå, vem vann?
Seriferna förstås. De vinner alltid. Antikvatypsnittet Georgia lästes snabbare i ord per minut och med lite längre saccader. Å andra sidan blev det något fler regressioner. Detta tolkar författarna som att Georgia var effektivare men att Verdana var tydligare. Men skillnaderna var små, under tio procent. Författarna har inte gjort några signifikansmätningar, men den som läser tabellerna får intrycket att data säkert inte skulle ha räckt för att säkerställa att det är mindre än fem procents risk att resultaten beror på slumpen, vilket är normal gräns för signifikans. Å andra sidan är trenden enhetlig.
Alla försökspersoner läste något snabbare med antikva. Det är så seriferna alltid vinner – på målfoto. På en punkt har webbvärldens andliga ledare rätt: tydligheten. Men något annat hos antikvan visade sig starkare. Kanske är det seriferna, kanske läsarnas preferenser, kanske deras läsarvanor? Graden var den faktor som gav störst utslag. Skrift med 12 punkter var avsevärt bättre än 8 punkter och, faktiskt, ännu bättre i jämförelse med 10 punkter. På denna punkt var undersökningen så framgångsrik att man blir misstänksam. Över 20 procents förbättring som resultat av två punkters skillnad i teckengrad verkar inte logiskt. Kan det finns en dold förklaring i mätutrustningen? Däremot spelade det inte någon större roll vilket radavstånd man väljer. Skillnaden var ca fem procent till det större radavståndets favör. Här gäller det motsatta orsaksförhållandet mot graden.
En skillnad på 40 procent gav en skillnad i resultat på fem procent. Radlängd var något som inte ingick i undersökningen. Detta är märkligt eftersom författarna gör sig mödan att förmedla åtskillig teori om radlängdens betydelse. Denna teori får nu står kvar, obekräftad som förr. Alla testtexter låg på 50 tecken per rad, d v s ganska smal spalt i förhållande till böcker och ganska bred spalt i förhållande till dagspress. En lärorik undersökning Vi vet nu att antikvatypsnitt duger på datorer också, åtminstone om typsnittet designats för bruk på skärmar. Men vi vet också en del annat. Det finns en utbredd uppfattning att skärmläsning tar avsevärt längre tid – enligt vissa uppgifter upp till 30 procent – än pappersläsning. Så förhåller det sig uppenbarligen inte med moderna högupplösande skärmar.
Försökspersonerna i Södertörn läser på sina skärmar precis så fort som försökspersoner i Frescati norr om Stockholm läser på papper, d v s kring 200 ord i minuten. Flera undersökningar av läshastigheten på datorskärm, bl a de som gjordes på 80-talet vid NADA/KTH, genomfördes med gamla lågupplösande skärmar. Och vi har nog förklaringen i upplösningen snarare än i själva mediet. Det är kanske dags att tona ner skillnaderna mellan skärm- och pappersläsning. Att otåligheten vid datorn, den s k teknostressen, gör att vi upplever datorläsande som långsammare har ju inte med fysiska realiteter att göra. En ännu viktigare sak nämns lite i förbigående.
Alla försökspersoner var i någon mån känsliga för typografiska förändringar.
Detta är något som författarna borde ha dröjt längre vid. Det är ju grunden för att göra undersökningar av detta slag. Å ena sidan visar flertalet läsare svag medvetenhet om hur den texter de läser är formgiven, å andra sidan påverkas deras prestationer på ett mätbart sätt. Med de sofistikerade metoder som författarna lanserar skulle man med mer sofistikerade undersökningsmål kunna komma fram till mycket funktionsdugliga principer för textformgivning. Slutligen ger undersökningen en påminnelse om att regressioner är så vanliga som ca 25 procent av alla ögonrörelser. Vi missar var fjärde gång – utan att vara medvetna om det.
Läsning tycks även för vana läsare som universitetsstudenter vara mycket trial and error.
Typsnitt är känsla
”Vi har en misstanke om att webbdesigners väljer sanserif på grund av att detta är vad de fått lära sig, snarare än på grund av en typografisk medvetenhet”. Detta är ett tänkvärt citat ur uppsatsen. Vad ska webbdesigners bygga på? Vad de fått lära sig? Nej, tydligen inte. Vad test visar? Tyvärr, det finns för få test (men tack för dem som görs!). Andemeningen i citatet ”Det de ska luta sig mot är typografisk medvetenhet” är synnerligen tvivelaktig eftersom det kryllar av typografiska medvetanden. Det kryllar också av diverse ”sanningar” om läsbarhet som antingen saknar empiriskt stöd eller har synnerligen svagt empiriskt stöd. Författarna lanserar en god mätmetod, men de sitter tydligen kvar i traditionellt tänkande som bygger mer på grafisk tradition än på sådana faktiskt mätresultat som de själva tar fram.
Till syvende og sist, val och typsnitt och grad orsakar små förändringar i läshastigheten och lässäkerheten. De ska inte föraktas, för i extrema situationer kan den lilla skillnaden vara en toppbelastning som omöjliggör effektiv läsning. Men i normalfallet är det nog snarare vår attityd till typsnittet som får effekt. Det är inte bara branschfolk som har typografisk medvetenhet. Många människor förknippar antikvan med trygg läsning (som de gamla Bigglesböckerna) och sanserifer med reklam, skyltar och annat otyg.
Fler undersökningar!
Just nu är vi en undersökning rikare, men vi är huvudsakligen hänvisade till just typografisk medvetenhet när vi ska välja bland typografiska möjligheter. Och detta är otillfredsställande. Vi skulle behöva veta mer om attityder till typsnitt, och vi skulle behöva veta mer om hur vi läser på papper. Jag tror inte att vi kan bedöma effektivitet utan att se hur läsaren värderar den typografiska formen. Det är tveksamt om forskarparet utnyttjat sin maskinpark till max. Tio poäng sätter gränser för ambitionerna. Men för efterföljare vore det värdefullt att studera fler variabler. Fler typografiska variabler är det första önskemålet. Det finns åtskilliga ”sanningar” i branschen om spaltbredd, d v s radlängd, om rak respektive justerad högermark och om styckelängd. Nästan inga av dessa varianter är ordentligt undersökt. Span of recognition, alltså hur lång textsträng vi uppfattar i en saccad, är ett normalt ett mått på läsarens kompetens eller textens komplexitet. Undersökningen visar också måttliga variationer.
Här vore det värdefullt att se om typsnittsskillnaderna ökar med textsvårighet eller inte. Det finns goda skäl att antal att det förhåller sig så, och i så fall är val av typsnitt något riktigt allvarligt när man skriver svåra texter för läsare med låg läsvana eller läskompetens. Vi får hoppas att Södertörns högskola fortsätter med fler undersökningar. De behövs.
Rapporten finns här
(Språka loss 2002)
