Skillnaderna mellan folkskolebeväringars och värnpliktiga studenters kompetens i svenska språket var oacceptabla, visar en uppsatsundersökning redovisad 1940. Studenterna skrev hyfsat eller mycket bra. Värnpliktiga, som bara gått folkskola, stavade däremot illa, trasslade in sig i grammatiken och kunde ofta inte få ihop en begriplig berättelse på tio meningar. Men några av dem hindrades inte av de formella bristerna, utan var frejdiga berättare ändå.
Vad drog man för slutsats då, 1940, av den undersökning som gjorts bland beväringar 1933?
Att det behövdes en ny och längre allmän skola. Siktet ställdes på 8-årig skolplikt. Undersökningen av beväringssvenska ingick i en stor undersökning av beväringars allmänna intelligens och bildning. Folkbildningsforskaren och läroverksadjunkten Carl Cederblad gjorde undersökningen, med hjälp av ett antal medhjälpare, i etapper främst under åren 1928-33.
Så här skriver han i en av delredovisningarna, boken Beväringssvenska, Natur och Kultur 1940:
”Jag vill inte fördölja, att jag betraktar denna undersökning som min livsuppgift och att det är min varmaste förhoppning, att undersökningens resultat på ett nytt och fruktbärande sätt skola sätta under debatt en rad av viktiga svenska pedagogiska problem, som röra skola och folkuppfostran.”
I grunden är det samma problem vi diskuterar i dag, som Cederblad med medhjälpare drog fram i ljuset 1940:
Ungdomar med lägre skolutbildning behärskar sitt modersmål långt sämre, än ungdomar med högre utbildning. Cederblads undersökning konstaterade att skillnaden i språkbehärskning mellan den tidens ungdomar med enbart folkskolebakgrund och ungdomar med läroverksbakgrund var oacceptabel.
Uppsats om livet
Värnpliktiga vid Upplands regemente och Södermanlands regemente fick i uppgift att skriva uppsats på ämnet ”Vad jag hittills sett av livet”. Ett uppsatsämne där var och en alltså var ämnessakkunnig. Studenterna kunde, oavsett studentikosa utbrott, överdrivna litterära formuleringar eller andra choser, redogöra för erfarenheter ur sitt liv på ett begripligt och ibland spirituellt sätt.
Alltför många folkskolebeväringar var däremot inte i stånd att få ihop en begriplig berättelse alls. Vare sig vad stavning, meningsbyggnad eller innehåll beträffade.
Men så enkelt och okomplicerat var inte livet, visade det sig, att allt vad folkskolebeväringarna gjorde var dåligt och allt vad studenterna gjorde var bra. Det fanns också folkskolebeväringar, som åstadkom långa och frejdigt berättade uppsatser. Likaväl som det fanns studenter, som fastnade i vad de förmodligen trodde var det förväntade korrekta sättet att skriva – och lämnade ifrån sig torra och, enligt undersökningen, ointressanta uppsatser.
Fler skolår
Undersökningens slutsats blir att fler år i skolan för alla och en större satsning på svenska språket, både som talspråk och skriftspråk, är absolut nödvändig. Resultatet av undersökning är otillfredsställande från folkbildningssynpunkt, skriver Eva Wennersten-Hartman, som hjälpt Carl Cederblad att analysera uppsatserna:
”Alltför många av skribenterna stå främmande för det språk, som blivit vår svenska kulturs, och förråda en grov okunnighet i dess behandling.” Hon skriver också att alla vuxna medborgare behöver och är berättigade till en större färdighet i att uttrycka sig i skrift, än vad de undersökta beväringarna visar upp.
Hon och Carl Cederblad poängterar att en ”kultivering av det naturliga talet” måste vara grunden för undervisning i skriftspråket. Annars blir skriftspråket helt enkelt ett främmande språk, för dem med den lägsta skolutbildningen.
