Inger Rålénius som är rådgivare på Dyslexiförbundet berättar om sin dyslexi. Hon har svårt att läsa och skriva men hon har lätt att komma ihåg och förstå. Låter det som en paradox?
Redan när hon gick i tvåan så insåg hon att hon inte var som andra. Hon kunde inte läsa och skriva som sina kompisar. Hennes lärare rättade henne hela tiden. Hon fick inga guldstjärnor i skolan. Hon berättar att det blir som ett stort svart hål, där hon hamnar i undvikandebeteende.
Hon hade en styrka i skolan: Hon kom ihåg det som läraren berättade i skolan. Eftersom mycket av skoltiden gick ut på s.k. katederundervisning, där läraren stod och berättade framför tavlan, som klarade hon sig bra i skolan.
Hennes frågvishet har hjälpt henne mycket. Men ändå bestämde hon sig tidigt för att inte välja ett yrke där hon behövde skriva och läsa. Hennes funktionsnedsättning bestämde åt henne, för ringer ville till varje pris undvika att visa det hon inte kunde.
Det var först i 27-årsåldern som hon träffade en lärare som förstod hennes problem. Hon träffade också andra elever med läs- och skrivsvårigheter. Då stötte hon också för första gången på talböcker. Äntligen insåg hon att hon kunde bli precis vad hon ville.
Hon utbildade sig sedan till socionom och kurator. Det blev en positiv chock att komma till Stockholms Universitet, eftersom hon där fick hjälp med anteckningar, talböcker och anpassade prov, och all annan hjälp hon behöver. Varför kunde hon inte ha fått den hjälpen i grundskolan?
Inger Rålénius har varit på Skrivknuten på Dyslexiförbundet, där hon hjälper dyslektiker, föräldrar och lärare med rådgivning kring läs- och skrivsvårigheter, i 20 år.
