En aspekt är strategisk. Hur väljer man litteratur åt en läsovillig elev, eller hur bör ett förlag planera sin utgivning, eller hur väljer ungdomar själva sin litteratur? Den bokterräng som man måste orientera sig i är alldels för komplex att beskriva, så vi tänker oss den som en area mellan två axlar: Bild 1.
Status innebär den kulturella prestige som en text har, och svårtläst innebär just det motstånd texten erbjuder. Då blir det lätt att tänka sig fyra fält: lätt och högstatus = vänster uppe, svårt och högstatus = höger uppe, lätt och lågstatus = vänster nere samt svårt och lågstatus höger nere. I figuren har en streckad linje lagts in för att markera en idealiserad läsutveckling. I början läser man den enstaviga gallimatias som läslärorna erbjuder i åk 1, men vips sitter man och läser Finnigans Wake.
Man får naturligtvis inte tro att status och läsmotstånd följs åt precis som elevens sköna utveckling. Det finns lättläst högstatuslitteratur som Steinbeck och Lagerkvist, och det finns tungläst lågstatuslitteratur. Många f d unga män kommer ihåg hur de med möda stavat sig igenom anatomi- och metaforpäckade porrskildringar eller hur de tappat tråden bland alla maffiahantlangarna i 25-öresdeckarna. Även dagens monster-, agent- och sf-litteratur visar ibland prov på tungt läsmotstånd.
Det är axeln Svårläst som har störst faktisk betydelse för elever med lässvårigheter – oavsett om de beror på byte av skolspråk, dyslexi, sen språkutveckling eller, låg intelligens, låg motivation eller … Av naturliga skäl är det inte möjligt att söka sig till fältets högra sida, utan det är vänster uppe och vänster nere som är en möjlighet. Det är ju därför vi har utgivning av lättläst litteratur.
Vänster uppe
Här finns det förstås olika strategier. Många argumenterar för att den läsning man erbjuder eleverna måste hålla en viss kvalitetsstandard. Eftersom ingen vet vad kvalitet innebär i fråga om skönlitteratur antar jag att de avser kulturell prestige (som ligger högt upp till vänster). Denna åsikt har viss spridning bland lärare, bland bibliotekarier, bland lärarutbildare och t o m i den akademiska världen. Därmed har inte bara tre fjärdedelar av det litterära utbudet försvunnit, utan väsentligt mer. Det är nämligen ett fåtal skribenter ur det litterära etablissemanget som skriver tillräckligt enkelt, och tillskottet av bearbetade texter är heller inte stort. Materialbristen leder nästan alltid till att statusvärnarna tenderar att flytta toleransgränsen längre och längre högerut, vilket konsumenterna brukar reagera på med viss vånda.
Men även om högstatuslitteraturen är lättläst i verklig mening finns en möjlighet att begräsningen slår fel. Det kan vara innehållsligt motbjudande eller likgiltigt. Elevernas och statusvärnarnas världsbild är helt enkelt inte densamma. Den vanligaste orsaken till svag läsning är ju just låg intelligens och motivation, vilket kan innebära att förmågan att mentalt gå in i vissa främmande eller likgiltiga världar är begränsad. Dessa elever behöver höga faktorer av igenkännbara mönster och starka effekter. Är dessa faktorer för låga bekräftas elevens bild av att skolans textvärld som en annan än den egna.
Vänster nere
Man kan förstås lika gärna argumentera för att hela vänsterfältet ska stå öppet, inte bara för dem som har svårigheter att läsa utan för alla. Läsutvecklingen är så viktig att inga vägar fram får blockeras av lättviktiga skäl, t ex status. För de allra flesta elever är det brist på läsning som skapar läsproblemen.
Det går nämligen an för den entusiastiske nybörjaren att läsa närmast meningslösa texter ur nybörjarböckerna, men för den lite äldre elev som en gång misslyckats är det bara riktiga – och riktigt stimulerande texter – som kan ge draghjälp fram mot en automatiserad läsfärdighet. Här är det alltså knappast status som gäller utan elevens faktiska utbyte av texten.
Vi kan lätt rita om vår fyrfältare så att den beskriver den idealiska utvecklingen av den svage läsare som har turen att hitta rätt texter: Bild 2.
Ja, eleven klarar helt enkelt av svårare och svårare texter ju mer läserfarenhet han får, och läsfärdigheten får han genom att det lönar sig att läsa. Ett härligt mål. Men det är ändå bara ett etappmål. Med ökad läsförmåga och mindre mentalt läsmotstånd kan eleven nu ge sig i kast även med texter som ger väsentligt mindre utbyte, t ex vissa högstatustexter. Eleven kan pliktläsa, något som är helt nödvändigt för framgång i skolan och i livet. Vi kan t o m rita en fyrfältare som visar hur det omedelbara utbytet av texten blir mindre och mindre nödvändigt: Bild 3.
Vänsterbotten
Hur ser då livet ut i fältet vänster nere? Vågar vi fina och bildade människor oss in i denna miljö? Jo då, här finns storsäljare som femböckerna. Och här finns serietidningarna från det barnsligaste barnsliga till den mest osannolika monstervärld. Och här finns diverse sjaskigheter. Vi tål nog att se det, även om vi givetvis inte kommer att gilla allt. Men vad är alternativet? Jo, att eleven tar till sig exakt samma innehåll genom något audiovisuellt medium. Och hur blir det då med läsautomatiseringen?
Marknaden har alltid rätt, och här är det de svaga läsarna som är marknaden.
Lars Melin melin@nordiska.su.se (Språka loss 2002) fungernademedier.se