Brev till hemmet
Boken Beväringssvenska redovisar också en undersökning av de 20-åriga pojkarnas färdigheter i brevskrivandets konst. Där analyseras breven med avseende på handstil, innehåll, begriplighet, språkform och stil och bedöms i varje variabel med poäng från 0 till 4. Inte bara beväringar, utan också folkhögskoleelever undersöks. Kvinnliga folkhögskoleelever finns med som jämförelsegrupp. I grova drag är folkskolebevärningarnas brev ”spontana, naiva, stundom råa”, medan de manliga folkhögskoleelevernas är mer förbehållsamma och behärskade och mindre pittoreska.
Flickornas brev är stelare, medan pojkarnas är frimodigare.
Studenternas brev uppvisar störst variation i uttryckssätt – från det korrekta till det uppsluppna.Undersökaren noterar också att studenterna kallar föräldrarna mamma och pappa, medan folkskolebevärningarna oftare skriver mor och far. När det gäller handstil, stavning och stilistik gäller detsamma för breven, som för uppsatserna.
Carl Cederblad påpekar i sitt slutord, att flera delundersökningar ingår i projektet, även om de inte redovisas här. Det gäller till exempel ynglingarnas läsning: läser de alls? Vad läser de? Förstår de vad de läser?
Citat ur beväringarnas uppsatser:
”När jag vart sju år fick jag börga traska och gå till skolan. Jag gick först i småskolan 2 år för en lärarinna. Hon var alltid hygglig mot oss och viste hur hon skulle ta oss för att få i oss så mycket som möjligt.”
”Jag var ju älst som jag förut nämt men mina mindre syskon vart bortackoderade sedan var pappa och jag ensamen pappa arbeta om dagarna och jag som inte var mer en 14 år fick vara hema och sköta hushållet jag stog och tvättade och lagade mat åt oss diska stoppa strumpor ja allt som skall göras i ett hem.”
”Mina intressen är först och främst det jag är syselsat med. Men seda är det ju en hel del annat som mina intresen ligger åt. Såsom för spårten har jag stort inträsse, samt att få vara i bra umgänge och roa mig.”
”Mina föräldrar har varit säll mott mig fats dom var fattiga under den tid jag gick arbetslöss men dom for ieng det när jag sluta lumpen för då får jag Jobb i en verkstan.”
”Min hemtrakts natur varigerar mellan skog och åkrar. Det flyter även en å igenom, och den kallas för X-ån. Den rinner ut i mälarn. Mina föräldrar har givit mig en ordenär uppfostran, det har ju varit lite si och så ibland.”
”Korpralen som jag har gillar jag. Han är så lung ,och man kan inte frågan om så tokit att han inte förklar de för en.” ”Jag tycker att det skulle vara en sorts skola för en när man är en 16-17 år så kanske man skulle komma ihåg något av vad man läst.”
Carl Cederblads slutord:
”i de många uppsatser och brev, som citerats i denna bok, ha svenska ynglingar med omisskännlig uppriktighet blottat sina anleten utan varje slags maskering. Det har därför sina sidor att publicera dessa aktstycken. Det är två typer av läsare, som man kan ha anledning att frukta ej läsa dem med tillräcklig förståelse. Först är det personer, som själva äro så fulla av mindervärdeskänslor och förgiftade ressentiment (bittert agg, artikelförf:s anm), att de spåra hån och förakt, där sådant på intet vis finns. Ännu mer att frukta äro sedan en del formellt bildade och högmodiga människor, som kunna ha skarp blick för det ’löjliga’ men sakna förmåga att på ett kärleksfullt och djupt sätt förstå genuina människors värde. Dessa farhågor måste antydas, emedan denna bok ju i mångt och mycket handlar om formella ofullkomligheter. Det mångåriga studiet av dessa papper har likväl hos undertecknad grundlagt en fördjupad kärlek till och respekt för svensk ungdom. Men beväringssvenskan har som sagt sina svagheter.”
Språka loss 2001